Många har svårt att förstå, även de som inte är programledare :-)

Ett samtal på tunnelbanan idag mellan mig och min kursare.

K: "Visst var hans fru väldigt gammal när hon fick barn? 35!"

Jag: "Och det säger du till mig som inte har några barn."

K: "Ja, men 35? Jag tyckte att jag var gammal, jag var 31!"

Jag: "Jag hade varit jätteglad om jag fått barn när jag var 35. När jag var 31 var jag singel. Jag hade kanske kunnat fått barn i alla fall. Eller inte, jag kanske aldrig kunnat få barn..."

K: "Det blir ju mycket svårare efter 35!"

Jag: "Nähä? Det hade jag ingen aaaaning om. Sån´t vet jag ingenting om."

K: "Alltså, jag förstår ju de som har svårigheter, men annars...."

Där var jag tvungen att gå av och samtalet tog slut. Tillsammans med oss satt ytterligare en tjej, snart 32 och singel. Det är som sagt, inte så lätt för andra att förstå. Notera att jag ifrågasatte hennes påståenden, om än med ett sarkastiskt tonfall...

Jag gillar henne, tjejen som sa så här. Även om det här samtalet i vanlig ordning ledde till att jag började fundera över varför just jag faller utanför normen.

Oförklarligt barnlös?

Ibland klickar jag mig vidare till barnlöshetsbloggar jag inte läst tidigare. Många är oförklarligt barnlösa, precis som vi ansågs vara i i två och ett halvt år. Inga fel på honom, inga fel på mig. Goda chanser att lyckas med IVF, lika bra att vänta i landstingskön för att spara in de stora summor som behövs för att göra provrörsbehandlingar privat.

När vi äntligen kom fram i kön visade det sig vara fel på mig. En låg äggreserv gjorde att jag bara kunde plockas på 2-3 ägg  som inte befruktades eller delade sig på fel sätt. Ett blodprov för att ta reda på mitt AMH-värde togs och plötsligt flyttades vi ner från laget med de "felfria" till loserlaget. Värdet är lågt och går inte att förbättra. Vi kom i "skarven" på sätt och vis. Jag fick en diagnos, men inget botemedel. För några år sedan hade de få äggen inte gått att förklara, men om ytterligare några år kanske det finns bättre behandlingar för sådana som mig som gör att vi kan bli gravida med egna ägg? Nu är det visserligen inte helt kört, vi kan lyckas på egen hand även om chanserna är minimala.

Jag tror att det kan vara så här med andra "åkommor" också som gör att människor inte blir gravida. Kanske ser testerna ut att vara tiptop, men det blir ändå inga barn. I framtiden kommer läkarna säkert att ha fler förklaringar och fler diagnoser. Hoppas bara att de erbjuder bot också. Jag är tacksam över att bo i Sverige och för att vi fått vård, men jag undrar ibland var Sveriges alla "Dr House" finns? Frågetecknen verkar vara så många och de tycks inte rätas ut i första taget.

Nu är det advent igen!

Första advent i regn och åtta plusgrader. Mysigt härinne med tända ljus och julmusik på (redan...) Ännu en jul utan barn. Det känns okej. Kanske för att jag inte vågade drömma om att lyckas med de kommande behandlingarna förra julen. Jag ska försöka behålla den känslan. Det är okej, men inte bra. Det är okej, men inte därför att jag var dum som för ett ögonblick trodde att det skulle fungera. Det är okej för att jag gillar den här tiden och för att det känns som om advent och jul faktiskt kan lysa upp det sista av eländesåret 2011.

Att ändra sig

För en hel evighet sedan, när jag gick min grundutbildning, skulle vi i klassen skriva käcka positiva omdömen om varandra. En tjej i klassen som jag inte umgick med eller kände särskilt väl skrev då på mitt papper: "har tydliga åsikter samtidigt som du respekterar andras". Jag var kanske 22 när det här hände och just då var jag inte så nöjd med det som skrivits om mig. Inte så nöjd eftersom jag jämförde mig med de (den kanske...) som fått ett sprängfullt papper fullt med beröm och glada tillrop.

Nu tycker jag att just den kommentaren var fin, särskilt från någon som också var ganska ung och inte kände mig. Det där med åsikterna har följt mig genom livet. Jag säger ofta vad jag tycker om allt möjligt, ofta mer som en reflektion än som ett bestämt påstående. Så låter det i alla fall i mina öron, men kanske inte i andras... Eftersom jag inte riktigt vet hur jag uppfattas blir jag ibland orolig för att vara obekväm och prata för mycket. Ibland är det kanske så också, medan det i andra sammanhang ses som positivt. Svårt att veta.

Ibland har jag funderat över det när jag skrivit här också, eller när jag kommenterat på andras bloggar. Nu vet jag att jag inte är världens mest kontroversiella, men i alla fall. För mig har skrivandet varit ett sätt att bearbeta barnlösheten och alla svåra besked som vi har fått av vården. Utan ett forum för mina tankar vet jag inte hur jag hade mått idag. När jag tittar tillbaka märker jag att jag ändrar mig hela tiden. Att hamna i en kris, vad den än rör sig om, gör att vi omvärderar mycket och formulerar om tankar och åsikter hela tiden. Om du råkat hamna här och undrar varför jag har knepiga åsikter, kom tillbaka om en månad eller två, kanske tycker jag annorlunda då?

Det är nog många som inte vet så mycket, även programledare....

Vi som är ofrivilligt barnlösa kan ibland få kommentarer av omgivningen som gör att vi känner oss missförstådda, ledsna och irriterade. Jag börjar mer och mer förstå att det ofta handlar om okunskap. Att många aldrig reflekterat över att det inte är självklart att kunna få barn och att de helt enkelt inte vet så mycket om vad det innebär.

När jag ser Renée Nyberg i treans Drömmen om ett barn blir detta extra tydligt. Renée verkar inte särskilt insatt i barnlöshetsproblematiken, utan säger de märkligaste saker trots att hon följer paren och singeltjejen i ett helt år. Jag vill betona att jag verkligen beundrar alla som är med Drömmen om ett barn (och i Barn till varje pris) och jag har förstått av deras bloggar att både Anna och Anders och Emilie och Anders är nöjda med hur de framställts i TV. Men. Jag tycker ändå att det är konstigt att hon säger till ett par som ska adoptera att "adoption är den absolut sista utvägen" (eller något liknande, förra avsnittet) och att hon sitter med för att se resultatet av ett nytaget graviditetstest för att sedan krama om dem när det inte gick vägen. "Ni ska se att det lyckas nästa gång" lät klichéartat i mina öron och inte särskilt empatiskt (för vi vet ju faktiskt aldrig om det kommer att gå).

Renée Nyberg, som säkert är en sympatisk person på många sätt, visar att det nog inte är så lätt att bemöta människor i kris, i alla fall inte inte med barnlöshetsproblematik. Något att tänka på när jag får osmidiga kommentarer nästa gång. Pia Johansson i SVT:s Barn till varje pris var ett bättre programledarval, kanske för att hon faktiskt vet vad hon pratar om?

Det här med förkortningar...

Jag cyklade hem från universitet en dag och funderade ganska mycket på det här med "SNL-barn" under tiden. När jag var nästan hemma kom jag på att jag lagt dit en bokstav för mycket. "SN-barn" kallas det ju, som i "Special Needs"... (alltså adoptivbarn med särskilda behov, läpp- och gomspalt t.ex.) SNL är en helt annan förkortning, nämligen "Saturday Night Live". Jag hann tänka en stund på att det faktiskt finns en massa "SaturdayNightLive-barn" också, barn som kommit till lite hipp som happ på en lördagkväll.

Idag hade jag behövt se lite SNL. Igår var det sååå roligt. Annat som piggar upp är http://katastrofalaomslag.blogspot.com/. För att skingra tankar utan skratt finns Wordfeud...

Tankarna vilar aldrig

Imorgon är det dags för ett nytt möte med kuratorn. Jag har skrivit en lång lista idag, en lista med rubriken "När jag tänker på att jag inte har barn". Ingen särskilt upplyftande läsning för någon, därför besparar jag er den, dessutom har jag slängt in en förkortad version tidigare. Kontentan är att är tankarna finns där nästan hela tiden, vad jag än gör. Jag tänkte ta med mig den och kanske läsa innantill, eftersom jag fick intrycket av att hon inte tyckte att jag pratade tillräckligt mycket om min barnlöshet när jag träffade henne sist.

Nu är jag ledsen. En deppig söndag helt enkelt.

Singlar fryser ned sina ägg

Hur det går till när singlar fryser ned sin ägg kan vi läsa om i Dagens Nyheter idag. Numera kan kvinnor alltså frysa ned sina egna ägg för framtida befruktning. Undra vid vilken ålder jag hade behövt göra det för att få tillräckligt bra ägg? Det är förstås (som alltid) en kostnadsfråga också. 30 000 för utredning, hormonbehandling och äggplock + 5000/år för "fryshyra". När det blir dags för IVF kostar det ytterligare ca 27 000 kr.  Även om den här tekniken hade varit tillgänglig i Sverige hade jag nog inte kostat på mig det när jag 30-årig singel, men det kanske var för sent för mig redan då? Det bästa vore väl att frysa in ägg vid lägre ålder än så, men vilken 20-25-åring tänker på det? Och vilka har ens råd?

DN har har pratat med anonyma Lena, 37 år. "Jag vill inte ångra att jag inte tog chansen" säger Lena som nyss fryst ned sina ägg. Hon är nyseparerad och jobbar inom mediabranschen i Stockholm. Lena säger att hon har satsat mer på karriär än på familj eftersom det har varit mer lockande. Lena är ett ganska typiskt exempel på hur media beskriver barnlösa kvinnor. Hon har valt karriär framför barn så hon har nu gott om pengar men ingen familj och närmar sig 40. Undra hur hennes pojkvän/pojkvänner resonerat kring detta? Det får vi som vanligt inte veta. Både att skydda sig mot graviditet och att se till att det blir en graviditet är tydligen alltid kvinnans ansvar, männens roll nämns inte ens.

Outi Hovatta, professor vid Karolinska, tycker att "fler borde skaffa barn tidigare istället". Hon har själv fyra barn, säger hon, det första fick hon när var 24 år och utbildade sig till specialläkare. Nu är hon professor och menar att hon inte alls haft svårt att kombinera barn och karriär. DN fyller på med ett citat från den brittiska fertilitetsforskaren Gillian Lockwood: "Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda "varan" eller "upplevelsen" som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".

Stämmer det här? Så vitt jag vet har jag aldrig sett någon statistik på att kvinnor verkligen resonerar på det här viset, däremot sägs det alltid som en sanning så fort det handlar om fertilitet. Gör kvinnor medvetna val mellan antingen arbete eller familj? Har dessa karriärkvinnor alltid män som bönar och ber om barn medan de hårdnackat nekar? Jag tror inte att jag känner så många som det har varit så för. Däremot har jag många jämnåriga vänner och bekanta som fått barn under de år som vi försökt få barn, alltså från 34 år och uppåt. En del har varit singlar länge, andra har haft män som inte velat.

Jag vet allt detta, men ändå får jag skuldkänslor när jag läser artikeln. Varför försökte jag inte få barn tidigare? Jag som inte ens gjort karriär... Jobbat mycket och tagit stort ansvar har jag alltid gjort, men inte inom en bransch med möjlighet att klättra på karriärstegen. Det kanske bara är jag som känner så, kanske borde jag fokusera på det positiva i artikeln i stället, att det nu faktiskt går att frysa ned obefruktade ägg? Nej. Det går inte. För mig är det för sent.

En maska i nätet

Jag läste någonstans, jag tror att det var som en kommentar i Heddas blogg, att människor inte har rötter, människor har fötter. Visst är det så. Det behöver jag ju inte ens fundera över, det räcker med att ta en titt på mig själv och på de flesta andra. Fötterna sitter där de sitter, men några rötter sticker inte ut någonstans. Inte från de knotiga axlarna eller armbågarna. Inte under fötterna heller, där de borde sitta för att någon ska kunna "ryckas upp med rötterna". Det var apropå adoption och det stämmer tror jag. Kärlek från en familj är viktigast, viktigare än att veta allt om sina rötter. Ett barnhemsbarn skulle kanske inte veta så mycket i alla fall, även utan adoptionsfamilj, men språket, maten, traditioner och annat skulle ändå vara ganska lika ursprungsfamiljens,
 
Fötterna är bra. Utan fötter som kan ta oss vidare skulle människoarten fortfarande vara kvar i Afrika. Vi skulle göra som våra släktingar alltid har gjort och kanske vara nöjda med det. Jag är glad att mina fötter tagit mig till en stad som är större än den där jag växte upp och till andra platser som gjort att jag lärt mig andra saker och fått nya perspektiv. Men rötter är också bra. Rötterna som inte syns men som finns där ändå. För ett par år sedan släktforskade jag. Det var inte särskilt svårt, men det tog lång tid. Jag kommer från trakter där många andra släktforskat genom att läsa i kyrkböcker och därefter lagt ut sina antavlor på internet. Jag googlade mig fram och fick ihop ett släktträd med ungefär 1500 personer som är släkt med mig i rakt nedstigande led, i många fall kom jag ända till 1500-talet. Sverige har varit byråkratiskt länge och i kyrkböckerna finns det också information om var de bodde och vad de arbetade med. De allra flesta var enkla, fattiga människor. En del med spännande historier, det fanns till exempel en kvinna som avrättades anklagad för att vara häxa, men alls inga märkvärdiga personer i det stora hela. Min familj är ganska liten, min mamma dog tidigt och jag lärde aldrig känna mina far- och morföräldrar. Kanske är det därför jag blev så intresserad av människorna som levt innan mig? Jag vet inte säkert, men jag vet att det känns bra att veta allt jag vet nu. Vi är alla som delar i en stor väv som bara blir bredare ju längre bort vi kommer; tänk en person, två föräldrar, fyra mor- och farföräldrar, åtta, 16, 32, 64 osv... Begreppet "rakt nedstigande led" är inte som ett rep, utan mer som nät.

Om jag får barn genom adoption eller äggdonation kommer jag inte att kunna ge mitt barn rötter på det sättet. Det smärtar mig. Inte för att mina gener är speciella på något sätt. Inte för att jag tror att genetiska band är starkare eller för att jag skulle älska ett barn som inte är genetiskt släkt med mig mindre. För barnet spelar det nog ingen roll, jag tror som sagt att det allra viktigaste för barn är att ha en familj som älskar henne/honom. Det är för mig det känns sorgligt.  Jag vattnar våra orkidéer genom att hålla dem under kranen. Ibland bryts knoppar och hela stjälkar av. Det är lite så det känns, som att stjälken som var jag och som skulle ge nya knoppar har brutits av.

Det kan jag säga, även om ingen egentligen vill höra

Jag kan säga till kuratorn att jag tänker på att jag är barnlös hela tiden. Jag kan säga att jag tänker på det när jag ser gravida småbarnsmammor i affären, när jag säger nej till att träffa kompisar med småbarn, när kursare och kollegor pratar om sina barn och barnbarn, när jag följer min väns tredje IVF och räknar på när hennes barn kommer att födas, när jag direkt uppmärksammar hur gamla människor jag läser om i artiklar var när de fick barn, när jag funderar över de val jag gjort i livet och framför allt när jag tänker på framtiden. För så är det. Kanske inte med sorg hela tiden, utan mer som ett kyligt betraktande av att jag på sätt och vis är ett undantag - undantaget som bekräftar regeln om att alla få barn. Jag vet att det inte är helt kört ännu. Det finns chanser för oss att adoptera eller att lyckas med äggdonation. Men det känns inte så...

Kallelse i november. Ett år senare.

För ganska precis ett år sedan kom kallelsen till IVF genom landstinget. Äntligen, tänkte vi. Extra lägligt dessutom eftersom vi nyss misslyckats med en insemination. Vi var fyllda av hopp och det gjorde inte så mycket att behandlingen inte kom igång förrän i slutet av januari. Det var ju inga fel på oss...

Idag kom ett annat brev från samma sjukhus. "Förfrågan om intresse av behandling". Den här gången gäller det äggdonation. Jag är känner mig inte glad och hoppfull, tårarna bränner bakom ögonlocken. Det var ju inte så det skulle bli. En behandling, chansen att lyckas är ca 30%. Inte mina gener.

Uppdaterat några timmar senare: Det var inte en kallelse utan en intresseförfrågan. Inget som blir aktuellt än på länge i vilket fall.

Varför?

Jag är student nu och "ledig" på dagarna. Det är alla barnlediga mammor också och de finns överallt. Kvinnor i min ålder med små barn och stora magar. I huset där jag bor, i affären, på vårdcentralen, på biblioteket, överallt. Som jag fantiserat om hur det skulle vara att vara en av dem! Varför inte jag också?

Vad ska jag säga?

När jag var hos kuratorn i måndags pratade jag mycket om mitt jobb och att jag är osäker på hur det kommer att bli efter jul. När jag skulle gå betonade hon att jag borde ha pratat om barnlösheten. Hon fick det att låta som att hon "låtit mig hållas", men att jag frångått samtalens egentliga syfte. Jag antar att en landstingsanställd kurator på en fertilitetsklinik har vissa riktlinjer att hålla sig till, men det kändes ändå lite snopet.

Vad ska jag säga? Det känns mer och mer overkligt att jag ens trott mig ha en chans att bli gravid. Visst minns jag hur det kändes de första åren när jag väntade på att mensen inte skulle komma. Visst minns jag hoppet efter utredningen som visade att vi var "normala". Visst minns jag hur det kändes när vi äntligen fick börja med IVF och vi trodde att nu - nu kommer det att ske. Om inte denna gång så nästa eller gången efter den. Tre försök och ett obegränsat antal frysförsök verkade så mycket och dessutom fanns det ju privata kliniker om det inte skulle fungera. Jag minns hur det kändes att gå in till sjukhusets fertilitetsavdelning och hoppas på hjälp och att åka förbi skylten där det stod "förlossning" och tro att vi faktiskt skulle få ta den vägen in i sjukhuset någon gång i framtiden. Jag minns, men jag kan inte känna igen känslorna. Nu förefaller det lika korkat att tro att jag skulle kunna få genetiska barn som att tro att en trissloss garanterar att jag vinner en miljon. För nu är det så det är. En graviditet är lika trolig som en miljonvinst och för mig som aldrig köpt lotter tycks chanserna att få barn inom de närmaste åren obefintliga. Vem var jag att tro att det skulle gå?

Så vad ska jag egentligen säga till kuratorn? Overklighetskänslan försvinner inte för att jag pratar med henne i 40 minuter varannan vecka. Det vill jag ju inte heller, för som det känns nu känner jag mig hellre lite dum som trott mig vara fertil än ledsen hela dagarna för att inte jag kan få något som är så lätt för andra.

Family Living

Jag tycker om inredningstidningar och att titta in i andra människors hem. Särskilt färgglada, idérika hem. I de tidningar jag brukar köpa är sådana hem inte så vanliga och när de förekommer bebos de ofta av unga singeltjejer. Men för några år sedan kom Family Living. Där finns de, hem fulla av färger. Fast jag köper inte Family Living. Den riktar sig ju alldeles uppenbart till familjer och någon sådan har jag ju inte. Det har hänt att jag läst Family Living hemma hos andra. En gång hittade jag till och med ett nytt nummer på tunnelbanan som jag behöll, därför vet jag lite om tidningens innehåll trots att jag inte köper den.

Jag skulle vilja bo så där, som de gör i Family Living. I ett charmigt hem fullt av färger, mönster - och förstås - familj. För barn är liksom den viktigaste inredningsdetaljen. Barnen skulle jag matcha med vippiga kjolar, pyssel som ligger framme och en bohemisk men ändå snygg man. När jag kommit så lång i mina fantasier börjar jag tro att jag dessutom är en ganska ung mamma... Men då tar det stopp. För jag är ju inte speciellt ung. Mamma är jag inte heller. Kanske blir jag det inte ens. Om jag blir det så blir jag snarare en tämligen överårig mamma till ett ensambarn än en den där piffiga mamman i ett Pippi-hus fullt av lintottar.

Jag fortsätter drömma i orange, lila, turkost och grönt och försöker njuta av ensamtiden vid datorn istället för ett hem fullt av liv. Även om framtiden är oviss och på många sätt dyster finns i alla fall färgerna kvar.

Mellan IVF och adoption

Vi har försökt få barn sedan sommaren 2008 utan resultat. I år fick jag, efter att ha misslyckats med IVF, veta att jag är helt infertil. Nu står vi i adoptionskö sedan i somras och i landstingets äggdonationskö. För mig ligger alltså ett eventuellt föräldraskap mins två år fram i tiden om inte ett mirakel skulle ske. Mitt bloggande kan inte handla om behandlingar, om nässpray, sprutor, ruvardagar och graviditetstester. Ingen kan skriva "Lycka till den här gången" i en kommentar. Det är ingen resa mot ett plus eftersom chanserna till det är så små.

Jag halkade in på nätet relativt sent. Först i januari började jag läsa och skriva på Familjeliv. Jag följde olika trådar, identifierade mig med andra som gjorde IVF och trodde att vi nog också skulle lyckas så småningom. I mars började jag skriva här. Ingen läste, men jag hade så mycket att ventilera och tyckte inte längre att utrymmet i en forumstråd räckte. Under sommaren blev jag mer aktiv och hittade några andra bloggar som jag har följt till och från sedan dess. Nu är nog hälften av upphovskvinnorna till dem gravida. De som väntat på adoption är också nästan framme. Det är fantastiskt när andra lyckas, särskilt när de kämpat länge och satsat massor av tid, ork och pengar. För mig känns allt det där väldigt avlägset. Att bli gravid, leta efter mammakläder, fundera på föräldrapenning, förskoleplats, hämta-lämna och allt annat som andra står inför är lååångt borta och kommer kanske inte ens att hända.

I ett brev jag fick från en av adoptionsorganisationerna vi är med i stod det att de som står i adoptionskö gör bäst i att tänka på annat i några år eftersom adoptionen ligger så långt borta. Författaren jämförde med hur det var förr, när väntetiderna var kortare. Då kunde de blivande adoptionsföräldrarna direkt börja ställa in sig på hur det skulle bli. Många verkar tro att ofrivillig barnlöshet knappt existerar numera, att vården kan lösa allt. För mig/oss blev vården en onödig omväg som inte gav några som helst resultat, bara en massa väntan, oro och ångest. Förr, innan IVF fanns som alternativ och det var lättare att adoptera, hade antagligen en barnlängtande 35-åring (som jag var när vi utreddes) snabbare blivit förälder än idag. Den bilden ger inte media, även om det kanske förändrats lite med höstens TV-program om barnlöshet.

Livet efter IVF:erna är på många sätt som livet före. För bara ett år sedan låg föräldratiden framför mig och vi hoppades på att kunna få åtminstone ett genetiskt barn. Nu vet vi att det inte kommer att bli så. En sorg har lagts till andra sorger. Ibland känns det som om smärtan aldrig kommer att gå över, ibland känns det inte alls. För hur kunde jag tro att det som verkar vara allmängiltigt skulle hända även mig?

Om det verkligen sågs som en sjukdom, hur skulle det vara då?

För några år sedan fick jag och min man relativt ovanliga symtom. Efter ytterligare några månader fick vi båda  tid hos en specialist som skulle undersöka vad det var för fel på oss. Som tur var såg allt bra ut. Kanske skulle symtomen gå över av sig själva till och med. Om inte så fick vi en remiss för en behandling si så där ett och ett halvt år fram i tiden. Vi väntade och väntade. Det fanns dyr vård att få privat, men varför betala när läkaren inte hade hittat några fel? Symtomen gick inte över, men till slut var det dags för behandlingen som vi väntat så länge på, behandlingen som vi trott skulle hjälpa oss. Så blev det inte. Behandlingen gav inget som helst resultat. Eftersom vi trodde att det berodde på läkarslarv blev vi besvikna när vi fick vänta i ytterligare tre månader innan nästa behandling. Nu fick vi dessutom veta att allt inte alls såg bra ut. Det var fel på mig, ett stort fel som antagligen inte skulle gå att behandla och som den första specialisten inte upptäckt eftersom det inte var "standard" att undersöka det. Efter ytterligare två behandlingar sa läkarna att jag inte gick att bota. Vi vände oss då till en privat läkare som sa samma sak. Jo, det fanns ett sätt sa landstingets läkare; en slags transplantation, men bara om det skulle finnas människor som skulle vilja donera just det jag skulle behöva för att bli botad. Chansen att lyckas med den behandlingen är ungefär 35% sa läkaren och det är inte riktigt samma sak som att vara frisk, men vi ställer er i ny kö som kommer att ta ett och ett halvt år. Vi började se oss omkring för att få hjälp via alternativmedicin, något som jag egentligen varit intresserad av hela tiden men inte riktigt tagit tag i. Men att få hjälp på det sättet är inte heller enkelt; det tar flera år, kanske fyra, och kräver en massa tester och förberedelser.

Många av er som läser det här är också ofrivilligt barnlösa och har säkert hört att ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom av den svenska riksdagen och ska behandlas på samma sätt som övriga sjukdomar i och med propositionen "Prioriteringar i hälso- och sjukvården". Jag upplevde det inte så, gjorde du?

Utredning?

Igår skrev jag ett mail till socialsekreteraren som vi träffade i juni angående adoption. Så här såg vår konversation ut:

Hej!
Jag undrar när Du tror att vår medgivandeutredning kommer att starta. Den senaste månaden har vi avslutat FIA-kursen och gift oss.
Vänliga hälsningar N

Hej Nelle,
det är två par före Er i kön, mer kan jag inte säga.
Med vänlig hälsning socialsekreteraren

Hej igen!
 Vad innebär det tidsmässigt ungefär? Handlar det om veckor eller månader?
Vänliga hälsningar N

Det fick jag inget svar på så jag undrar alltså fortfarande. Dessutom vill jag förstås inte verka tjatig, just den här personen kommer kanske att avgöra en del av vår framtid. Två par före oss... Ska de bli klara med sina utredningar innan vi kan påbörja vår? Kan vi kanske rentav starta innan jul eller blir det snarare innan sommaren? Jag trodde att det skulle gå ganska fort att komma igång med utredningen, men så är det kanske inte. Visst tar utredningen ungfär ett halvår? Undra hur långt fram i tiden det ligger eftersom vi i nuläget inte ens vet när starten är.