resa bort

Snart hägrar en vecka i skogen. Ovant för oss som oftast är i städer, både hemma och när vi semestrar. Ingen dator på ett tag alltså. Det kanske blir bra, kanske att sätt att tänka på annat?

Mognad?

"Jag är som du", sa kära kollegan, "jag mognade också sent." Apropå att jag inte försökt få barn tidigare. 34 år var väl inte supersent, men ändå ganska. Har det med mognad att göra? Kanske. Jag var rädd för att bli gravid länge. Trodde att allt skulle bli så väldigt annorlunda och att jag kanske inte var beredd, att jag kanske inte skulle bli en bra förälder. Trots det har jag på många sätt känt mig mogen eftersom jag tog mycket ansvar tidigt och var med om mycket som ofta drabbar andra senare i livet.

Jag trodde att det var moget att inte försöka få barn, när det i själva verket kanske var tvärtom...

Inställt samtal och tankar som snurrar

Förra veckan träffade jag en kurator genom fertilitetskliniken. Det kändes bra, hon lyssnade och gav mig stöd. Igår ringde de från Huddinge och sa att kuratorn blivit sjukskriven på en obestämd framtid och att jag får kontakta dem igen i höst och höra om det blir fler besök hos henne eller hos någon annan. Trist, jag fick ett bra intryck av henne under mina 45 minuter där.

Konstigt det där, efter bara ett besök var jag så inställd på att fortsätta. Tankarna snurrar runt hela tiden nu... Det kändes bra att träffa adoptionshandläggaren, men det blev samtidigt ännu tydligare att vi med största sannolikhet inte kommer att få ett biologiskt barn. När vi började försöka för tre år sedan var vi fortfarande i fas med många runt omkring oss, visst hade det flesta redan barn, men en del planerade och försökte precis som vi. Nu vet vi att om det blir ett barn för oss kommer det att dröja, det lär inte hända förrän om ett par år om allt går vägen. I januari väntade vi på vårt första IVF-försök och hoppades rentav på att det skulle fungera. I så fall hade barnet fötts i november i år. Nu hoppas jag inte längre.

Adoptionssamtal

Idag har vi träffat en adoptionshandläggare. Det känns bra! En liten bit på väg i alla fall.

Tråkigt besked

Idag ringde min chef och berättade att en av mina kollegor har elakartad cancer i äggstockarna. Kollegan är bara några år äldre än jag och har alltid en massa konstiga symtom, i vår har det varit magen som krånglat. Hon är en sådan som jobbar jämt och jag, vi har trott och nästan tagit för givet att hennes symtom varit stressrelaterade.

Jag har inte pratat med någon annan på mitt jobb ännu utan hoppas fortfarande att chefen, sin vana trogen, äverdramatiserade när hon sa "elakartad".

Det är sorgligt på så många sätt och jag kan inte tro att det verkligen är så illa som det låter.

Det förbannade AMH-värdet

Jag har hängt upp mig på detta med AMH-värdet. Hur vi kunde gå från en fertilitetsutredning hösten 2009 och tro att vi båda var i utmärkt form för barnalstring. Speciellt jag, sambon fick lämna ett extra prov för att de skulle vara på den säkra sidan. Visst borde vi ha förstått att vi inte alls var i utmärkt form eftersom det inte blev någon graviditet, men vi litade ju på läkaren. Ett och ett halvt år senare får jag höra att min fertila ålder i princip är över, att ett värde som ska mäta mina äggreserv visar på usla 0,3 när det bör vara över 1.

"Inte standard då" sa läkaren som gjorde utredning, "ingen exakt vetenskap" sa läkaren som tyckte att jag skulle ta blodprovet. Ändå är det AMH-värdet som nu gör det tveksamt om vi kommer att få de behandlingar vi blivit lovade av landstinget och det är AMH-värdet som gör att privata IVF-kliniker kan avvisa oss.

Hade vi vetat detta i november 2009 hade vi börjat köa till Adoptionscentrum redan då. Hade vi vetat att värdet tydligen sjunker med åldern hade vi kunnat betala för ett privat försök. Jag är så besviken på vården!

Kommentarer som inte "fastnat"

Jag har skrivit kommentarer på andra bloggar som inte "fastnat", t.ex hos http://ensmulahopp.blogspot.com/ och hos  http://waterlily-dagbok.blogspot.com/. Om ni tittar in här så passar jag på att hälsa!

Hoppas att det ordnar sig!

Om du gick i mina skor

Några av mina sommarskor. Vad säger de om mig tro? Skulle tro att det finns likande skosamlingar i andra hallar än vår.

jämngamla?

Idag var det en stor intervju med Peter Dalle i DN:s söndagsbilaga. Han säger att han är "orolig över att vara gammal, att det blir för sent att skaffa ett barn till". Peter Dalle är 55 år och har en tonårsdotter.

Om man tar bort ordet "till" så sammanfattar citatet det jag känt under den här våren och fortfarande känner. Plötsligt är vi på samma plats i livet, jag och en 17 år äldre man.

Inte första gången...

"Det är ju roligare för vårt barn om det finns andra barn att leka med på midsommarafton, dessutom är det ju inte så kul för er om vi måste springa efter barnet hela tiden... Eller hur?"

Jag vet ju och jag visste egentligen redan svaret på frågan jag ställde igår. Och inte kan man säga emot när det handlar om barnens bästa.

Andra lyckas ju...

Sambon kom hem och berättade att ett par av tjejerna i hans gamla gäng är gravida med tvåan. Det var konstigt nog jobbigt att höra. Märker att jag har utvecklats till en riktig lipsill... Båda är äldre än mig, liksom hans kollega som också snart ska ha sitt andra barn.

Det här är förstås goda nyheter. Det är inte konstigt att få barn efter 35 i Stockholm och det sker faktiskt runt omkring oss. Sambon tror att det kan hända oss också när som helst... Vi är olika där, jag tror inte att vi kommer att lyckas. Inte efter tre års försök på "naturlig" väg, två kapitalt misslyckade IVF:er och en sinande äggreserv. Jag har funderat en del kring detta med att jag inte aktivt försökte få barn tidigare i livet. När jag hör att sådana som är äldre än mig får barn känns det bättre, bättre eftersom jag var 34 år när vi började försöka få barn och det egentligen inte är så gammalt. Det är kanske inte så att jag borde ha förstått att min äggreserv var dålig då det fungerar för så många andra i den åldern. De tankarna dyker ju upp ibland, speciellt när jag tagit del av medias eller vissa i min omgivnings resonemang om att kvinnor som väntar "får skylla sig själva".

Utan visum till barnfamiljslandet

Idag borde det vara dags att skriva ett glatt inlägg. Det är försommar, lördag och jag har en lång semester att se fram emot.

Sambon har åkt för att träffa gamla kompisar. I samma veva som vi träffades fick de barn, så jag känner dem inte så väl. Därför följde jag inte med.

Kuratorn frågade om det, hur vi har det med vänner. Jag reflekterar knappt över det längre, men allt eftersom mina kompisar fått barn har de "försvunnit". Om vi ses blir det på "tjejkvällar" av olika slag, den ena där mammorna har barnvakt, passar på att ta sig en drink eller två eller flera, pratar barn och drömmer om att vara singlar. Den andra där mammorna tar med sig sina barn, fikar, pratar barn och drömmer om att göra något utan sina barn. Det har blivit samma sak med de nya vänner som dykt upp under åren, så jag har kanske själv börjat dra mig undan eftersom det ser ut som ett mönster.

Det sparas i alla fall inte på drinkarna... Tjusiga, eller hur?

De barnfamiljer vi känner bjuder sällan in oss båda. Tror de att vi tycker att det är jobbigt med barn eller umgås de hellre med andra barnfamiljer? Jag vet inte och det känns inte som något jag vågar fråga. Jag blir en "reservvän" som plockas fram ibland.

Olika elände

För ett år sedan, efter ungefär två års försök, kände jag mig inte lika barnlös som nu. Det var ett obestridligt faktum att vi inte kunde få barn, men jag satt inte framför datorn och letade andra i samma sits på forum eller bloggar. Läste inte, skrev inte. jag pratade inte med så många heller, bara några av de närmaste vännerna.

Ibland dök det förstås upp tillfällen när det blev uppenbart att vi inte hörde till skaran av barnfamiljer. Konstigt nog blir detta som mest påtagligt när det är bara kvinnor som träffas, det går liksom inte att komma undan allt barnprat.

Med en månads varsel ordnades det en "tjejträff" tillsammans med tjejer som jag lärde känna när jag pluggade. Eftersom ingen av deras män kunde vara "barnvakt" på en fredagkväll följde tio barn med. Detta utspelade sig i Stockholm år 2010, men när samtalet kretsade kring männen lät det som 50-tal...

Under åren som gått sedan studietiden har jag ofta känt att vi glidit isär, men nu blev det tydligare än någonsin tidigare. Nästa dag ringde en av tjejerna och frågade hur det var med mig. Jag sa ärligt att det var jobbigt att alla hade barn utom jag. Det tog hon som kritik eftersom hon menade att barnen inte direkt kunde lämnas hemma ensamma (var är papporna?) utan var tvungna att vara med sina mammor. De flesta av dessa barn hade passerat amningstiden för längde sedan, men det argumentet bet inte. För ovanlighetens skull framhärdade jag i att det ändå var tungt att vara den enda utan barn, men då fick jag höra att det minsann var jobbigt för henne också eftersom hennes två döttrar är några år yngre än tjejgängets barn och några år äldre än hennes sambos kompisars barn...

Jag vet så väl att det är svårt att sätta sig in i barnlöshetsdilemmat om man själv inte varit där, men jag har fortfarande svårt att bemöta den här kompisens frågor om vår barnlöshet. Tyvärr är det ju kommentarer som dessa gör det svårt att berätta.

Utan andras bloggar skulle jag känna mig väldigt ensam i detta. Tack till alla som delar med sig av sina tankar och känslor kring ofrivillig barnlöshet, ni har gett mig en massa stöd!

Samtal

Häromdagen skrev jag att min tid hos kuratorn blivit framflyttad till nästa vecka. Jag rörde ihop det lite, tiden blev framflyttade från förra tisdagen till idag.

Hon bekräftade mina känslor om allt det som känns jobbigt nu och om sådant som hänt mig tidigare. Det kändes bra, men jag var helt slut efteråt. Hon menade att det är krävande att börja ta tag i adoption medan vi fortfarande är inne i IVF-processen, men för mig känns det som att det inte finns något annat alternativ. Om inte nästa försök åtminstone leder till insättning är våra landstingsfinansierade försök över. Jag har svårt att tro att det kommer att lyckas bättre, därför känns det bra om vi kan spara ett par månader genom att starta nu.

Jag läste ett klokt inlägg om det häromdagen hos Medan du finns: http://medandufinns.wordpress.com/2011/06/13/barnloshet-att-vara-rationell-eller-bara-ledsen/. Visst skulle jag önska att jag hade tid att göra en sak i taget, men så är det ju inte. Vi har ju redan väntat tillräckligt länge utan att göra ett dugg.

Historier I.R.L. och på nätet

För flera år sedan, drygt tio, hade jag en kollega som inte kunde få barn. Hon var runt 35 då och kämpade med IVF: er och ett trassligt förhållande i flera år. Jag led med henne, men hade ingen aning om vad hon gick igenom. Allt kändes väldigt främmande och jag kunde inte alls sätta mig in i hennes situation. Jag minns en gång när vi pratade om detta med en tredje person som då frågade mig om jag funderat på barn. Jag kände mig nästan generad över frågan, svarade undvikande och tänkte att jag var alldeles för ung. En märklig känsla, jag var säkert 25 när det hände, men jag blev ändå generad på nästan samma (ganska barnsliga) sätt som man/jag blev när det pratades mens med lärare eller skolsköterska på mellanstadiet eller som jag blir nu när det dyker upp sexscener när jag ser på TV med min pappa. För ett par år sedan stötte jag ihop med kollegan igen. Nu har hon ett hett efterlängtat barn, men eftersom jag inte då var inne i barnlöshetssvängen frågade jag ingenting om hur det gått till, hur hon mått och hur lång tid det tog.

En annan kollega kunde inte få barn, gjorde ett privat IVF-försök och kom hem med barnet från BB lagom till kallelsen till Huddinge trillade in genom brevinkastet. De lyckades vid första försöket och deras barn har nu fått ett syskon.

Ytterligare en kollega var i min sits och ålder för nio-tio år sedan. Hon och hennes kille gjorde tre misslyckade IVF-försök och planerade sedan att adoptera. I samband med att planerna skulle sättas i verket tröttnade killen och försvann ur hennes liv. En kort tid senare gick han på krogen, träffade en föredetta och gjorde henne gravid direkt.

Olika historier, olika liv men med det gemensamt att de längtade efter barn. Här på nätet har jag tagit del av åtskilliga andra historier om och av människor som också längtar efter barn. Nu är min historia och mitt liv tillgängligt för de som hittar hit. För några år sedan hade jag aldrig trott att en del av min historia också skulle handla om barnlöshet.

Om barnlösa män igen

Jag googlade och hittade en artikel om hur kvinnor respektive män hanterar barnlöshet, här är den: http://www.villhabarn.se/content/84-Mannen-vet-mer-om-kvinnans-reaktioner-an-tvartom

På många sätt tar det emot för mig att generalisera och dela in människors reaktioner och känslor efter kön, men jag tror som Ingegerd Wirtberg (en av tre svenska forskare som doktorerat på ämnet "Barnlöshet") att det finns skillnader just när det gäller hur vi hanterar krisen som uppstår när vi går från att vara frivilligt barnlösa till ofrivilligt.

En del av skillnaderna är precis tvärt emot vad vi kanske föreställer oss; de som enligt henne var bäst på att "läsa av" sin partners känslor var männen, medan både de och deras respektive trodde att det var kvinnan som var förhållandets tankeläsare. Intressant.

Lite om att jämföra sig med andra

En av mina vänner väntar på att hennes barn ska komma. Hon är 7-8 år äldre än mig och har efter flera års köande, utredningar och väntan fått besked att det finns ett barn som ska bli hennes, ett barn som fyller tio år nästa födelsedag.

Jag minns att hon berättade att de par hon träffade när hon gick adoptionskursen verkade så sorgsna, medan det för henne var ett positiv start på något nytt. Hon sa att hon förvånades över det eftersom paren dels var två personer som delade erfarenheten, dels skulle få en kortare kötid än henne som ensamstående.

Det glömmer jag ibland, att vi är två om detta och att det antagligen är lättare än om jag hade varit ensam. Ibland avundas jag i min tur de barnlösa som är yngre än mig  eftersom de har längre tid på sig att göra IVF:er och att de är mer eftertraktade som adoptivföräldrar, speciellt om de redan är gifta. Sådana tankar dyker förstås upp mot bättre vetande, jag vet att känslor inte kan jämföras eller mätas och att barnlängtan kan vara stark även hos de som är unga.

2975 kr fattigare

Nu har jag betalat avgiften till Adoptionscentrum, 2975 kr. Det var inte första gången som jag loggade in mig på min internetbank för att göra detta, men första gången som det verkligen blev av.

Jag har aldrig...

Jag har aldrig vart på smällen,
aldrig sett ett litet plus - Halleluja!
Jag tog ingen spruta häromkvällen,
inga andras små ungar jag tar.

Jag har aldrig mutat nå´n på BB,
för att få ta hem ett litet nyfött barn.
Mitt hopp står till ett lyckat ÄP,
därmed undgår jag barnbidragets kval.


Idag är ingen bra dag så jag skrev om texten till en snapssång för att pigga upp mig själv, det gick väl sådär.

Förhinder

Imorgon skulle jag egentligen ha pratat med en kurator som kliniken tipsat om. Hon ringde och sa att hon fått förhinder, ny tid nästa vecka. På torsdag skulle vi egentligen ha träffat en adoptionshandläggare för att få information om hur adoption går till, hon ringde idag och gav oss en ny tid nästa vecka.

Vi väntar och väntar.

Välkomna!

Nu har jag tittat in hos Charlotte och lärt mig lite hyfs! Mina tre följare, ni är varmt välkomna hit allihop! Waterlily, min gamla kompis från FL, min nya vän den kloka och flitiga bloggaren Charlotte och Helen som jag faktiskt inte vet ett endaste dugg om. Snälla Helen, skriv en kommentar om du läser detta!

Kram till er allihop och om det dyker upp fler potentiella följare är ni förstås också hjärtligt välkomna!

En tom presentask

Min syster har haft problem med hälsan och som så många andra problem med vikten till och från. Hon säger att jag har en kropp att avundas, en kropp som många skulle önska. En komplimang förstås, men min kropp är inte den kropp jag vill ha. Min kropp är som en tom presentask. Ibland piffas den till med rosetter och annat men det spelar ingen roll, den fungerar tydligen inte som den ska i alla fall.

Ensamtid och opålitlig tid

Ibland blir jag galen på sambon, men nu när han är borta saknar jag honom verkligen. Märkligt det där. Jag känner ett underligt behov av att påpeka att tiderna på den här sidan inte stämmer, jag sitter alltså inte framför datorn runt fyra på natten som det ser ut... Fast jag är ganska säker på att ingen egentligen skulle bry sig om så vore.

Var är alla barnlösa män?

Var är alla barnlösa män? Det finns massor av kloka tjejer som bloggar och skriver foruminlägg, men jag kan inte påminna mig om att ha läst en enda mans blogg om detta (förutom Marcus Birro som slutade blogga 2009). Vad beror det på?

Här hos oss verkar det vara jag som sörjer mest. Kanske för att vi nu har fått veta att det är hos mig felet ligger, kanske för att jag sörjer öppet, kanske för att jag är mer angelägen om att få barn än vad sambon är.

Det känns ofta orättvist. Sedan jag fick höra att sambons spermier är tiptop medan mina ägg är få och av tveksam kvalitet har balansen rubbats en aning. I början av vår försöka- få-barn-resa var jag ibland helt övertygad om att felet inte låg hos mig. Nu vet jag att det gör det.

Det rätta här är förstås att intala sig att det är vårt problem, att det är vi som inte kan få barn. För mig känns det ändå mer som att det är mitt problem, min brist och mina tillkortakommanden. Det beror inte på sambon, det beror på mina tankar. Jag vet ju att han kan börja om, han kan hitta någon annan tjej, medan jag tycks ha lämnat mina fertila år bakom mig om de ens funnits.

Tillbaka till första stycket: Var är ni, alla män som lider av att barnet inte kommer? Om det finns någon eller några som bloggar anonymt kanske jag kan få lite mer förståelse för hur männen tänker kring detta. Visst kan jag prata med sambon, men jag behöver fler perspektiv precis som jag får flera aspekter än min egen när jag läser andra tjejers bloggar.

Bechdeltestet

Jag visste ju att det var något jag glömde skriva om! Jo, filmen klarade Bechdeltestet, d.v.s. den hade minst en dialog där två kvinnliga karaktärer pratade med varandra om något annan än om män.

Förvånansvärt många filmer i alla möjliga kategorier lever inte upp till detta, ta er i kragen i Hollywood och Trollywood!

Jag har älskat dig så länge

Igår såg jag den franska filmen "Jag har älskat dig så länge" från 2008 med Kristin Scott Thomas. Den handlar om en kvinna som släpps ut ur fängelset efter 15 år och tas om hand av sin yngre syster med familj.

Systerns båda döttrar är adopterade från Vietnam. Inte för att hon eller hennes man inte kan få barn utan för att hon inte ville bära på ett barn. Det har visserligen sorgliga orsaker, men görs inte alls till någon tragedi. Visst är det ganska ovanligt med adoptivfamiljer i spelfilmer? Just nu kan jag nog inte erinra mig en enda, åtminstone inte någon där inte själva hemligheten kring vem som är biologisk förälder varit en stor del av handlingen, t.ex. "Efter bröllopet".

Vad jag tyckte om filmen? Jo, den var absolut sevärd, även om ett annat slut hade varit intressant. Ett tips - "råka" inte läsa slutet av en film på Wikipedia innan den är klar....

Tekniken

Jag har olika arenor; på jobbet anses jag vara proffs på datorer och krånglande kopiatorer och här hemma är jag en total teknikloser. Sambon är en riktig datanörd, vilket gör att jag har fullt sjå med att hänga med när han ändrar inställningarna på multifjärrkontrollen, fixar med surroundsystemet och skakar igång det vårt trådlösa internet när det inte samarbetar. Ja, eller så skyller jag på honom bara... Nu har jag i alla fall försökt få min blogg med i listan på sidan IVF-bloggar, det ska bli spännande att se om det lyckats. Om inte kanske det är dags att börja fixa med bloggen på arbetstid... ;-)

Åldern

Idag är jag mitt emellan 35 och 40. Märkligt, jag som nyss fyllde 30. Då var jag ensam på vift i Asien och kände mig osedvanligt fri och lycklig. Imorgon kommer jag även att vara närmare 50 än 25, vilket känns fullkomligt absurt. Jag har nog alltid tänkt mer på min egen ålder än andra, kanske beroende på att många runt omkring mig dog när jag var ung, men nu är jag än mer medveten om att tiden går.

Grattis till mig själv på 37,5-årsdagen!

Att vara cynisk lönar sig inte

Jag har aldrig tagit barn för givet, i alla fall alltid intalat mig att det inte är någon självklarhet. Trots det är det ändå svårt att föreställa sig ett liv utan egna barn... För mina föräldrar tog det nästan tio år att få barn, en lång tid i en småstad på 70-talet. Om livet vore rättvist, borde väl min tämligen cyniska natur blivit morbevisad? Visst borde jag/vi ha lyckats när vi började försöka för tre år sedan eller åtminstone när vi gjorde vår första IVF? Ibland får jag knasiga tankar om att jag hade kunnat vara gravid i tredje månaden nu (drygt, det här med veckor förstår jag mig inte på eftersom det aldrig varit aktuellt...) om det gått vägen i februari. Overklig tanke.

En somrig långhelg

Vi har haft en fin helg med fantastiskt väder. Vi har suttit i Kungsan och druckit öl ur plastglas, tillbringat en dag på en skärgårdsö, solat på bryggan, ätit på restaurang, köpt nya shorts och umgåtts med släktingar.

Sommaren kommer jag att klara. Utan egna barn kan man tillbringa två-tre timmar på en brygga över djupt vatten, prova kläder i affärer, dricka vin och sova länge på morgnarna. Le mot alla små barn som söker kontakt med mig liksom hundar tyr sig till allergiker och försöka låta bli att tänka på att det kanske inte blir några egna.

Medelsvensson?

Jag ser vanlig ut, har ett vanligt jobb, ett vanligt namn och en sambo som också ser vanlig ut, har ett vanligt jobb och ett vanligt namn. Trots detta är vi inga riktiga "medelsvenssons" eftersom vi inte har 1,7 barn eller 2,5 eller ens ett enda barn. DN riktar som vanligt in sig på den stockholmska välanpassade medelklassen som passar in alla mallar...

För ett tag sedan valde de att ägna sin söndagsbilaga åt övre medelklassfamiljers problem med att få ihop "livspusslet" med barnens alla aktiviteter, skola och umgänge. Är det en viktig fråga? En orättvisa att granska?

En annan artikel belyste för ett par veckor sedan dilemmat för alla stackars familjer i slutet av vårterminen när skolorna"kräver" så mycket. Föräldramöten, utvecklingssamtal, skolavslutningar och barnens uppträdanden. Jag förstår att enskilda familjer kan känna så, men förundras över att DN alltid vinklar kärnfamiljen som så drabbad av orättvisa.

Förbättra chanserna?

Jag tror ju inte att det kommer att fungera eftersom allt tyder på det, samtidigt funderar jag på hur jag ska göra för att förbättra chanserna. Styrketräning, rosenrot och bidrottninggelé lutar det åt nu, kan det vara något? Akupunkturen gav ju sämre resultat, så det känns som ett avslutat kapitel nu. Nämnde naturmedelsplanerna för sambon som svarade att vi inte skulle tänka på det utan njuta av sommaren istället. Blev förbannad, om jag inte minns alldeles fel så var det så vi tillbringade de första 36 månaderna sedan vi började försöka få barn. Ja, vi njöt väl inte direkt av sommaren eller något annat hela tiden, men några aktiva försök gjorde vi inte heller förutom de "vanliga" varje månad.