terroristdåd, sjukdom och nya familjemedlemmar

För en vecka sedan den här tiden visste jag fortfarande ingenting om det hände i Norge. Jag anade men visste inte säkert att min kollegas cancer blivit ännu värre. Det finns hela tiden i tankarna, även om jag gör vanliga saker och beter mig som vanligt. Livet är så skört, allt kan förändras så snabbt.

Det positiva som hänt är att min kompis ska åka för att hämta sitt barn i Indien nästa vecka. Nu är det dags efter år av väntan och flera månaders osäkerhet och byråkratistrul.

Sist

Jag sprayar varje dag med Synarela klockan sju på morgonen och sju på kvällen. Barnlösheten är närvarande hela tiden, att vi är mitt inne i en IVF-behandling påminner mer om infertiliteten än ger hopp.

Det känns som att jag är den sista som inte har fått barn. Jag vill aldrig öppna mitt Facebook-konto igen och sluta läsa tidningar, överallt påminns jag om att andra blir gravida, föder och uppfostrar barn. Gamla klasskamrater, pluggkompisar, grannar, kusiner, föredettor och kändisar av alla de slag, alla tycks de föda barn på löpande band. Det är bara mitt liv som tycks stå stilla.

Badkaret fick mig på fall

Superförkyld hemma hos min syster med familj. Idag har jag inte gjort så mycket nytta utan mest suttit framför TV:n.

Jag har ju svårt att ta till mig att min infertilitet beror på åldern. Idag började jag undra hur det egentligen står till - ramlade på väg ut ur badkaret och rev i fallet upp ena armen rejält på en tvättkorg som stod bredvid. Nu förstår jag plötsligt vad alla gamla har emot badkar... ;-)

Norge

Det finns inte så mycket att tillägga, mer än att det är ofattbart och oerhört sorgligt. Tur i alla fall att gärningsmannen fångats och erkänt. Skönt att det inte var någon med utomeuropeiskt namn som är skyldig till allt detta, Dansk folkeparti, SD och andra behöver inte den typen av bekräftelse.

Rensning

Jag är hemma hos min syster för att flyttsortera alla hennes lådor med gamla prylar. Känner att jag gjort lite nytta i alla fall, även om det smärtar att uppmuntra henne att slänga våra gamla barnsaker. Hennes dotter är snart vuxen och mina framtida barn kanske inte ens kommer att komma. Det blev plötsligt så tydligt mitt i rensandet, att jag kanske aldrig kommer att få barn som kan ta över mina gamla leksaker. Jobbigt.

Det finns de som faktiskt lyckas med IVF

Sambons bästa kompis med flickvän väntar barn, om fyra veckor är det dags. Vi har träffat dem ikväll och det är alltid lika trevligt. Det känns skönt att jag inte avundas dem längre, det brukar vara värst när graviditeten är färsk och precis när magen börjar synas.

De gjorde två IVF i höstas och tjejen plussade strax före jul. Deras första försök gick precis som vårt, bara två ägg och ingen insättning. Skillnaden var att det rent av gick liiiite bättre för oss eftersom två av mina tre ägg faktiskt blev befruktade men hade för många polkroppar (förstår fortfarande vad det betyder). Vi gjorde både långa metoden med samma medicin och samma dos.

Att de lyckades med sitt andra IVF-försök gjorde det lite lättare för oss att hålla hoppet uppe inför försök två. Då hoppades vi fortfarande på att vårt första försök bara var en miss, kanske beroende på att läkaren skrev ut för lite medicin så att jag missade en hel dos. Nu hoppas jag inte särskilt mycket alls, läkaren var för negativ när vi pratade med honom i våras. Jag ser på min väns fina mage och tänker att det aldrig kommer att hända mig.

Olika falla tårarna

En del, som jag, gråter ganska ofta. Andra gråter nästan aldrig. Häromdagen såg jag Emma Jansson på TV, hon som fick sina två barn ihjälslagna med en hammare av sin pojkväns före detta, "Tyskan", och själv höll på att stryka med. Emma sa att hon bara gråtit två gånger sedan det hänt. Hon berättade att hon inte heller hade något behov av att prata med psykologer eller kuratorer, utan att vänner och familj var tillräckligt för henne. Hon har ett nytt barn nu med sin sambo som hon fortfarande är tillsammans med och hon såg uppriktigt glad ut under intervjun.

Det är förunderligt så olika vi människor är.

Höstplaner

I höst ska jag plugga på heltid. Nu har jag fått antagningsbeskedet, tackat ja och meddelat chefen. Jag tror att det blir en välbehövlig paus och att det kommer att bli skönt att bara ansvara för mig själv ett tag.

Om nu ett lågt AMH-värde handlar om att "åldras i förtid" så har jag ibland undrat om mitt jobb lett till det. Jobbet har tagit väldigt mycket tid och energi och gjort att jag satt andra före mig själv väldigt ofta.

Nu satsar jag på det här och passar på att glädja mig över förändringen .

En fransk utsikt

Mitt förra inlägg spårade ur en smula. Det skulle handla om semestern och lite om att jag börjat med nässpray igen, istället blev det en massa jag-förstår-inte-varför-babbel. Tankarna finns där hela tiden.

Hur som helst - vi hade en fin semester i Nice. Skönt med sol och miljöombyte!

Hemma igen, dags igen

Nio dagar i Frankrike. Medelhavsbad, rosévin, varma kvällar på balkongen, fräknar och glass. Hemma i soffan nu, dricker folköl och äter korv som grillats på balkongen. Det är inte så tokigt att vara hemma, även om jag alltid sörjer hemresor från ställen där jag trivs. I Frankrike undvek jag internet, barnlöshetsprat med sambon (eller det var det kanske han som gjorde?) och så gott det gick att tänka på allt som handlar om barn. Jag såg inte lika många gravida kvinnor där som här, bara två på hela tiden. Skönt.

Igår var det inte bara den franska nationaldagen, utan även spraystart för mig igen. Klockan sju varje morgon och kväll är det dags för sprayen Synarela som ska nedreglera min hormonproduktion innan jag börjar med sprutorna. Eftersom mitt AMH-värde är så uselt så bör jag ju vara tämligen nedreglerad för det mesta i alla fall, men det märks inte på något annat sätt. Regelbunden mens och tydlig ägglossning varje månad, men min kropp tycks spela mig ihärdiga spratt eftersom jag bara fungerar "på ytan". Tidigare i livet trodde jag att en regelbunden, riklig och ganska långvarig mens tydde på att allt fungerade som det skulle. När jag beklagade mig över att inte kunna bada eller över planera semesterresor utifrån min menscykel sa jag ofta "tur att jag är fertil i alla fall". Ett skämt då. Ha ha, där fick jag allt! Det stämde inte det allra minsta!

Tredje gången gillt??

Vårt hem är en röra av saker som ska strykas, packas och sorteras samtidigt som vi städar och fixar eftersom lägenheten ska lånas ut åt en barnfamilj medan vi är i Frankrike. Vi har lånat en barnstol och en barnsäng, "det närmaste vi har kommit att få barn" sa sambon när sängen bars in.

Tillsammans med flip flop, pocketböcker, badkläder, shorts och somriga klänningar ska nässprayen Synarela ligga. Det är en spray som jag ska ta i ungefär två veckor för att nedreglera min naturliga hormoncykel för att på så sätt hamna i ett konstgjort klimakterium. Det här är inte nytt för mig, den nittonde januari i år började jag spraya med en liknande spray, Suprecur. Jag skötte sprayandet exemplariskt, ställde klockan och sprutade in nässpray var åttonde timme. När jag skulle börja med sprutorna började krånglet, läkaren hade skrivit ut för lite Gonal F, jag missade en dos och bröt ihop. Andra försöket blev en kort variant, det var över på lite drygt en vecka. Båda försöken misslyckades kapitalt, jag som trott att det jobbigaste med att gå igenom en IVF var att "ruva", d.v.s. vänta på att få göra ett förhoppningsvis positivt graviditetstest i två veckor. Så långt har jag aldrig kommit.

Men - nu är vi där igen. Nässpray ska tas, sprutor så småningom och sedan ultraljud med en läkare som suckar och jag som får ångest... Kanske en tur till sjukhuset i bil tillsammans med sambon och en liten burk spermier, ett äggplock med få små ägg, en ängslig väntan på ett "nej, det blev ingenting den här gången heller", telefonsamtalet och tårarna som alltid följer.

Eller kanske, kanske, kanske blir det inget telefonsamtal utan ett återbesök. Ägg som sätts in och en orolig väntan på att få göra ett graviditetstest. Jag hoppas det. Jag vill "ruva", även om det inte leder till något. Iså fall kanske jag är aningens mindre infertil än vad det har verkat som hittills.

Inför de här tre försöken har det känts olika varje gång. Från hopp till förtvivlan till längtan, hopp och ännu djupare förtvivlan. Nu känns det inte lika starkt. Ännu.

Bara kvinnans ansvar?

I skolan fick vi lära oss att det är två som behövs för att det ska bli ett barn. Där fick vi också lära oss att skydda oss. Dagens nyhet i DN och på TV är att ungas sexvanor gör att de får svårare att få barn senare i livet. Många struntar tydligen i kondom och drar på sig könssjukdomar vilket kan påverka fertiliteten längre fram. Allt detta stämmer säkert, men det som provocerar mig är att "unga" tydligen bara betyder unga kvinnor. Det är kvinnor som frågas ut i tidningen och kvinnor som intervjuas på TV. En läkare uttalar sig och säger att det är dags att unga kvinnor börjar förstå att de inte kan vänta med att skaffa barn tills det är för sent och att de har en övertro på att sjukvårdens insatser.

Varför låter det så ofta som att det är kvinnans ansvar båda att skydda sig mot graviditet och sjukdomar och kvinnans ansvar att se till att bli gravid i en lagom ålder? Varför kan inte killarna dra på sig en kondom? Jag har kompisar som väntat länge på att deras karlar ska bli tillräckligt "mogna" för att planera barn, varför kan inte de se till att "mogna" lite tidigare?

Det retar mig otroligt mycket att media ofta resonerar så här.

Den här artikeln som skrevs i december är däremot desto trevligare att läsa: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/lakaren-aven-kvinnor-over-40-ar-borde-fa-chansen-att-fa-barn. Jag länkar hellre till den än till dagens tramsiga inlägg.

Barnlös i glasbur

Kronprinsessan Victoria är 34 år och nyblivna furstinnan Charlene i Monaco 33. Bådas allra viktigaste uppdrag är att föda tronarvingar. Det är mycket som är märkligt med monarkin, men detta kan vara det allra konstigaste.

Vad händer om det inte blir ett endaste litet biologiskt barn? Tänk om även dessa kvinnor också har en äggreserv som är på upphällningen? Adoption lär väl inte bli aktuellt eftersom hela idén handlar om genetik, men äggdonation då? Ett ägg från Madeleine borde väl vara lika kungligt som Victorias? Det skulle säkert gå att genomföra utan att vi skattebetalare/undersåtar/folket fick veta något. De allra bästa läkarna lär väl finnas till hands, men jag antar att det inte alltid hjälper.

Om några år kanske det är vanligt att frysa in sina ägg när man är riktigt ung, bara ifall att...

Det går säkert vägen för dem båda. Men om inte lär de få ett helsicke. Vi som är barnlösa fast vi inte vill vet att det räcker med att några få bekanta kommenterar barnlösheten, att ha miljontals människor som undrar lär göra det ännu värre.

AMH-värdet åter igen

Läkaren tyckte att jag skulle ta ett nytt AMH-test v. 26 eller 27. Under förra veckan var vi bortresta, så nu återstår bara måndag och tisdag innan vi åker bort igen. Vi fick med oss en lista över vilka vårdcentraler som är anknutna till KS, men den är nu spårlöst försvunnen.

Jag förstår inte varför jag ska ta det igen, hittills har det inte kommit något gott av att veta att det är lågt. Jag trodde ju det, att vi skulle få mer hjälp sedan de hittat en anledning men istället blev det tvärtom. Om nu värdet skulle vara ännu sämre, kan de stoppa behandlingen då? Visst borde jag vara tacksam över att landstinget gör kostnadsfria IVF-er, men efter den här våren är mitt förtroende för vården så lågt att jag nästan tror att det är en fälla. Lågt värde = få försök, antagligen inga fler efter detta, ännu lägre värde = inget försök alls?

Förresten jag vet ju, det togs för nära inpå det första IVF-försöket förra gången så värdet kan vara fel. Hur som helst - jag ser ingen poäng med att göra det igen, det går ju ändå inte att förbättra.

Den försvunna listan och tankarna på det hopplösa värdet gjorde att jag deppade ihop fullständigt. Jag har ändå känt mig ganska balanserad ett tag, men det är tydligen bara ett tunt ytskikt av stabilitet... Det känns extra trist när jag tänker på att kuratorn som jag bara hann träffa en gång är sjukskriven på obestämd framtid.

Äh, jag tror jag skiter i att ta ett nytt AMH-test.

Nobody puts baby in a corner...

Kvällens bakgrundsfilm: Dirty Dancing. Filmen får mig att tänka på:

att jag kan replikerna...

hur vi recenserade den i gymnasiet och kom fram till att det var märkligt att en ung kvinnas frigörelse i filmer ofta går genom förhållandet till en man till skillnad från när det handlar om unga män. Vi jämförde då med Unga poeters sällskap där utvecklingen främst sker genom litteratur, en stark ledare och gemenskap med andra grabbar.

att jag tyckte att Jennifer Grey hade så fin, fluffig frisyr och snygga kläder och att Patrick Swayze var så snygg (om än lite för gammal).

att tiden går. Det är 25 år sedan filmen gjorde och det känns ju inte så. Alls.

att det är en övertydlig, ibland lite "cheesy" film, men att det ändå är så välgjord. Den fångar Babys karaktär och den sommar som förändrar henne på ett fint sätt.

Dirty Dancing är inte en film som jag kan se utan att tänka på allt det här, kanske för att jag såg den första gången som tonåring. Om den gjordes idag är det inte ens säkert att jag hade sett den och jag hade definitivt upplevt den på ett annorlunda sätt.

Påminnelser

Telefonen var med förstås. Två samtal blev det som påminde om barnlösheten. Jag ringde till Huddinge och berättade att mensen kommit (på midsommarafton...) vilket betyder att det är dags att börja spraya i mitten av juli.De ringde även från kursen som vi ska gå för att få adoptera. I augusti börjar den!

Jag ser inte fram emot att börja med en IVF-behandling igen. Eftersom våra två tidigare försök gått så extremt dåligt ser oddsen inte så lovande ut. Med ett tredje försök som inte leder till införing är det slut för oss och jag har svårt att tro att vi ska lyckas bättre den här gången. Så det blev... efter första försöket räknade jag ner; månader, veckor och dagar, men nu känns det mest jobbigt att behöva ha ont i huvudet i flera veckor för att, troligen, misslyckas igen.

Föräldrakursen ser jag fram emot. Den börjar i samma veva som det är dags för äggplock, märkligt... Det blir väl bara att gå dit och se glad ut antar jag.

Hemma igen

Det var fantastiskt. Att inte ha tillgång till dator och leva lite isolerat ett tag var bra för mig. Konstigt nog gjorde det att jag inte funderade lika mycket som annars. kanske berodde det också på avsaknaden av barnfamiljer och barnprat?