AMH-värdet

Mitt AMH-värde är uselt. Det ligger på 0,3 och borde ligga mellan 0,7 och 5. Blodprovet togs när vi träffade läkaren några dagar efter att vårt första IVF avbrutits. Barnmorskan sa att de skulle ringa efter två veckor och berätta resultatet och att vi inte skulle behöva vänta tills i maj om värdet var lågt. Ingen ringde under v. 10, 11, 12 och 13, därför tog jag mod till mig och ringde upp i måndags. Jag kände mig som en idiot som litat på att de skulle ringa upp, trodde att de verkligen ville hjälpa oss nu eftersom läkaren klantade till det förra gången och skrev ut för lite Gonal F.

Igår pratade jag med läkaren som gjorde vår utredning hösten 2009. Hon sa, precis som läkaren på Huddinge, att AMH-värdet inte är någon exakt vetenskap och att de fortfarande vet ganska lite om vad det innebär. Förhoppningsvis är det inte helt kört... Jag ringde till läkaren på Huddinge och bad om att få höja Menopurdosen från 300 till maxdos 450 eftersom det inte verkar finnas någon risk att jag blir överstimulerad. Konstigt att det är jag som patient som ska ta tag i det.

För ett par månader sedan hade jag aldrig ens hört talas om AMH, utan vi fick hela tiden höra att allt såg så bra ut. Nu börjar det gå in att våra chanser att lyckas med IVF inte är lika stora som många andras. En annan sak- nu är vi inte längre oförklarligt barnlösa utan det finns en förklaring- min äggstocksfunktion är för dålig.

Om hår

Sambon och systern tycker att jag snöat in på två samtalsämnen; IVF och min misslyckade klippning. Efter att ha väntat alldeles för länge fick jag ett desperat infall och slingade och klippte mitt hår hos en ny frisör. Slingorna blev hyfsade, men frisyren är väldigt märklig; någon sorts page med kortare tofsar över öron, speciellt på höger sida. Jag har redan klagat en gång vilket ledde till att de jämnade till det på längden, men nu vet jag inte vad jag ska göra eftersom jag inte vill ha fler tofsar som står ut på fel ställen. Antar att det blir en superkort hästsvans tills håret växt ut, men det var ju just för att slippa att alltid ha håret uppsatt som jag klippte mig... Med håret utsläppt har jag en liksom tantig stil, som en blandning av Maud Olofsson och valfri sossepolitiker.

Här skriver jag förvisso vad jag vill, men nu ska jag lägga band på mig själv och inte skriva långa haranger och min livslånga frisörskräck. Det finns dock en risk att det dyker upp inslag om det igen, eftersom det sista jag behövde just ny var en mystisk frisyr...

Åh, om jag ändå vore Maria Sveland!

För ett tag sedan läste vi Bitterfittan av Maria Sveland i min bokklubb. Jag är intresserad av könsroller och genusfrågor och hade nog läst den tidigare om jag också varit en person som grubblat över hur jag ska få ihop "livspusslet" med barn och jobb, men eftersom barnen lyser med sin frånvaro i det här hushållet har jag unvikit den tills nu.

Bokens huvudperson Sara är en 30-årig journalist som är gift sedan sju år och har ett barn. Strax efter att barnet fötts får hon mjölkstockning och skyhög feber och måste ligga inlagd på sjukhus. Dessutom har hennes frilansande man fått ett jobb i en stad långt bort under veckorna, så Sara är ensam med barnet. Detta får henne att fundera över att de flesta faller in i traditionella könsmönster när barnen kommer.

Jag tror att Sveland har rätt, absolut. Det behövde jag i och för inte läsa hennes bok för att räkna ut, boken är inte alls så kontroversiell som media har gett intryck av. Det är mina tankar. Känslorna som väcks är annorlunda; jag vill vara bokens Sara/Maria Sveland därför att: 1) hon har barn, 2) hon är journalist och når ut med sina åsikter, 3) hon har gett ut en bok och 4) hon är bara 30 år i boken (född -74 på riktigt).

Så här konstigt kan det kännas för mig ibland. Jag jämför mig obarmhärtigt med andra, speciellt jämnåriga med barn.

Om att vänta

Tiden går så sakta, så sakta. Jag har räknat ned till nästa försök i slutet av maj sedan vi vi fick veta att vi misslyckades med vårt första IVF i mitten av februari. Innan dess väntade vi i sju veckor för att komma igång efter första samtalet med läkaren i december som vi väntat på sedan remissen skickats drygt ett år tidigare. Remissen skrevs ett halvår efter att jag ringt för att få en tid för en fertilitetsutredning efter att vi försökt få barn i ett år.

Nu har halva tiden gått sedan barnmorskan sa att vi skulle få vänta i tolv veckor, sex veckor kvar. Jag är mer orolig än förväntansfull, orolig över att det ska bli likadant igen och över att det kanske aldrig kommer att fungera. Sambon tycker att jag är onödigt pessimistisk, men jag blir ledsen av att tänka på att uppleva läkarmissar igen och samtal från läkaren om att mina ägg ser "onormala" ut. Jag vill inte bryta ihop inför en barnmorska igen eller gå igenom en behandling som inte ens leder till ET en gång till. 

Jag räknar ned till helgerna, men då känns det nästan värre än annars eftersom jag har tid att fundera.