lördag 31 december 2011

Gott nytt år!



På med partyklänning och silverskor och håll ett stadigt tag i champagneglaset, för nu är det dags att fira att 2011 går mot sitt slut! Jag hoppas innerligt att 2012 blir ett år med många glada nyheter för er och för mig!


Gott nytt 2012!


Året som gått; oktober, november och december

I oktober tog vi ett snabbt beslut och gifte oss med ganska kort varsel. Det blev en snabb vigsel i stadshuset, middag på tjusig restaurang och övernattning i hotellsvit. Vi avslutade adoptionskursen och trodde naivt nog att utredningen skulle starta, men så blev det inte. Hösten var ovanligt varm och kameran/mobilen fick bara komma fram under några enstaka promenader. November kom och gick liksom december, och snart är 2011 slut. Vi har fyllt i ett formulär om att vi är intresserad av ÄD, men fortfarande inte hört något om när adoptionsutredningen kan starta.

I början av december såg det ut som vilken sommarmorgon som helst.


En öde badbrygga, trots den relativa värmen.
 
 
Båtar vid Djurgården i november.



Igår, den 30/12, slet jag fram mobilen och tog kort på blommande rosor...



året som gått; september

I september fick vi till slut träffa chefen för fertilitetsenheten. Han sa att våra chanser att lyckas med IVF var minimala/ickeexisterande och att det skulle vara slöseri med pengar att göra privata försök. Vi har tydligen en minichans att lyckas på "naturlig" väg, men jag tror att de säger så bara för att vi inte ska anmäla dem om vi faktiskt skulle bli gravida. Enhetschefen fick medhåll av läkaren på en privat klinik som också tyckte att vi skulle spara våra pengar till något annat (med bättre chanser? Köpa en trisslott och vinna en miljon kanske?).

Vi vågade oss minsann ut i skogen en gång!

Där försökte vi plocka svamp. Fast jag åt mest blåbär...

Mannens mormor gick bort i våras och efter sommaren såldes stugan med äppelträden.

Sommaren gick mot sitt slut och kameran förberedde sig för vinterdvala. Nästa inlägg blir om hela sista kvartalet 2011.

Året som gått; augusti

Den tredje behandlingen misslyckades kapitalt och jag skickades hem efter ett ultraljud med beskedet att det var slut nu. Slut på detta försök och slut på vår "pott" av landstingsförsök. Jaha. Två dagar senare var det dags för en skärgårdsutflykt med mannens familj. Jag log så mycket jag bara kunde denna strålande augustidag.







Vi började i föräldrautbildningen för att få adoptera i slutet av augusti. Det var en bra sak som hände.

Året som gått; juli

I juli åkte vi till Frankrike på semester. Synarelan var ordentligt nedpackad i en liten kylväska, för dagen efter den franska nationaldagen skulle jag börja spraya igen. Vi var förvånade över att vi fick komma igång igen så snart. Jag kände att jag borde vara glad över det, men mest oroade jag mig över att det antagligen inte skulle gå vägen.







I slutet av juli hände Utöya.

fredag 30 december 2011

Året som gått; juni

I juni var nästa katastrof ett faktum. IVF-försök 2 hade gått åt skogen. Jag ringde till en socialsekreterare och vi fick tid för samtal med henne angående adoption i mitten av juni. Veckan innan midsommar lånade vi en sommarstuga av släktingar. När vi var där ringde sekreteraren och sa att hon bokat in oss på föräldrautbildningen för att få adoptera med start i augusti.







torsdag 29 december 2011

Året som gått; maj

Det blev lite svalare och Valborg firades med eld och goda vänner som sig bör. Äntligen var månaden maj på väg och med den vår andra IVF!



Året som gått: april

I april åkte vi till Barcelona. Vi hoppades på sol och bad, men lyckades pricka in en blåsig och mulen vecka. Men det gjorde inget, dels för att det förstås var härligt ändå och dels för att vi kom hem till en fantastiskt solig påskhelg. Nu började den andra IVF:en äntligen närma sig.


Båtar i hamnen en av de få soliga dagarna.

Säg hej till kaninen på balkongen!

Mitt blodsocker faller snabbt, så vi tog med oss picknick istället för
att desperat leta efter lunchställen varje dag.

Som det blåste...

Närbild på kaklet i Parc Guell.

I det här trädet hängder det skor. Oklart varför...

Jag är svag för en viss typ av graffiti...

Vi åt förstås en hel massa.

onsdag 28 december 2011

Året som gått: januari, februari, mars

"Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns". Den reklamen har vi hört till leda. Stämmer det? Om livet vore fotografier skulle vi inte göra annat än semestra, fira jul, nyår och midsommar och kanske fylla år ibland. 2011 har varit ett jobbigt år på många sätt. Det jag minns bäst har nog (tyvärr) varit alla turer kring våra försök att utöka familjen, men det är inte direkt det jag dokumenterat med kameran... Här kommer lite dystra minnen blandat med betydligt muntrare bilder. Jag startar med årets första kvartal.


Januari
Det var rekordkallt och isen låg tjock. Den nittonde januari började jag spraya med Suprecur. Äntligen!

På julafton i år kände jag på vattnet på samma ställe. Svårt att tro!

Februari
Fortfarande svinkallt i hela Sverige. Jag börjar med sprutor, Gonal-f. Tar den tredje sprutan inne i ett badrum på en fest, den fjärde tar jag inte alls eftersom receptet inte räckte... Snopet.  IVF-försök nr. 1 slutar i katastrof, tårar och tandagnisslan.


En utflykt till idylliska Trosa i februari.

Mars
Den första mars tas mitt AMH-värde som visar sig vara uruselt (men det får jag inte veta förrän i början av april). Det är i princip ett infertilitetsbesked, men barnmorskan tycker att jag ska vara tacksam över att få veta varför vi inte blivit gravida. Vi börjar vänta på nästa försök medan tiden står stilla... Det blir vår även det här året, men jag minns inte om vitsipporna verkligen kom redan i mars efter den långa kalla vintern... Minns du?

 
En bild från mappen "naturbilder", antagligen tagen med mobilen...
Jag älskar vitsippor.








tisdag 27 december 2011

Men hallå, det syns ju!

En av alla saker jag undrar över: I massor av Sex and the city-avsnitt (när Carrie dejtar Berger) är Sarah Jessica Parker synbart gravid. Carrie, som i vanliga fall är pinnsmal och klädd i tajta kläder, går runt i mammaklänningar. Varför? Ja, jag undrar förstås inte varför hon blev gravid utan varför de valt att göra på det här viset.

Jag har för mig att hon i något av avsnitten säger "but we don´t get along with that anymore" apropå att vara lättklädd...

Om min pappa


På Ikea med min pappa några dagar före jul. Vi fikar; varsin räkmacka, te och blaskig läsk. I närheten sitter en mamma med sitt barn. Pappa ler och säger hej till den lilla. Sedan börjar han prata om grannbarnen hemma i staden där jag växte upp, barnen som var adopterade från Sydamerika. Han berättar att föräldrarna fick kritik när de skickade foton där barnen var barfota till deras ursprungsländer. Det såg fattigt ut, Sverige skulle ju vara ett rikt land? Han har förstått hur det ligger till för oss och jag uppskattar att han pratar om det. 

Min pappa fyller snart 75 år. Han har varit änkling i 22 år och har förutom sin fru överlevt föräldrar, tre syskon, svärföräldrar, vänner och grannar. 75 år är ingen ålder egentligen, många blir ju betydligt äldre än så, men för varje gång vi ses märker jag att han åldras mer och mer. Förutom kroppen som krånglar; höfter, knän och rinnande ögon, så ser vi det på många andra sätt. Minnet sviker, han som tidigare hittat överallt tappar nu bort sig på de kortaste sträckor, glömmer var han lägger saker och blandar ihop datum. Pappa berättar samma skämt om och om igen och pratar mycket om hur det var när han var liten, mycket mer än han någonsin har gjort förut. Det han berättar är intressant förstås, när jag var barn förstod jag inte hur annorlunda hans uppväxt på landet varit jämfört med min. Utedass, sju syskon, halmbolster och årliga julbad.

Pappa har alltid ställt upp för oss. Jag ringde mitt i natten när min före detta gjorde slut och när jag kom hem efter att ha varit au pair i England åkte han mer än hundra mil tur och retur för att hämta mig på Arlanda. Bland annat. För min syster har han gjort ännu mer. "En man kan styra ett kungarike men inte uppfostra två tonårsdöttrar" sa han ofta förr. Jag tror att han varit en mycket bättre pappa än han själv tror och definitivt en bättre förälder än om han skulle ha varit regent... För att vara född på 30-talet är han nog förhållandevis jämlik också. Visserligen höll han sig i stort sett till samma maträtter, men mat fick vi och det var lika städat som hos andra. Det låter självklart, men många med jämnåriga fäder har berättat att deras pappor är helt handfallna när inte mammorna servar, lagar mat och städar.

Nu önskar jag att all glömska och förvirring ska vara som bortblåst nästa gång vi ses och att han kommer att få uppleva den dag (eller om) jag blir förälder.


Solnedgång över Stockholm, sedd från Skansens julmarknad i december 2011.

söndag 25 december 2011

juldagskoma

Vi hade en fin julafton med föräldrar, syskon och syskonbarn från bådas familjer. Jag visste ju att det skulle bli bra, men vi firade mannens 40-årsdag bara några dagar innan jul så orken började tryta i förväg det här året.

Vad beträffar att det blev ytterligare en jul utan egna barn så är det ju som det alltid har varit. Så har mina jular alltid sett ut och det är bara att hoppas att det ändrar sig så småningom.

Trevlig fortsättning!
Kramar från Nelle :-)

fredag 23 december 2011

En julhälsning från förra året

Efter jul upptäckte jag detta vid en sjö i Stockholm. Fantastiskt att människor får för sig att pynta utomhus! I år saknas såväl snön som pyntet, men jag blir fortfarande alldeles glad av att se bilderna (trots att kvaliteten på mobilbilderna är lite sådär).


God jul!








julkorten

I många år skrev jag min pappas julkort. Från den första jul vi firade utan mamma när jag nyss fyllt 16, tills jag var några år över 20. Jag minns inte när jag senast skickade julkort, men jag vet att jag gjorde egna kort under några år så ett och annat måste jag ju ha skickat under årens lopp. I början av december känns det helt ointressant att skicka några julkort. För vilka är väl vi att göra det? Utan barn som pryder kortet är det väl ingen idé? Det blir ännu ett område där vi blir exkluderade. När jag var liten var det väldigt ovanligt att skicka kort på sina barn som julkort. Antagligen för att det var dyrt jämfört med att köpa färdiga kort med tomtar på. Nu gör alla egna julkort med barnen utklädda till tomtar istället. Ja, förutom vi som inte har några barn då, vi isolerar oss ännu lite mer från barnfamiljerna än vi brukar. Hur som helst - varje år när korten börjar trilla in (från de få som skickar till oss som ju aldrig skickar några egna...) kommer det dåliga samvetet. För visst är det en smula ohyfsat att inte skicka julkort trots allt, med eller utan barn...

I övrigt så fortsätter julefriden att lysa med sin frånvaro. Så liten familj, så få som ska samsas. Ändå känner sig den ena utarbetad och vill bara vila, vara ensam och spela dataspel, medan den andra (antagligen) känner sig ovälkommen och orolig för sin dotter som har en så tvär man... Så mannen flyr till datorn, jag bryter ihop och pappan flyr till väninnan som är på besök hos sin dotter för där är det minsann trevligt. En stund i ensamhet dagen före julafton. Julklappar kvar att köpa och saker kvar att göra, men ingen lust att göra något alls.

torsdag 22 december 2011

nu är det jul igen...

Så kom den där känslan till slut. Känslan av att det är totalt meningslöst att fira jul. Klä en gran när mannen "inte har lust" att hjälpa till, planera julmat som jag inte tycker om och försöka få en avig man att samsas med min pappa. Tjafset om hur vi ska fördela utrymmet i trean har tärt och tålamodet hänger ofta på en skör tråd. För ett år sedan var det annorlunda. Massor med snö, första julen i egna lägenheten och vårt första IVF-försök inom en överskådlig framtid. Ett försök som vi trodde kanske skulle lyckas. Ett år senare vet vi att det aldrig kommer att lyckas, i alla fall inte med mina ägg. Det blev inget barn den här julen heller. Inga syskon till barnet som inte blev ser det ut att bli heller.

Förresten, min systerdotter har en sextonårig kompis som är gravid och min pappa ska på sin väninnas barnbarnsbarns namngivning. Tänk om min syster blir mormor innan jag blir mamma? Ofrivilligt barnlös och snart ofrivilligt barnbarnslös... Jag som bestämt mig för att sluta deppa över min ålder...

söndag 18 december 2011

Ett eget rum

Mannen sitter i sitt lekrum. Vid ett skrivbord, framför sin dator. Han spelar dataspel. Moget? Inte särskilt. Jag försöker läsa avhandlingar på engelska i soffan med diskmaskinen som bullrar i bakgrunden (öppen planlösning..) "Sätt dig någon annanstans då" säger han. Var? undrar jag. Vid köksbordet ännu närmare diskmaskinen eller på dubbelsängen är det som finns att välja på.

Jag har inte läst Virgina Woolfs Ett eget rum, men har en vag uppfattning om vad den handlar om. Människor som studerar i mitt i hemmet får svårare att prestera än de som har ett eget rum. Apropå det så har människor som ägnar timmar, veckor, månader och år åt att fixa med sitt utseende mindre tid över till att forska sig till ett nobelpris (skriver Lena Andersson i gårdagens DN, inte V.W.). För mig handlar det om nobelpris, långt därifrån, men lite avskildhet för att kunna få till ett "vetenskapligt paper" innan början på januari vore inte så dumt.

lördag 17 december 2011

Hur det än blir så lär det ta tid...

Ju längre tid som går sedan vi avslutade föräldrautbildningen för att få adoptera i början av oktober, desto mindre känner jag mig som en blivande adoptionsförälder. I början verkade allt gå ganska smidigt; vi träffade en socialsekreterare i juni som bokade in oss på föräldrautbildning direkt efter sommaren. Vi står i två köer, den ena ställde vi oss i ungefär samtidigt som vårt första möte med socialsekreteraren och den andra i augusti. Nu vet vi ingenting om när utredningen kan börja. Jag hade föreställt mig att den skulle starta nästan direkt efter kursen, men som det ser ut nu har vi ingen aning. "Det är två par före er i kön, det är allt jag kan säga" skrev socialsekreteraren i ett mail i oktober. Det svaret säger mig absolut ingenting.

Samtidigt som adoptionsprocessen stått stilla (jag vet att kötiden tickar på, men ändå), har jag blivit mer och mer positiv till äggdonation. Förr tänkte jag som alla andra; "går det inte kan vi ju alltid adoptera", nu har jag förstått att det inte är så lätt. Jag vet att vi båda vill ha barn. Jag hoppas att det blir så, på ena eller andra sättet.

fredag 16 december 2011

Förresten...

Min kväll var bra. Indisk mat och öl på restaurang med två vänner. Inte alls dumt.

Googlingar

Hedda har skrivit några gånger om vilka googlingar som gjort att folk "hamnat" i hennes blogg. Det tog ganska lång tid innan jag upptäckte att jag kunde ta en titt på googlingar i min egen blogg, men sedan jag upptäckt den funktionen här (ja, med tekniken går det ibland långsamt...) roar jag mig med det ibland. AMH-värde är nog den vanligaste sökningen som gör att folk hittar hit. Jag kan tänka mig att det är tjejer som är i samma situation som jag var i för inte alls länge sedan. Läkarna pratar om lågt AMH-värde men berättar inte vad det betyder, så barnlöshetshetsforum (FL...) och bloggar får stå för informationen istället. Skärpning vården, det är bättre om ni är raka med vad ni vet än att vi som är drabbade ska famla runt på internet!

Förutom begreppet AMH-värde stavat på flera olika sätt är detta dagens sökningar: "egoism att inte skaffa barn"; "lättare bli gravid på våren", "privata infertilitetskliniker" och "skaffa barn är egoism". Hur gick det till att de hamnade just här? För inte är jag någon expert på något av detta... Egoisminlägget (som jag antar att någon hittat) var ironiskt menat eftersom jag ibland tycker att det tjatas om att "vi skaffar barn för vår egen skull". Lite roligt är det i alla fall och jag hoppas att googlarna hamnade rätt till slut. Internet är fantastiskt, eller hur?

torsdag 15 december 2011

Om hopp

Hopp kan vara fantastiskt. Hopp kan ge kraft och ork att kämpa vidare. Men hopp kan vara helt värdelöst också. Efter att ha försökt få barn i tre och ett halvt år, gjort kapitalt misslyckade IVF-försök och få ett infertilitetsbesked hoppas jag fortfarande på att mensen inte ska dyka upp... Varje månad. Månad efter månad efter månad. Åtminstone 45 gånger har jag haft en gnutta hopp  att den här gången, den här gången har det gått. Det händer ju faktiskt. Läkaren vi träffade sist berättade om sin gamla moster som försökte få barn i sexton och till slut blev gravid som 48-åring. Hon tyckte inte att mina föräldrars historia var så mycket att komma med i sammanhanget. Det händer, men det är otroligt ovanligt. Grundat på den minimala chansen tycks det ju vara fullkomligt idiotiskt att hoppas. Men ändå gör jag det. Jag hoppas lite varje månad, fast det är dumt och ologiskt. Jag hoppas, men jag önskar att jag kunde låta bli.

söndag 11 december 2011

Klänningen som aldrig får komma ut ur garderoben

Längst in i vår klädkammare hänger min balklänning. Den är mörkt röd med halterneckskärning. Jag fick den uppsydd för fjorton år sedan och jag har använt den en enda gång. Ja, för jag går inte på bal särskilt ofta. Den gång som klänningen fick följa med på festligheter var nog såväl första som sista gången.

Varje år när jag ser på Nobelfesten tänker jag på den där balen. Eller egentligen tänker jag mest på klänningen, klänningen som jag bara använt en gång. Balen var inte särskilt märkvärdig. Pojkvännen fick ont i magen och blev kinkig och det var väldigt kallt när vi åt middag. Nu på sistone har jag tänkt på den där balen ett par gånger till, i väntrum. Den ena gången i väntrummet hos landstingets fertilitetsklinik och den andra gången i en privat IVF-kliniks väntrum. En kille som gick på balen med en av mina kompisar verkar harva runt i samma IVF-sväng tillsammans med sin tjej/fästmö/fru som vi gjorde. Jag vet inte om han kände igen mig, men jag tittade bort och hälsade inte. Dels för att jag är blyg, men också för att jag inte vet vad jag inte vet vad jag skulle ha sagt i så fall.

December är fyllt av minnen och tillbakablickar. Varje datum är en påminnelse om vad som hänt på samma datum tidigare år. För mig ser det ut att ha blivit ett tema för de senaste inläggen...

fredag 9 december 2011

Hur det än är så är vissa dagar mer speciella än andra...

På morgonen för exakt åtta år sedan vaknade jag med ett ryck. Min sydamerikanske reskamrat reste på sig, staplade ut ur bussen som vi tillbringat natten i efter tre dagars resande och kräktes våldsamt i diket. Vi slängde oss in i en taxi utan att ens försöka förhandla om priset och körde i ilfart till den lilla by vid en strand som vi bestämt oss för. När vi kom fram bäddade jag ner honom på ett vandrarhem och gick ut för att leta efter läsk och annat som en magsjuk stackare kan tänkas få i sig. Parallellt med oron för min nya vän noterade jag att vi nu befann oss i en badort och jag såg shorts och badkläder överallt. Jag letade reda på en annan bekant, en kanadensisk kille som vi träffat tidigare, och ägnade dagen åt att bada i havet. På kvällen lyxade jag till det och åt skaldjur på stranden tillsammans med min vän från Kanada. Jag vet inte riktigt varför, men när han frågade hur gammal jag var sa jag att jag var 29. Jag, som inte brukar ljuga, ljög om min ålder just den där dagen och sa inte att det var min 30-årsdag. En födelsedag jag kommer att minnas, fast jag firade det utan gamla vänner och familj i ett avlägset, exotiskt land.

Det var dramatiskt för mig att fylla 30. Jag fasade länge för den dagen, men det fick i alla fall det positiva med sig att jag bröt med alla rutiner, sa upp mig och åkte iväg ensam på långresa. Nu förstår jag inte hur jag då kunde tycka att 30 var så gammalt... Men, jag har som sagt alltid varit onödigt fixerad vid min ålder.

Nu fyller jag 38. Även om jag ofta tänker att mitt liv står still så har det hänt en del sedan den där dagen när jag firade min 30-årsdag utan att berätta det för någon. Jag har bytt arbetsplats, åkt på ytterligare en långresa som jag kombinerade med att arbeta utomlands, bytt arbetsplats igen, träffat min man, flyttat ihop med honom, flyttat till en gemensam, större och finare lägenhet, gift mig, blivit ännu mer erfaren inom mitt jobb och dragit igång en vidareutbildning som förhoppningsvis kommer att ge mig andra arbetsuppgifter på sikt. Jag har fått en del nya vänner, men förlorat fler. Vi har inga barn, men oj, vad vi har försökt! Månad efter månad, år efter år, utredning, IVF:er, föräldrautbildning för att få adoptera och ställt oss i kö hos adoptionsorganisationer och för att få göra ÄD.

Jag hoppas att året som kommer för oss närmare målet att bli föräldrar. Jag hoppas att jag får skratta mer än gråta och att jag får andhämtningspauser ibland mellan jobb och studier.



 ... och ljusen hade nu blivit många att hon var tvungen att avrunda till tiotal. För att glädja sig själv struntande hon i avrundningsreglerna och tog fasta på trean istället. Tre tiotalsljus ska det vara! Vi sparar det fjärde ljuset ett par år till!

onsdag 7 december 2011

Har ni prövat att ligga?

"Ja, vad vet vi egentligen, det kanske finns några oskulder här inne? Somliga har ju inte barn, det kanske beror på det? He he." Tänk så roligt en 44-årig tvåbarnsmamma kan ha på andras bekostnad. En grabbig jargong kan ju pigga upp de tristaste av sammankomster (inte...) Jag noterar att det är plumpt och okänsligt, men berörs inte på djupet av "skämtet" just därför. Nu funderar jag på om jag varit för öppen om vår barnlöshet? Kanske borde jag inte ha pratat om adoptionskursen och antytt att vi gått igenom jobbiga behandlingar? Men om jag inte hade pratat om det hade jag kanske tagit åt mig mer? Nu faller hon på eget grepp eftersom hon inte hanterar mitt förtroende bättre än så här.

tisdag 6 december 2011

When I´m 32...

"When I´m 32, I´m definitely going to have children!" Exakt samma kommentar två gånger på samma dag, först från en tysk tjej och sedan från en fransk kille. Som nyss fyllda 32 var jag en aning överårig för att vara backpacker, åtminstone i andras ögon. Jag hade firat min födelsedag ensam i staden där jag bott i ett halvår men nu var jag ute på luffen igen. De där kommentarerna bet sig fast, precis som så många andra kommentarer jag fått genom åren. Just åldern har alltid varit ett känsligt ämne för mig, redan när jag mycket yngre än vad jag är nu. För att ge mig på en amatörpsykologanalys av mig själv tror jag inte att det har så mycket med barnlöshet, rynkor och förlorade möjligheter som det faktum att min mamma dog tidigt. Det gör på något sätt att jag inte kan se mig själv pensionär och att jag kanske tänkt mer på att tiden går än vad många andra gör.

Men nu får det faktiskt vara nog med det. Min 38-årsdag närmar sig med stormsteg och jag vägrar deppa över det i år. Jag tänker inte skämmas över hur mycket jag fyller eller flacka med blicken när någon frågar om jag har barn. Om jag skulle få lust att resa runt med ryggsäck eller göra något annat som inte anses passande för kvinnor i min ålder så tänker jag göra det. Dags att sluta bry sig om vad alla andra ska tycka och tänka hela tiden! Det här har jag förstås rent intellektuellt vetat länge. Skillnaden är att jag faktiskt börjar känna så mer och mer. Visst har det gått i perioder tidigare, det hade inte blivit någon långresa för sex år sedan om jag hade frågat vad andra tyckte. Men sedan hamnade jag där igen, i oron över att inte passa in. Nu tänker jag strunta i det. Och förresten, det finns bara ett enda alternativ till att inte bli äldre och det känns inte som ett alternativ.

Under dagen har jag funderat på hur det gick för tyskan och fransosen. Hur har de det idag, sex år senare? Dessa två, som aldrig träffade varandra, var då båda 28 år. Nu är alltså deras 32-årsdagar passerade. Har deras liv gått "som på räls"? blev det barn, villa, Volvo/Volkswagen/Peugeot, vovve?

måndag 5 december 2011

Anonym? Kanske inte...

Jag har en ambition att vara anonym när jag skriver här, men jag vet inte om jag lyckas så bra med det. En person som känner mig skulle nog lätt kunna räkna ut vem jag är utanför bloggen. Det har gett, och ger, mig väldigt mycket att ha den här mer eller mindre offentliga dagboken att skriva i. Att inte nämna något om livet utanför datorn hade varit svårt, men istället kanske jag gjort mig själv för lätt att känna igen? Jag har blivit "ertappad" en gång på ett barnlöshetsforum av en släkting som gav sig till känna, det kändes skumt. Då hade jag ändå bara "avslöjat" var jag bodde... Hur som helst, om du känner mig i verkliga livet vill jag inte att du läser här. Det jag skriver här är trots allt bara en sida av mig och det blir så konstigt att ha en envägskommunikation med släkt och vänner. Åter igen, detta gäller särskilt min yngre släkting som överraskade mig igår genom att säga "moster, är det här din blogg?"

söndag 4 december 2011

Om du känner mig, sluta läs nu!

Kära sextonåriga systerdotter. Jag har följt dig sedan du föddes och du är mig så kär, så kär. Det är så mysigt när du hälsar på och vi tycker så mycket om dig. Men. Jag vill inte att du läser det jag skriver här. Aldrig någonsin. Det finns mycket som jag vill dela med dig, men inte detta. Så. Sluta läs nu och gå och lägg dig. Kram!

Ett graviditetsbesked

Igår hade vi planerat in middag och spelkväll med ett par kompisar. Nästan på en gång fick vi veta varför vi bara var tre som skulle dricka vin, ett graviditetsbesked förstås. Min väninna är fyra år äldre än mig och har en tvååring. Efter hennes missfall i våras bad jag henne berätta för mig i god tid nästa gång. Därför fick vi alltså veta redan nu, bara fem veckor in i graviditeten. Det känns okej, jag är glad att de delade med sig till oss fast det är så tidigt. Hellre det än att bli utsatt för någon slags "hänsyn" och få veta sist av alla. Jag hoppas att det går vägen den här gången. Hon är orolig nu, orolig för att hon är 42 år och för allt som kan hända på vägen till ett friskt barn.

Jag är som sagt inte direkt ledsen, men visst känns det konstigt att stå utanför allt det här. Tänk om det hade varit jag som hade tackat nej till vinet, tänk om det hade varit jag som lyckats bli gravid när vi samtidigt började försöka få barn sommaren 2008, tänk om det hade varit jag som varit mamma till en tvååring... Men jag är för gammal, fast inte hon är det som är äldre än mig. Numera kan jag skriva "för gammal" utan att få tårar i ögonen och rasa inombords. Jag har bestämt mig för att tro att min infertilitet är ärftlig eftersom det var svårt för min mamma att bli gravid. Det känns lättare än att fundera på hur mitt liv hade varit nu om jag aktivt försökt få barn tidigare. Jag kan inte hjälpa att det blev så här. Det är inte mitt fel.

lördag 3 december 2011

Bland kläderna på HM

För drygt ett år sedan sprang jag ihop med en tjej som jag jobbade med för nio år sedan. Hon var då höggravid, men berättade att de haft svårt att få barn och att de fått hjälp. Under vårt korta samtal hann hon dessutom berätta att hon dessutom förlorat ett barn tidigare.

Nu i höst har vi stött på varandra två gånger igen på ganska kort tid, senast idag. Inne i bland julklappsshopparna på HM  drog vi våra respektive barnlöshetshistorier. Mina misslyckade IVF:er, hennes behandlingar som gett lite mer varierat resultat, mitt låga AMH-värdet, mediciner, adoptionskurs och ÄD avhandlades. Hennes historia var så sorglig, mer än 40 veckors graviditet för att föda ett barn som bara fick leva i några dagar. Tårarna brände när hon berättade om barnet de förlorade (jag är ändå inte särskilt lättrörd) och om det fantastiska i att de nu faktiskt har ett barn, en drygt ettårig son.

Vi känner inte varandra särskilt väl och umgicks egentligen aldrig. Trots det hann vi dela allt detta, som egentligen är ganska privat och som jag inte pratar så ofta om, en kort stund i en klädaffär.

onsdag 30 november 2011

Många har svårt att förstå, även de som inte är programledare :-)

Ett samtal på tunnelbanan idag mellan mig och min kursare.

K: "Visst var hans fru väldigt gammal när hon fick barn? 35!"

Jag: "Och det säger du till mig som inte har några barn."

K: "Ja, men 35? Jag tyckte att jag var gammal, jag var 31!"

Jag: "Jag hade varit jätteglad om jag fått barn när jag var 35. När jag var 31 var jag singel. Jag hade kanske kunnat fått barn i alla fall. Eller inte, jag kanske aldrig kunnat få barn..."

K: "Det blir ju mycket svårare efter 35!"

Jag: "Nähä? Det hade jag ingen aaaaning om. Sån´t vet jag ingenting om."

K: "Alltså, jag förstår ju de som har svårigheter, men annars...."

Där var jag tvungen att gå av och samtalet tog slut. Tillsammans med oss satt ytterligare en tjej, snart 32 och singel. Det är som sagt, inte så lätt för andra att förstå. Notera att jag ifrågasatte hennes påståenden, om än med ett sarkastiskt tonfall...

Jag gillar henne, tjejen som sa så här. Även om det här samtalet i vanlig ordning ledde till att jag började fundera över varför just jag faller utanför normen.

måndag 28 november 2011

Oförklarligt barnlös?

Ibland klickar jag mig vidare till barnlöshetsbloggar jag inte läst tidigare. Många är oförklarligt barnlösa, precis som vi ansågs vara i i två och ett halvt år. Inga fel på honom, inga fel på mig. Goda chanser att lyckas med IVF, lika bra att vänta i landstingskön för att spara in de stora summor som behövs för att göra provrörsbehandlingar privat.

När vi äntligen kom fram i kön visade det sig vara fel på mig. En låg äggreserv gjorde att jag bara kunde plockas på 2-3 ägg  som inte befruktades eller delade sig på fel sätt. Ett blodprov för att ta reda på mitt AMH-värde togs och plötsligt flyttades vi ner från laget med de "felfria" till loserlaget. Värdet är lågt och går inte att förbättra. Vi kom i "skarven" på sätt och vis. Jag fick en diagnos, men inget botemedel. För några år sedan hade de få äggen inte gått att förklara, men om ytterligare några år kanske det finns bättre behandlingar för sådana som mig som gör att vi kan bli gravida med egna ägg? Nu är det visserligen inte helt kört, vi kan lyckas på egen hand även om chanserna är minimala.

Jag tror att det kan vara så här med andra "åkommor" också som gör att människor inte blir gravida. Kanske ser testerna ut att vara tiptop, men det blir ändå inga barn. I framtiden kommer läkarna säkert att ha fler förklaringar och fler diagnoser. Hoppas bara att de erbjuder bot också. Jag är tacksam över att bo i Sverige och för att vi fått vård, men jag undrar ibland var Sveriges alla "Dr House" finns? Frågetecknen verkar vara så många och de tycks inte rätas ut i första taget.

söndag 27 november 2011

Nu är det advent igen!


Första advent i regn och åtta plusgrader. Mysigt härinne med tända ljus och julmusik på (redan...) Ännu en jul utan barn. Det känns okej. Kanske för att jag inte vågade drömma om att lyckas med de kommande behandlingarna förra julen. Jag ska försöka behålla den känslan. Det är okej, men inte bra. Det är okej, men inte därför att jag var dum som för ett ögonblick trodde att det skulle fungera. Det är okej för att jag gillar den här tiden och för att det känns som om advent och jul faktiskt kan lysa upp det sista av eländesåret 2011.

fredag 25 november 2011

Att ändra sig

För en hel evighet sedan, när jag gick min grundutbildning, skulle vi i klassen skriva käcka positiva omdömen om varandra. En tjej i klassen som jag inte umgick med eller kände särskilt väl skrev då på mitt papper: "har tydliga åsikter samtidigt som du respekterar andras". Jag var kanske 22 när det här hände och just då var jag inte så nöjd med det som skrivits om mig. Inte så nöjd eftersom jag jämförde mig med de (den kanske...) som fått ett sprängfullt papper fullt med beröm och glada tillrop.

Nu tycker jag att just den kommentaren var fin, särskilt från någon som också var ganska ung och inte kände mig. Det där med åsikterna har följt mig genom livet. Jag säger ofta vad jag tycker om allt möjligt, ofta mer som en reflektion än som ett bestämt påstående. Så låter det i alla fall i mina öron, men kanske inte i andras... Eftersom jag inte riktigt vet hur jag uppfattas blir jag ibland orolig för att vara obekväm och prata för mycket. Ibland är det kanske så också, medan det i andra sammanhang ses som positivt. Svårt att veta.

Ibland har jag funderat över det när jag skrivit här också, eller när jag kommenterat på andras bloggar. Nu vet jag att jag inte är världens mest kontroversiella, men i alla fall. För mig har skrivandet varit ett sätt att bearbeta barnlösheten och alla svåra besked som vi har fått av vården. Utan ett forum för mina tankar vet jag inte hur jag hade mått idag. När jag tittar tillbaka märker jag att jag ändrar mig hela tiden. Att hamna i en kris, vad den än rör sig om, gör att vi omvärderar mycket och formulerar om tankar och åsikter hela tiden. Om du råkat hamna här och undrar varför jag har knepiga åsikter, kom tillbaka om en månad eller två, kanske tycker jag annorlunda då?

torsdag 24 november 2011

Det är nog många som inte vet så mycket, även programledare....

Vi som är ofrivilligt barnlösa kan ibland få kommentarer av omgivningen som gör att vi känner oss missförstådda, ledsna och irriterade. Jag börjar mer och mer förstå att det ofta handlar om okunskap. Att många aldrig reflekterat över att det inte är självklart att kunna få barn och att de helt enkelt inte vet så mycket om vad det innebär.

När jag ser Renée Nyberg i treans Drömmen om ett barn blir detta extra tydligt. Renée verkar inte särskilt insatt i barnlöshetsproblematiken, utan säger de märkligaste saker trots att hon följer paren och singeltjejen i ett helt år. Jag vill betona att jag verkligen beundrar alla som är med Drömmen om ett barn (och i Barn till varje pris) och jag har förstått av deras bloggar att både Anna och Anders och Emilie och Anders är nöjda med hur de framställts i TV. Men. Jag tycker ändå att det är konstigt att hon säger till ett par som ska adoptera att "adoption är den absolut sista utvägen" (eller något liknande, förra avsnittet) och att hon sitter med för att se resultatet av ett nytaget graviditetstest för att sedan krama om dem när det inte gick vägen. "Ni ska se att det lyckas nästa gång" lät klichéartat i mina öron och inte särskilt empatiskt (för vi vet ju faktiskt aldrig om det kommer att gå).

Renée Nyberg, som säkert är en sympatisk person på många sätt, visar att det nog inte är så lätt att bemöta människor i kris, i alla fall inte inte med barnlöshetsproblematik. Något att tänka på när jag får osmidiga kommentarer nästa gång. Pia Johansson i SVT:s Barn till varje pris var ett bättre programledarval, kanske för att hon faktiskt vet vad hon pratar om?

söndag 20 november 2011

Det här med förkortningar...

Jag cyklade hem från universitet en dag och funderade ganska mycket på det här med "SNL-barn" under tiden. När jag var nästan hemma kom jag på att jag lagt dit en bokstav för mycket. "SN-barn" kallas det ju, som i "Special Needs"... (alltså adoptivbarn med särskilda behov, läpp- och gomspalt t.ex.) SNL är en helt annan förkortning, nämligen "Saturday Night Live". Jag hann tänka en stund på att det faktiskt finns en massa "SaturdayNightLive-barn" också, barn som kommit till lite hipp som happ på en lördagkväll.

Idag hade jag behövt se lite SNL. Igår var det sååå roligt. Annat som piggar upp är http://katastrofalaomslag.blogspot.com/. För att skingra tankar utan skratt finns Wordfeud...

Tankarna vilar aldrig

Imorgon är det dags för ett nytt möte med kuratorn. Jag har skrivit en lång lista idag, en lista med rubriken "När jag tänker på att jag inte har barn". Ingen särskilt upplyftande läsning för någon, därför besparar jag er den, dessutom har jag slängt in en förkortad version tidigare. Kontentan är att är tankarna finns där nästan hela tiden, vad jag än gör. Jag tänkte ta med mig den och kanske läsa innantill, eftersom jag fick intrycket av att hon inte tyckte att jag pratade tillräckligt mycket om min barnlöshet när jag träffade henne sist.

Nu är jag ledsen. En deppig söndag helt enkelt.

onsdag 16 november 2011

Singlar fryser ned sina ägg

Hur det går till när singlar fryser ned sin ägg kan vi läsa om i Dagens Nyheter idag. Numera kan kvinnor alltså frysa ned sina egna ägg för framtida befruktning. Undra vid vilken ålder jag hade behövt göra det för att få tillräckligt bra ägg? Det är förstås (som alltid) en kostnadsfråga också. 30 000 för utredning, hormonbehandling och äggplock + 5000/år för "fryshyra". När det blir dags för IVF kostar det ytterligare ca 27 000 kr.  Även om den här tekniken hade varit tillgänglig i Sverige hade jag nog inte kostat på mig det när jag 30-årig singel, men det kanske var för sent för mig redan då? Det bästa vore väl att frysa in ägg vid lägre ålder än så, men vilken 20-25-åring tänker på det? Och vilka har ens råd?

DN har har pratat med anonyma Lena, 37 år. "Jag vill inte ångra att jag inte tog chansen" säger Lena som nyss fryst ned sina ägg. Hon är nyseparerad och jobbar inom mediabranschen i Stockholm. Lena säger att hon har satsat mer på karriär än på familj eftersom det har varit mer lockande. Lena är ett ganska typiskt exempel på hur media beskriver barnlösa kvinnor. Hon har valt karriär framför barn så hon har nu gott om pengar men ingen familj och närmar sig 40. Undra hur hennes pojkvän/pojkvänner resonerat kring detta? Det får vi som vanligt inte veta. Både att skydda sig mot graviditet och att se till att det blir en graviditet är tydligen alltid kvinnans ansvar, männens roll nämns inte ens.

Outi Hovatta, professor vid Karolinska, tycker att "fler borde skaffa barn tidigare istället". Hon har själv fyra barn, säger hon, det första fick hon när var 24 år och utbildade sig till specialläkare. Nu är hon professor och menar att hon inte alls haft svårt att kombinera barn och karriär. DN fyller på med ett citat från den brittiska fertilitetsforskaren Gillian Lockwood: "Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda "varan" eller "upplevelsen" som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".

Stämmer det här? Så vitt jag vet har jag aldrig sett någon statistik på att kvinnor verkligen resonerar på det här viset, däremot sägs det alltid som en sanning så fort det handlar om fertilitet. Gör kvinnor medvetna val mellan antingen arbete eller familj? Har dessa karriärkvinnor alltid män som bönar och ber om barn medan de hårdnackat nekar? Jag tror inte att jag känner så många som det har varit så för. Däremot har jag många jämnåriga vänner och bekanta som fått barn under de år som vi försökt få barn, alltså från 34 år och uppåt. En del har varit singlar länge, andra har haft män som inte velat.

Jag vet allt detta, men ändå får jag skuldkänslor när jag läser artikeln. Varför försökte jag inte få barn tidigare? Jag som inte ens gjort karriär... Jobbat mycket och tagit stort ansvar har jag alltid gjort, men inte inom en bransch med möjlighet att klättra på karriärstegen. Det kanske bara är jag som känner så, kanske borde jag fokusera på det positiva i artikeln i stället, att det nu faktiskt går att frysa ned obefruktade ägg? Nej. Det går inte. För mig är det för sent.

måndag 14 november 2011

En maska i nätet

Jag läste någonstans, jag tror att det var som en kommentar i Heddas blogg, att människor inte har rötter, människor har fötter. Visst är det så. Det behöver jag ju inte ens fundera över, det räcker med att ta en titt på mig själv och på de flesta andra. Fötterna sitter där de sitter, men några rötter sticker inte ut någonstans. Inte från de knotiga axlarna eller armbågarna. Inte under fötterna heller, där de borde sitta för att någon ska kunna "ryckas upp med rötterna". Det var apropå adoption och det stämmer tror jag. Kärlek från en familj är viktigast, viktigare än att veta allt om sina rötter. Ett barnhemsbarn skulle kanske inte veta så mycket i alla fall, även utan adoptionsfamilj, men språket, maten, traditioner och annat skulle ändå vara ganska lika ursprungsfamiljens,
 
Fötterna är bra. Utan fötter som kan ta oss vidare skulle människoarten fortfarande vara kvar i Afrika. Vi skulle göra som våra släktingar alltid har gjort och kanske vara nöjda med det. Jag är glad att mina fötter tagit mig till en stad som är större än den där jag växte upp och till andra platser som gjort att jag lärt mig andra saker och fått nya perspektiv. Men rötter är också bra. Rötterna som inte syns men som finns där ändå. För ett par år sedan släktforskade jag. Det var inte särskilt svårt, men det tog lång tid. Jag kommer från trakter där många andra släktforskat genom att läsa i kyrkböcker och därefter lagt ut sina antavlor på internet. Jag googlade mig fram och fick ihop ett släktträd med ungefär 1500 personer som är släkt med mig i rakt nedstigande led, i många fall kom jag ända till 1500-talet. Sverige har varit byråkratiskt länge och i kyrkböckerna finns det också information om var de bodde och vad de arbetade med. De allra flesta var enkla, fattiga människor. En del med spännande historier, det fanns till exempel en kvinna som avrättades anklagad för att vara häxa, men alls inga märkvärdiga personer i det stora hela. Min familj är ganska liten, min mamma dog tidigt och jag lärde aldrig känna mina far- och morföräldrar. Kanske är det därför jag blev så intresserad av människorna som levt innan mig? Jag vet inte säkert, men jag vet att det känns bra att veta allt jag vet nu. Vi är alla som delar i en stor väv som bara blir bredare ju längre bort vi kommer; tänk en person, två föräldrar, fyra mor- och farföräldrar, åtta, 16, 32, 64 osv... Begreppet "rakt nedstigande led" är inte som ett rep, utan mer som nät.

Om jag får barn genom adoption eller äggdonation kommer jag inte att kunna ge mitt barn rötter på det sättet. Det smärtar mig. Inte för att mina gener är speciella på något sätt. Inte för att jag tror att genetiska band är starkare eller för att jag skulle älska ett barn som inte är genetiskt släkt med mig mindre. För barnet spelar det nog ingen roll, jag tror som sagt att det allra viktigaste för barn är att ha en familj som älskar henne/honom. Det är för mig det känns sorgligt.  Jag vattnar våra orkidéer genom att hålla dem under kranen. Ibland bryts knoppar och hela stjälkar av. Det är lite så det känns, som att stjälken som var jag och som skulle ge nya knoppar har brutits av.

Det kan jag säga, även om ingen egentligen vill höra

Jag kan säga till kuratorn att jag tänker på att jag är barnlös hela tiden. Jag kan säga att jag tänker på det när jag ser gravida småbarnsmammor i affären, när jag säger nej till att träffa kompisar med småbarn, när kursare och kollegor pratar om sina barn och barnbarn, när jag följer min väns tredje IVF och räknar på när hennes barn kommer att födas, när jag direkt uppmärksammar hur gamla människor jag läser om i artiklar var när de fick barn, när jag funderar över de val jag gjort i livet och framför allt när jag tänker på framtiden. För så är det. Kanske inte med sorg hela tiden, utan mer som ett kyligt betraktande av att jag på sätt och vis är ett undantag - undantaget som bekräftar regeln om att alla få barn. Jag vet att det inte är helt kört ännu. Det finns chanser för oss att adoptera eller att lyckas med äggdonation. Men det känns inte så...

Kallelse i november. Ett år senare.

För ganska precis ett år sedan kom kallelsen till IVF genom landstinget. Äntligen, tänkte vi. Extra lägligt dessutom eftersom vi nyss misslyckats med en insemination. Vi var fyllda av hopp och det gjorde inte så mycket att behandlingen inte kom igång förrän i slutet av januari. Det var ju inga fel på oss...

Idag kom ett annat brev från samma sjukhus. "Förfrågan om intresse av behandling". Den här gången gäller det äggdonation. Jag är känner mig inte glad och hoppfull, tårarna bränner bakom ögonlocken. Det var ju inte så det skulle bli. En behandling, chansen att lyckas är ca 30%. Inte mina gener.

Uppdaterat några timmar senare: Det var inte en kallelse utan en intresseförfrågan. Inget som blir aktuellt än på länge i vilket fall.

Varför?

Jag är student nu och "ledig" på dagarna. Det är alla barnlediga mammor också och de finns överallt. Kvinnor i min ålder med små barn och stora magar. I huset där jag bor, i affären, på vårdcentralen, på biblioteket, överallt. Som jag fantiserat om hur det skulle vara att vara en av dem! Varför inte jag också?

söndag 13 november 2011

Vad ska jag säga?

När jag var hos kuratorn i måndags pratade jag mycket om mitt jobb och att jag är osäker på hur det kommer att bli efter jul. När jag skulle gå betonade hon att jag borde ha pratat om barnlösheten. Hon fick det att låta som att hon "låtit mig hållas", men att jag frångått samtalens egentliga syfte. Jag antar att en landstingsanställd kurator på en fertilitetsklinik har vissa riktlinjer att hålla sig till, men det kändes ändå lite snopet.

Vad ska jag säga? Det känns mer och mer overkligt att jag ens trott mig ha en chans att bli gravid. Visst minns jag hur det kändes de första åren när jag väntade på att mensen inte skulle komma. Visst minns jag hoppet efter utredningen som visade att vi var "normala". Visst minns jag hur det kändes när vi äntligen fick börja med IVF och vi trodde att nu - nu kommer det att ske. Om inte denna gång så nästa eller gången efter den. Tre försök och ett obegränsat antal frysförsök verkade så mycket och dessutom fanns det ju privata kliniker om det inte skulle fungera. Jag minns hur det kändes att gå in till sjukhusets fertilitetsavdelning och hoppas på hjälp och att åka förbi skylten där det stod "förlossning" och tro att vi faktiskt skulle få ta den vägen in i sjukhuset någon gång i framtiden. Jag minns, men jag kan inte känna igen känslorna. Nu förefaller det lika korkat att tro att jag skulle kunna få genetiska barn som att tro att en trissloss garanterar att jag vinner en miljon. För nu är det så det är. En graviditet är lika trolig som en miljonvinst och för mig som aldrig köpt lotter tycks chanserna att få barn inom de närmaste åren obefintliga. Vem var jag att tro att det skulle gå?

Så vad ska jag egentligen säga till kuratorn? Overklighetskänslan försvinner inte för att jag pratar med henne i 40 minuter varannan vecka. Det vill jag ju inte heller, för som det känns nu känner jag mig hellre lite dum som trott mig vara fertil än ledsen hela dagarna för att inte jag kan få något som är så lätt för andra.

onsdag 9 november 2011

Family Living

Jag tycker om inredningstidningar och att titta in i andra människors hem. Särskilt färgglada, idérika hem. I de tidningar jag brukar köpa är sådana hem inte så vanliga och när de förekommer bebos de ofta av unga singeltjejer. Men för några år sedan kom Family Living. Där finns de, hem fulla av färger. Fast jag köper inte Family Living. Den riktar sig ju alldeles uppenbart till familjer och någon sådan har jag ju inte. Det har hänt att jag läst Family Living hemma hos andra. En gång hittade jag till och med ett nytt nummer på tunnelbanan som jag behöll, därför vet jag lite om tidningens innehåll trots att jag inte köper den.

Jag skulle vilja bo så där, som de gör i Family Living. I ett charmigt hem fullt av färger, mönster - och förstås - familj. För barn är liksom den viktigaste inredningsdetaljen. Barnen skulle jag matcha med vippiga kjolar, pyssel som ligger framme och en bohemisk men ändå snygg man. När jag kommit så lång i mina fantasier börjar jag tro att jag dessutom är en ganska ung mamma... Men då tar det stopp. För jag är ju inte speciellt ung. Mamma är jag inte heller. Kanske blir jag det inte ens. Om jag blir det så blir jag snarare en tämligen överårig mamma till ett ensambarn än en den där piffiga mamman i ett Pippi-hus fullt av lintottar.

Jag fortsätter drömma i orange, lila, turkost och grönt och försöker njuta av ensamtiden vid datorn istället för ett hem fullt av liv. Även om framtiden är oviss och på många sätt dyster finns i alla fall färgerna kvar.

måndag 7 november 2011

Mellan IVF och adoption

Vi har försökt få barn sedan sommaren 2008 utan resultat. I år fick jag, efter att ha misslyckats med IVF, veta att jag är helt infertil. Nu står vi i adoptionskö sedan i somras och i landstingets äggdonationskö. För mig ligger alltså ett eventuellt föräldraskap mins två år fram i tiden om inte ett mirakel skulle ske. Mitt bloggande kan inte handla om behandlingar, om nässpray, sprutor, ruvardagar och graviditetstester. Ingen kan skriva "Lycka till den här gången" i en kommentar. Det är ingen resa mot ett plus eftersom chanserna till det är så små.

Jag halkade in på nätet relativt sent. Först i januari började jag läsa och skriva på Familjeliv. Jag följde olika trådar, identifierade mig med andra som gjorde IVF och trodde att vi nog också skulle lyckas så småningom. I mars började jag skriva här. Ingen läste, men jag hade så mycket att ventilera och tyckte inte längre att utrymmet i en forumstråd räckte. Under sommaren blev jag mer aktiv och hittade några andra bloggar som jag har följt till och från sedan dess. Nu är nog hälften av upphovskvinnorna till dem gravida. De som väntat på adoption är också nästan framme. Det är fantastiskt när andra lyckas, särskilt när de kämpat länge och satsat massor av tid, ork och pengar. För mig känns allt det där väldigt avlägset. Att bli gravid, leta efter mammakläder, fundera på föräldrapenning, förskoleplats, hämta-lämna och allt annat som andra står inför är lååångt borta och kommer kanske inte ens att hända.

I ett brev jag fick från en av adoptionsorganisationerna vi är med i stod det att de som står i adoptionskö gör bäst i att tänka på annat i några år eftersom adoptionen ligger så långt borta. Författaren jämförde med hur det var förr, när väntetiderna var kortare. Då kunde de blivande adoptionsföräldrarna direkt börja ställa in sig på hur det skulle bli. Många verkar tro att ofrivillig barnlöshet knappt existerar numera, att vården kan lösa allt. För mig/oss blev vården en onödig omväg som inte gav några som helst resultat, bara en massa väntan, oro och ångest. Förr, innan IVF fanns som alternativ och det var lättare att adoptera, hade antagligen en barnlängtande 35-åring (som jag var när vi utreddes) snabbare blivit förälder än idag. Den bilden ger inte media, även om det kanske förändrats lite med höstens TV-program om barnlöshet.

Livet efter IVF:erna är på många sätt som livet före. För bara ett år sedan låg föräldratiden framför mig och vi hoppades på att kunna få åtminstone ett genetiskt barn. Nu vet vi att det inte kommer att bli så. En sorg har lagts till andra sorger. Ibland känns det som om smärtan aldrig kommer att gå över, ibland känns det inte alls. För hur kunde jag tro att det som verkar vara allmängiltigt skulle hända även mig?

torsdag 3 november 2011

Om det verkligen sågs som en sjukdom, hur skulle det vara då?

För några år sedan fick jag och min man relativt ovanliga symtom. Efter ytterligare några månader fick vi båda  tid hos en specialist som skulle undersöka vad det var för fel på oss. Som tur var såg allt bra ut. Kanske skulle symtomen gå över av sig själva till och med. Om inte så fick vi en remiss för en behandling si så där ett och ett halvt år fram i tiden. Vi väntade och väntade. Det fanns dyr vård att få privat, men varför betala när läkaren inte hade hittat några fel? Symtomen gick inte över, men till slut var det dags för behandlingen som vi väntat så länge på, behandlingen som vi trott skulle hjälpa oss. Så blev det inte. Behandlingen gav inget som helst resultat. Eftersom vi trodde att det berodde på läkarslarv blev vi besvikna när vi fick vänta i ytterligare tre månader innan nästa behandling. Nu fick vi dessutom veta att allt inte alls såg bra ut. Det var fel på mig, ett stort fel som antagligen inte skulle gå att behandla och som den första specialisten inte upptäckt eftersom det inte var "standard" att undersöka det. Efter ytterligare två behandlingar sa läkarna att jag inte gick att bota. Vi vände oss då till en privat läkare som sa samma sak. Jo, det fanns ett sätt sa landstingets läkare; en slags transplantation, men bara om det skulle finnas människor som skulle vilja donera just det jag skulle behöva för att bli botad. Chansen att lyckas med den behandlingen är ungefär 35% sa läkaren och det är inte riktigt samma sak som att vara frisk, men vi ställer er i ny kö som kommer att ta ett och ett halvt år. Vi började se oss omkring för att få hjälp via alternativmedicin, något som jag egentligen varit intresserad av hela tiden men inte riktigt tagit tag i. Men att få hjälp på det sättet är inte heller enkelt; det tar flera år, kanske fyra, och kräver en massa tester och förberedelser.

Många av er som läser det här är också ofrivilligt barnlösa och har säkert hört att ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom av den svenska riksdagen och ska behandlas på samma sätt som övriga sjukdomar i och med propositionen "Prioriteringar i hälso- och sjukvården". Jag upplevde det inte så, gjorde du?

tisdag 1 november 2011

Utredning?

Igår skrev jag ett mail till socialsekreteraren som vi träffade i juni angående adoption. Så här såg vår konversation ut:

Hej!
Jag undrar när Du tror att vår medgivandeutredning kommer att starta. Den senaste månaden har vi avslutat FIA-kursen och gift oss.
Vänliga hälsningar N

Hej Nelle,
det är två par före Er i kön, mer kan jag inte säga.
Med vänlig hälsning socialsekreteraren


Hej igen!
 Vad innebär det tidsmässigt ungefär? Handlar det om veckor eller månader?
Vänliga hälsningar N


Det fick jag inget svar på så jag undrar alltså fortfarande. Dessutom vill jag förstås inte verka tjatig, just den här personen kommer kanske att avgöra en del av vår framtid. Två par före oss... Ska de bli klara med sina utredningar innan vi kan påbörja vår? Kan vi kanske rentav starta innan jul eller blir det snarare innan sommaren? Jag trodde att det skulle gå ganska fort att komma igång med utredningen, men så är det kanske inte. Visst tar utredningen ungfär ett halvår? Undra hur långt fram i tiden det ligger eftersom vi i nuläget inte ens vet när starten är.