En levande del av mitt liv

När andra i min ålder började få sina första eller andra barn ägnade jag istället åren mellan 29 och 32 åt att resa eller åt att spara pengar inför resor. Jag hade alltid drömt om det och jag är verkligen glad över att det blev av. Känslan av att vara fri och att det inte finns några måsten är verkligen oslagbar, speciellt när man som jag har ett jobb där den känslan inte infinner sig särskilt ofta. Mitt i IVF-cirkusen känner jag mig också ganska utlämnad åt vården, ödet, väntetiden och oturen så jag ska försöka återskapa "reskänslan" igen.

Jag ångrar att jag inte fotograferade mer, men här är i alla fall ett kort som jag tog inne i den förbjudna staden i Beijing. Himlen var grå av luftföroreningar när jag var där, men det syns inte här.

Ny dag, nytt namn på bloggen

Det här med att hitta på namn på olika saker går inte alltid så lätt som jag föreställer mig, men nu försöker jag med något nytt efter bara ett par dagar med den gamla. Vad är bäst egentligen; att stjäla en bok- & filmtitel rakt av eller att förvanska titeln på en låt som spelats överallt i ett år? Hmmm...

Little children

Jag har precis börjat läsa boken Som små barn av Tom Perrotta. Den har även filmats med Kate Winslet; Little Children, så jag vet ungefär vad som kommer att hända. Bokens huvudperson Sarah är en uttråkad amerikansk förortsmamma som inleder ett förhållande med en lika uttråkad förortspappa. Det som slår mig nu är att det som irriterar henne (i alla fall inte så här långt i boken) inte är hennes barn utan alla andra mammor som är hopplöst trista, präktiga, inte kommer ihåg en enda filmtitel och bara pratar om hur trötta de är.

Det här känner jag igen; hur otroligt tradigt det kan vara att försöka prata med somliga kvinnor som har barn. Om jag säger något som inte handlar om att suga ut snor ur näsan på en ettåring, att hämta på dagis eller liknande kan jag få kommentarer som: "sån´t där har man bara tid att fundera över om man inte har barn". Förutom att det är ett effektivt sätt att få slut på ett samtal är det förstås en käftsmäll för mig som är barnlös.

Hur som helst; det klagas sällan på barnen i skönlitteratur, däremot klagas det på omständigheterna och miljön kring livet som barnfamilj, ungefär som i verkliga livet. Vi som inte har familj får välja att läsa andra böcker (om inte just denna visar sig vara väldigt bra...) eller att dra oss undan en smula för att stå ut.

Förr i tiden.

När jag var nybliven singel som 27-åring minns jag att det stod mycket i tidningarna om att fertiliteten sjunker drastiskt efter just 27. Då kändes barntankarna lyckligtvis avlägsna och jag hade fullt upp med att deppa över mitt spruckna förhållande. Åren har rusat iväg och nu är jag 37, minst lika förvånad som alla andra över hur fort tiden går. Nu får vi höra att efter 35, då minsann är det väääldigt sent och helt andra förutsättningar än för för de som är yngre. Det här känns förstås bittert nu när vi fastnat i IVF-karusellen och dessutom väntat på vår tur i landstingskön i en hel evighet.

Eftersom jag redan tidigare är en liten tant, har jag släktforskat en hel del. En deppig dag i höstas när åldersfunderingarna började gå mig på nerverna gjorde jag lite statistik över hur gamla mina anmödrar var när de började få barn, här är några exempel:

Farmor: 7 barn, 27-41 år

Farmorsmor: 9 barn, 30-45 år

Farmors mormor: 8 barn, 29-45 år

Farmors mormorsmor: 9 barn, 27-44 år

Farmors mormors mormor: 3 barn, 30-44 år

Mormor: 3 barn, 22-34 år

Mormorsmor: 12 barn, 25-46 år

Mormors mormor: 9 barn, 19-41 år

Mormors mormorsmor: 6 barn, -40 år

Mormors mormors mormor: 8 barn, 26-39 år

Speciellt på min farmors sida kom de igång med barnalstrandet ganska sent och fortsatte långt upp i åldrarna. Min farmor, och säkert många före henne, var piga innan ungarna kom. Jag tycker att det är fascinerande att de fick barn så sent, trots kyla, hårt arbete, mörker, fattigdom och norrländskt elände.

Något att tänka på för oss som brottas med att tiden går...

bebådelsedagsfunderingar

Så var den gåtan löst. Vem vet - det här kanske blir början på en hel massa bloggar om olika saker?

De små människorna som jag arbetar med undrade varför det heter Marie bebådelsedag och inte Marias bebådelsedag. Måste erkänna att jag också undrat det. Kan det vara en grekisk genitivform eller är det någon slags gammalsvenska? Underligt. En ängel kom och berättade (undra just hur det "berättandet" gick till...) att unga Maria skulle föda en bebis exakt nio månader senare. Ordning och reda.

Hur gör man...

Jag behöver sova. Snart. Kanske till och med förbereda för morgondagen så där som man borde; lägga fram kläder, ställa temuggar på köksbordet, packa väskan etc. Men jag vill komma igång med detta bloggande nu, jag som är en fullkomlig novis på att blogga. Hur gör man för att lägga in den piffiga bilden som illustrerar sidan IVF-bloggar, samlade på sidan av texten?

 

Så här långt går det ju bra, men sen? Jag skriver förstås mest för min egen skull, men lite roligt vore det förstås att få vara med i en grupp.

Mitt nya liv som alternativare

Jag har rest i Indien och pratat med västerlänningar som blivit nyandliga av att bo på Ashram och vara tysta i tre veckor. Jag har varit länge i norra Thailand och pratat med européer som blivit upplysta av thaimassage och qi gong. Jag har rest i Kina och sett tibetanska munkar och hört västerlänningar tala lyriskt om Dalai Lama.

Kinesiska örter

Inte en enda gång har det lockat mig. Jag förstår och respekterar alla som funnit det de sökt i Asien, men för mig har resan varit en tillräcklig upplevelse i sig, utan att jag behövt den andliga aspekten. Men. Helt plötsligt har jag nu börjat med akupunktur och med att dricka kinesiska örter varje morgon och kväll. Jag funderade inte ens särskilt länge, googlade bara lite om akupunktur och IVF, ringde och beställde en tid hos en kvinna som fått bra omdömen och plötsligt var jag där, redo att lyssna till allt, få nålar instuckna i kroppen, koka och dricka en mysisk kinesisk örtblandning och att betala 680 kr varje vecka för att få vara med om detta. Det känns trots allt hoppfullt, kanske kan detta göra skillnad? Fortsättning följer, nu väntar praktiska bestyr I.R.L.

Hur jag hamnade här

I sommar är det tre år sedan vi började planera för barn. Inom ett år borde något hända, det gör det ju för de allra flesta. I juni ringde jag till min vanliga gynekolog för att få en tid för utredning, vi fick en tid i oktober. Glad över att jag tagit tag i det och över att sambon tog det på allvar väntade vi i fyra månader till utan att något hände.

Det var inget fel på någon av oss och i november 2009 fick vi en remiss till Huddinge för IVF-behandling. Tiden gick och vi väntade, övertygade om att landstinget skulle ta hand om oss när tiden kom och om att våra pengar icke skulle förspillas till privata alternativ. I december 2010 fick vi då äntligen komma på vårt första samtal i Huddinge. Vi hade då nyss gjort en misslyckad insemination och kände oss extra peppade att komma igång med en IVF-behandling. Sju veckor senare började jag spraya med Suprecur och efter ett par veckor blev det sprutdags, 225 e Gonal F.

Efter fyra dagars sprayande, sent en söndagkväll, fanns det inte en droppe Gonal F kvar i sprutan. Jag hade lagt sprutansvaret på sambon som haft fullt upp med sin rejäla förkylning och med att fixa inför sin brors stora fest, så ingen av oss var beredd på att något sådant skulle kunna hända. Vi körde i ilfart till nattöppna Scheeleapoteket, men ingen mer "medicin" fanns utskriven åt mig. Vi ringde och ringde till stans alla akuter, men hamnade bara hos sjukvårdsupplysningen som sa att de inte kunde göra något. Till slut somnade jag, utmattad av tårar och väntan på läkaren som de sagt skulle ringa, utan att ha tagit dagens sprutdos. Nästa morgon åkte vi till Huddinge och pratade med en barnmorska som sa att det nog/kanske inte skulle göra något att vi missat en spruta. Jag tog blodprov som planerat och dosen höjdes till 375. På onsdag var det dags för VUL och läkaren såg då att fem äggblåsor var på gång. Skönt tänkte jag, det här kan nog gå vägen. Två dagar senare tog jag bilen till Huddinge, glad över att solen sken och över att få åka tidigare från jobbet. Läkaren såg då bara tre äggblåsor och pratade om att det antagligen var min kropp det berodde på, inte sprutmissen. Började gråta efteråt hos barnmorska och åkte hem och fortsatte gråa i soffan istället för att gå ut och äta som planerat.

Efter helgen var det dags för äggplock. Vi var pirriga och förväntansfulla när vi åkte dit och gladde oss åt att läkaren fick ut tre ägg och att det inte gjorde så ont som jag trott. Vi fick en tid för ET på torsdag och hämtade ut vagitorierna som skulle användas under ruvandet på väg ut från sjukhuset.

Nästa morgon ringde läkaren från Huddinge och sa att äggen såg onormala ut och att de skulle ha kastats om inte en professor kommit förbi och bestämt att de skulle långtidsodlas. Ingen återinföring på torsdag alltså. Jag förstod ingenting och ringde upp igen och pratade med en barnmorska. Hon sa att äggen hade för många polkroppar och att min ålder kan ha spelat in. Jag grät och grät och kände mig hopplöst steril hela dagen. Jag stannade hemma från jobbet en dag till, googlade om långstidsodling, startade familjelivstrådar om det jag undrade över och läste artiklar om Outi Hovatta, professorn som tyckte att äggen skulle långtidsodlas. Lite hopp kom tillbaka, men när läkaren ringde på jobbet på fredagen och sa att äggen inte klarat sig bröt jag ihop igen.

Efter det gick helgen i ett med besök av mina släktingar. Sambon var sammanbiten och asocial, så vitt han visste var hans sambo infertil och allt hade gått åt skogen. Redan på tisdag nästa vecka fick vi träffa läkaren som berättade att två av äggen blivit befruktade, men att de släppt in för många spermier och inte delat sig på rätt sätt vilket gjorde att de inte kunde användas. Han blev lättad, kanske att det skulle kunna gå bättre nästa gång. Ute hos barnmorskan fick vi veta att nästa gång låg 12 veckor framåt i tiden, v. 20 i slutet av maj. Än en gång började jag gråta inför en barnmorska; varför, varför måste just vi behöva vänta så länge när det faktiskt kan ha varit läkarens miss som gjorde att vi misslyckades? Varför, varför när jag ju fyller 38 i december och tiden rinner ut? Barnmorskan pratade om AMH-värde, att det kan vara lågt och borde testas. Eftersom jag läst så mycket om hur chanserna försämras med ett lågt värde kände jag mig lurad; tänk om jag gått omkring med dålig äggstocksfunktion medan alla läkare hela tiden sagt att allt ser så bra ut. Blodprov togs och vi skulle få information om värdet efter två veckor, alltså för tre veckor sedan. Jag borde ringa och kolla, men jag fegar ur eftersom jag inte orkar få ett negativt besked.

Nåväl; om allt går vägen börjar jag med den korta metoden i början av vecka 18, alltså om fem veckor med äggplock v. 20. Sju veckor kvar. Om jag vetat hur länge vi skulle få vänta hade jag satt sprätt på mina sparpengar och försökt privat direkt.

Storken är lite grinig för att hen inte har med sig en unge till oss...

Never let me go...

I fredags såg jag filmen som jag väntat på ända sedan jag fick veta att den var på väg; Never let me go med Keira Knighley och Carey Mulligan. Boken av Kazuo Ishiguro läste jag för ett par år sedan, den handlar om eleverna på vad som verkar vara en ganska vanlig internatskola i England, skillnaden är dock att alla elever är kloner som kommer att växa upp bara för att donera sina organ. Filmen fångade känslan i boken på ett oväntat bra sätt (jag läste den igen i helgen bara för att bekräfta det...) och var en oväntat lyckad filmatisering av en bok.

Jag har tänkt skriva om vår längtan, kamp, men framför allt väntan på en liten människa som inte kommit efter tre år av försök. Hur hänger då filmen ihop med det? Kanske är det så att allt jag läser, ser och hör just nu på något sätt hör ihop med barnalstringsförsöken? Så är det kanske, för när jag läste boken första gången förknippade jag den inte ett dugg med det. Hur som helst - bokens huvudperson Kathy får tag på ett kassettband, hårdvaluta i hennes skola. Musiken är någon slags jazz som sjungs av en artist som heter Judy Bridgewater. Kathy fastnar för en av låtarna som heter just Never let me go och tolkar texten som att den handlar om en kvinna som fått veta att hon inte kan få barn och nu äntligen fått ett som hon aldrig vill släppa ifrån sig. Kathy kan, liksom de andra eleverna, inte få barn och scenen är något av en nyckelscen för hela berättelsen.

Jag älskar boken och filmen; läs och se!