Egoism

Många kopplar ihop barnlängtan med egoism. I alla fall den sorts barnlängtan som drar ut på tiden, som fortsätter i år efter år sedan det visat sig att det inte blir barn på "naturlig" väg. När jag tänker efter är det väldigt mycket kring detta som anses vara egoistiskt och kvinnor är det allra mest.  

Kvinnor som skyddar sig för att de vill vänta med barn är egoistiska. Herregud, alla vet väl att det är svårt efter 30? Inte nog med att hon ville roa sig, hon är lite korkad också.

Kvinnor som inte skyddar sig för att de vill ha barn är egoistiska, för visst har vi hört många historier om män som "lurats" att bli pappor när de haft ett "one-night-stand"? Män som inte själva kan trä på en kondom och sätter barn till världen som de sedan inte vill kännas vid är alltså inte egoistiska, utan förda bakom ljuset.

Kvinnor som vill ha barn på egen hand är egoistiska. Jaså, det passar inte leta efter en karl först? Stackars barn som tvingas växa upp utan en manlig förebild!

De som gör IVF är egoistiska. Slösa på landstingets resurser! Det är kanske inte meningen att alla ska ha barn? För att inte tala om äggdonation och spermiedonation! Hur kan man bara ta något sådant för givet?

De som vill adoptera är egoistiska. Rycka upp ett barn med rötterna bara för att man själv vill ha barn! Hu så hemskt!

Vid närmare eftertanke så är det egoistiskt att ha bara ett barn också. Stackare, de får ju inga syskon att leka med. För att inte tala om hur egoistiskt det är att ha för många barn! De ryms ju inte i volvon!

Eftersom detta är skrift vill jag betona att jag är ironisk... Ju mer jag funderar desto bisarrare tycker jag det är att barnlängtan så ofta kopplas ihop med egoism. Hur kan en längtan efter att älska, vårda och följa en människas utveckling anses vara egoistisk? Det är kanske detta som gör att vi som drabbas av ofrivillig barnlöshet inte pratar om det "offentligt"? Ingen vill väl anses vara självisk i andras ögon? Jag, som inte heller var purung när vi började försöka, vill inte heller utsättas för åsikter om att jag minsann borde ha förstått att det skulle bli svårt eftersom jag fyllt 30 (och 31, 32, 33 och 34...).

Vad gör vi egentligen av helt altruistiska skäl? Jag jobbar med människor, men i slutändan gör jag det ändå för att få pengar. Enligt egoism-resonemanget gör jag kanske ett bättre jobb utan lön? Jag tränar för att själv må bra och äter gott ibland av samma skäl. Är det fel? Jag funderar ofta på att göra insatser i samhället (men har svårt för att komma till skott...), men även där finns det en idé om att jag själv skulle må bättre av att bidra.

Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske finns det en större förståelse än vad jag ibland stöter på. Jag hoppas det.

Visst är vi mer än "skal"?

Jag bläddrade i tidningen Mama när jag satt barnvakt hos min kompis igår. På första sidan skrev chefredaktören att hon tycker att det är så härligt att vara i badhusets omklädningsrum för att hon där får se vanliga, vardagliga  kroppar som inte är retuscherade. Där "landar" hon i att hennes kropp är "ett skal för små mjuka bebisar". Hon fortsätter med att beskriva sina "rejäla höfter som klämt fram gullungarna", brösten som hon ammat med, ryggen som orkar bära och valken på magen där hon kan klämma in barnen. I texten betonar hon att kroppen inte längre främst är snygg, utan nu prodocerar barn. Vem bryr sig egentligen? Om jag läser en tidning, vilken som helst, är jag inte ett dugg intresserad av hur chefredaktören ser ut. 

Texten (och hela tidningen) genomsyras av att kvinnor och våra kroppar  är (tjusiga, fixade) objekt eller till för barn. Har vi inte kommit längre än så? Jag är trött på att kvinnor alltid ska ursäkta sig för att de inte har modellkroppar, tröttast blir jag när det låter ungefär så här: "Min kropp är visserligen inte perfekt längre, men den har ju gett mig mina barn." Trams.

Det här hade stört mig även om min kropp också varit "ett skal för små mjuka bebisar" (det dummaste jag hört). För visst är väl den halva av befolkningen som jag tillhör också människor i första hand med allt vad det innebär, inte bara skal?

Det finns ett mönster som återkommer igen och igen. Titta på det här hos Loba om du också funderar över hur kvinnor framställs i media!

En föraning?

Jag undrar ibland om jag känt på mig att jag skulle kunna få svårt att få barn. Redan för många år sedan, trots att allt sett ut att fungera som det ska. Det har aldrig känts helt självklart att just jag skulle kunna få barn. Jag pratade med en kompis om det häromdagen och hon sa att hon kände igen det. Att jag, mer än någon annan hon känner, ofta pratat om att man inte kan ta barn för givet. Det hindrade i och för sig inte att jag hoppades och oftast trodde att det skulle fungera när vi började försöka. När det sedan inte gick började jag hoppas på att IVF skulle vara vår väg till att bli föräldrar. Nu, efter att ha insett att vi är chanslösa att lyckas med provrörsbefruktning, sätter jag mitt hopp till adoption.

Det finns mycket vi kan göra egentligen. Åka utomlands och betala stora summor för äggdonation som har ungefär 35% chans att lyckas per försök. "Mörka" våra landstingsförsök och tjata till oss flera IVF:er någonstans där inte bryr sig om att det inte gått tidigare, kanske utomlands det med. Ändra livsstil; börja med kosttillskott av olika slag, äta annan, nyttigare mat, kanske börja med yoga och akupunktur. Min kompis tyckte absolut att vi borde satsa på ÄD utomlands. Jag höll inte med, eftersom vi i nuläget hellre lägger våra pengar på en framtida adoption. Om vi får en kallelse från landstinget angående äggdonation får vi väl ta ställning till det då, men just nu känns det inte aktuellt. Någonstans mitt i samtalet kändes det konstigt att jag skulle behöva argumentera... Hon är en god vän, men ibland vill jag inte ha tips och råd, bara känna att jag är omtyckt även om jag aldrig skulle få barn.

Som mannen sa när jag berättade om min kväll; vi är ofrivilligt barnlösa och vi längtar jättemycket efter barn. Nu är adoptionspapperen inskickade till stadsdelen och vi har gjort vad vi kan göra just nu. I framtiden kommer jag kanske att gräma mig över att vi inte gjorde mer, men nu vill jag vila lite. Jag orkar inte ägna hela dagarna åt att tänka på att jag inte har barn.

Alla pratar om barn och jag finns inte

"En pojke till... Ja, en flicka hade varit roligt, vi får se om vi skaffar ett tredje barn så småningom... Kanske ändå." Pratar med en kompis i telefon, deras andra barn föddes i somras, det första i början av 2009. Vi hade haft barn i samma ålder som deras etta om vi lyckats direkt. Hon är ett par månader äldre än mig och uppenbarligen inte för gammal för att fundera på ett tredje barn. Märkligt. Hon ringde för att gratulera till bröllopet, så jag försöker styra tillbaka samtalet dit.

Lunch med två av kursarna i studiegruppen. Den ena visar sin i-pad med olika spel som hennes barn brukar spela när de är ute och reser. Den andra kursaren lyssnar fascinerad, hans söner behöver mer aktiviteter. Jag försöker visa mig intresserad, tänk vad man kan göra med en i-pad! Klä av och på Barbie-dockor, färglägga och till och med dreja på låtsas. När jag ansträngt mig ett tag och de fortfarande inte bytt ämne tar jag upp mobilen och tittar på den. Jag syns inte.

Jag tänker att det faktiskt är ganska trist att alltid, i alla lägen, prata om sina barn. Stängs andra områden i hjärnan av tills barnen blivit större? Visst finns det andra saker att prata om? Alla är inte så och jag vet att människor med barn  också kan tycka att det är tråkigt att lyssna på långa utläggningar om andras ungar, men ändå...

Igår och i förrgår. Så här är det var och varannan dag. Gick ändå och lade mig nöjd eftersom jag träffade en fin kompis och tränade lite igår kväll.

I ett annat land

För några år sedan var jag utomlands i ett år. På ett litet kick blev jag tjänstledig, lägenheten uthyrd och väskan packad. Jag hade gnetat och sparat ett bra tag för att ha råd att stanna borta länge, längre än de tre månader i sträck som jag varit borta tidigare.

Jag var så gott som säker på att det var detta jag ville göra, se lite mer av världen och passa på att jobba lite utomlands också. Efter ett tag fick jag ett jobb, i princip samma jobb som här. Varje dag stämplade jag in med stämpelklocka klockan kvart i åtta och stämplade ut klockan fem. Halv sex gick solen ner, så under min lediga tid var det mörkt för det mesta, precis som här. Det är lätt att glömma det, att solen går ner så tidigt i tropiska länder. Jag bodde högst upp i en etta med badrum, kylskåp och balkong med diskbänk. Två trappor ner bodde en kollega som jag träffade ibland och några gånger i veckan åkte jag hem till en annan kollega och tittade på "OC" (hon gillade det...)

Livet blev vardag och mitt i allt det där som skulle vara exotiskt och spännande började jag undra vad jag egentligen gjorde där, alldeles ensam. Ja, helt ensam var jag ju inte, men jag hade inga nära vänner, ingen familj och inget annat sammanhang än mitt jobb. Jag var 31 år och kände att ett förhållande och kanske till och med barn, inte skulle vara så tokigt ändå.

Efter ett tag fick jag nog av vardagslivet, packade väskan och sa upp mig. Nu låg Asien för mina fötter igen och efter ett drygt ett dygns resande hade jag kommit långt bort från staden där jag bott i mer än ett halvår. Äntligen fri, äntligen skulle jag få det enkla liv som ryggsäcksresenärer åtnjuter. Inga räkningar att betala, ingen städning, ingen matlagning, ingen oro över att inte räcka till på jobbet. Varje dag finns bara konkreta saker att ta tag i; vad ska jag äta, var ska jag sova och var ska jag nu? Under min tidigare tremånadersresa hade allt gått som på räls, men nu kändes det inte lika spännande längre. Det hade av någon anledning blivit svårare att slå sällskap med andra och jag funderade mer. Under en och samma dag fick jag dessutom höra: "When I´m your age I´ll definitely have children!" De som sa det var inte så mycket yngre än mig, men jag började ana att jag nu i allra högsta grad betraktades som en person som "borde" ha barn.

När jag kom hem var jag pank men rik på erfarenheter, som det så klichéartat brukar heta. Innan jag åkte hade jag haft ganska gott om singelkompisar, men nu började det tunnas ut rejält. Jag ville träffa någon, men det var inget jag pratade så mycket om. Som singel lär man sig att det inte är bra att verka för "desperat"...

Nygift

Vi planerade inte länge egentligen. För mindre än två veckor sedan bestämde vi oss definitivt. Hindersprövningen var inskickad och datumet bokades, en tid som några andra just bokat av.

Frisör, incheckning på hotell, sminkning, fixning och påklädning, taxi till stadshuset av en snäll taxichaufför som gav mig en halstablett, foton på gården, väntan i tornet, in i ovala rummet. Och där vigseln:

Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger på kärlek och tillit. Genom att ingå äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer som kan hämta styrka ur er gemenskap. Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra, frågar jag: Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man att älska henne/honom i nöd och lust?(Svar: Ja.)
Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man att älska henne/honom i nöd och lust?
(Svar: Ja.)
(Paret kan växla ringar.)
Jag förklarar er nu för äkta makar.
När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit. (Texten författad av Per Anders Fogelström.)

Vi sa ja båda två, på rätt ställen. Mannen sa det till och med två gånger. Vi fotograferades lite till, sedan åkte vi till vårt tjusiga hotellsvit för champagne och snittar. Middag på en suverän restaurang följt av tårta på hotellet. Släktingarna åkte hem och vi tog en promenad och ett dopp innan vår allra första bröllopsdag var över.

Tillsammans

"Jag är lite orolig att du ska grotta in dig i det här, förstår du vad jag menar?" säger sambon bekymrat. Det är dags för TV 3:s Drömmen om ett barn och jag sitter förberedd framför teven. Jag förstår precis. Det är så jag har gjort under hela det här året. Läst och skrivit i barnlöshetsforum, letat bloggar, läst bloggar, skrivit själv. Vänt och vridit på allt som läkarna sagt, allt som känt och tänkt och som andra skrivit. Ofrivillig barnlöshet ur alla möjliga aspekter. Jag vet mer än jag någonsin trott om allt som har med infertilitet att göra. Inte bara det som gäller oss, låg äggreserv, misslyckade IVF:er och adoptionsförberedelser, utan jag har också snappat ut en hel del om PCOS, Endometrios, manlig faktor, äggdonation, singlar som vill ha barn, samkönade pars barnlängtan, regnbågsfamiljer osv. Hade jag drabbats av detta för 20 år sedan hade jag säkert lånat hem mängder med böcker från biblioteket, men nu har jag hängt över datorn istället.


Vi tittar tillsammans en stund, precis som vi gjorde i måndags när SVT visade sin serie. Sambon berättar om sin nya, 29-åriga kollega. Av någon anledning hade de börjat prata om att vi inte kan få barn. Han säger att han uppmanat henne att inte vänta utan försöka få barn innan det är för sent. När han hör det gotländska paret på TV säga att det varit jobbigt när vännerna runt omkring blivit gravida, så jobbigt att de inte velat umgås mer, säger han att han känner igen sig. Det har hänt något. Han börjar komma ikapp. Vi är två i detta och kanske börjar vi mötas mer och mer. När gotlänningarna säger att de nu äntligen blivit en familj efter att ha hämtat hem sin flicka från Sydkorea säger sambon "Där är skillnaden mellan dem och oss, jag ser det som att vi redan är en familj."


Så är det ju. Vi är en liten familj nu. Så småningom hoppas vi på att bli en lite större familj.

Kommentarer

Jag kan inte skriva kommentarer, precis som många andra... Inte ens här. Jag läser på andra håll och försöker kommentera, bara så ni vet!

Hedda: Som en följdkommentar på mitt förra inlägg: Vi har ju fått ungefär samma besked gång på gång sedan i våras och jag har skrivit om det förr. Antar att jag har ett behov av att formulera det igen. Hoppas att det går över!

Så kan det gå

• Hitta en man att försöka få barn med. Check!
• Börja försöka få barn med mannen. Check!
• Tro och hoppas i drygt ett år att det ska fungera. Check!
• Ringa och boka tid för utredning. Check!
• Vänta på utredningen i fyra månader. Fortsätta tro och hoppas. Check!
• Bli utredd. Inga fel på mannen, inga fel på mig. Check!
• Bestämma sig för att vänta i landstingskön för att spara pengar. Oddsen ser ju goda ut. Check!
• Vänta i drygt ett år. Check!
• Göra en insemination privat. Vänta på mens, få mens. Check!
• Vänta lite till. Check!
• Samtal med läkare och barnmorska inför IVF-försök i landstingets regi. Check!
• Vänta i två månader innan sprayandet börjar. Check!
• Sprutor, äggplock, inget ägg tillbaka. Check!
• Vänta i tre månader på nästa försök. Check!
• Vänta i två månader på nästa försök. Check!
• Spray, sprutor, avbrutet innan äggplock. Check!
• Vänta i en månad på samtal med läkaren som säger att vi har lika små chanser att lyckas med IVF som på egen hand. Check!
• Vänta i två veckor på att träffa en läkare på en privatklinik som säger att det inte blir någon behandling eftersom vi har lika små chanser att lyckas med IVF som på egen hand. Check!

Snipp, snapp, snopet, snut. Nu är IVF-resan definitivt slut.