Gott nytt år!

På med partyklänning och silverskor och håll ett stadigt tag i champagneglaset, för nu är det dags att fira att 2011 går mot sitt slut! Jag hoppas innerligt att 2012 blir ett år med många glada nyheter för er och för mig!

Gott nytt 2012!

Året som gått; oktober, november och december

I oktober tog vi ett snabbt beslut och gifte oss med ganska kort varsel. Det blev en snabb vigsel i stadshuset, middag på tjusig restaurang och övernattning i hotellsvit. Vi avslutade adoptionskursen och trodde naivt nog att utredningen skulle starta, men så blev det inte. Hösten var ovanligt varm och kameran/mobilen fick bara komma fram under några enstaka promenader. November kom och gick liksom december, och snart är 2011 slut. Vi har fyllt i ett formulär om att vi är intresserad av ÄD, men fortfarande inte hört något om när adoptionsutredningen kan starta.

I början av december såg det ut som vilken sommarmorgon som helst.

En öde badbrygga, trots den relativa värmen.

 

 

Båtar vid Djurgården i november.

Igår, den 30/12, slet jag fram mobilen och tog kort på blommande rosor...

året som gått; september

I september fick vi till slut träffa chefen för fertilitetsenheten. Han sa att våra chanser att lyckas med IVF var minimala/ickeexisterande och att det skulle vara slöseri med pengar att göra privata försök. Vi har tydligen en minichans att lyckas på "naturlig" väg, men jag tror att de säger så bara för att vi inte ska anmäla dem om vi faktiskt skulle bli gravida. Enhetschefen fick medhåll av läkaren på en privat klinik som också tyckte att vi skulle spara våra pengar till något annat (med bättre chanser? Köpa en trisslott och vinna en miljon kanske?).

Vi vågade oss minsann ut i skogen en gång!

Där försökte vi plocka svamp. Fast jag åt mest blåbär...

Mannens mormor gick bort i våras och efter sommaren såldes stugan med äppelträden.

Sommaren gick mot sitt slut och kameran förberedde sig för vinterdvala. Nästa inlägg blir om hela sista kvartalet 2011.

Året som gått; augusti

Den tredje behandlingen misslyckades kapitalt och jag skickades hem efter ett ultraljud med beskedet att det var slut nu. Slut på detta försök och slut på vår "pott" av landstingsförsök. Jaha. Två dagar senare var det dags för en skärgårdsutflykt med mannens familj. Jag log så mycket jag bara kunde denna strålande augustidag.

Vi började i föräldrautbildningen för att få adoptera i slutet av augusti. Det var en bra sak som hände.

Året som gått; juli

I juli åkte vi till Frankrike på semester. Synarelan var ordentligt nedpackad i en liten kylväska, för dagen efter den franska nationaldagen skulle jag börja spraya igen. Vi var förvånade över att vi fick komma igång igen så snart. Jag kände att jag borde vara glad över det, men mest oroade jag mig över att det antagligen inte skulle gå vägen.

I slutet av juli hände Utöya.

Året som gått; juni

I juni var nästa katastrof ett faktum. IVF-försök 2 hade gått åt skogen. Jag ringde till en socialsekreterare och vi fick tid för samtal med henne angående adoption i mitten av juni. Veckan innan midsommar lånade vi en sommarstuga av släktingar. När vi var där ringde sekreteraren och sa att hon bokat in oss på föräldrautbildningen för att få adoptera med start i augusti.

Året som gått; maj

Det blev lite svalare och Valborg firades med eld och goda vänner som sig bör. Äntligen var månaden maj på väg och med den vår andra IVF!

Året som gått: april

I april åkte vi till Barcelona. Vi hoppades på sol och bad, men lyckades pricka in en blåsig och mulen vecka. Men det gjorde inget, dels för att det förstås var härligt ändå och dels för att vi kom hem till en fantastiskt solig påskhelg. Nu började den andra IVF:en äntligen närma sig.

Båtar i hamnen en av de få soliga dagarna.

Säg hej till kaninen på balkongen!

Mitt blodsocker faller snabbt, så vi tog med oss picknick istället för
att desperat leta efter lunchställen varje dag.

Som det blåste...

Närbild på kaklet i Parc Guell.

I det här trädet hängder det skor. Oklart varför...

Jag är svag för en viss typ av graffiti...

Vi åt förstås en hel massa.

Året som gått: januari, februari, mars

"Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns". Den reklamen har vi hört till leda. Stämmer det? Om livet vore fotografier skulle vi inte göra annat än semestra, fira jul, nyår och midsommar och kanske fylla år ibland. 2011 har varit ett jobbigt år på många sätt. Det jag minns bäst har nog (tyvärr) varit alla turer kring våra försök att utöka familjen, men det är inte direkt det jag dokumenterat med kameran... Här kommer lite dystra minnen blandat med betydligt muntrare bilder. Jag startar med årets första kvartal.


Januari

Det var rekordkallt och isen låg tjock. Den nittonde januari började jag spraya med Suprecur. Äntligen!

På julafton i år kände jag på vattnet på samma ställe. Svårt att tro!

Februari

Fortfarande svinkallt i hela Sverige. Jag börjar med sprutor, Gonal-f. Tar den tredje sprutan inne i ett badrum på en fest, den fjärde tar jag inte alls eftersom receptet inte räckte... Snopet.  IVF-försök nr. 1 slutar i katastrof, tårar och tandagnisslan.

En utflykt till idylliska Trosa i februari.

Mars

Den första mars tas mitt AMH-värde som visar sig vara uruselt (men det får jag inte veta förrän i början av april). Det är i princip ett infertilitetsbesked, men barnmorskan tycker att jag ska vara tacksam över att få veta varför vi inte blivit gravida. Vi börjar vänta på nästa försök medan tiden står stilla... Det blir vår även det här året, men jag minns inte om vitsipporna verkligen kom redan i mars efter den långa kalla vintern... Minns du?

 

En bild från mappen "naturbilder", antagligen tagen med mobilen...
Jag älskar vitsippor.

Men hallå, det syns ju!

En av alla saker jag undrar över: I massor av Sex and the city-avsnitt (när Carrie dejtar Berger) är Sarah Jessica Parker synbart gravid. Carrie, som i vanliga fall är pinnsmal och klädd i tajta kläder, går runt i mammaklänningar. Varför? Ja, jag undrar förstås inte varför hon blev gravid utan varför de valt att göra på det här viset.

Jag har för mig att hon i något av avsnitten säger "but we don´t get along with that anymore" apropå att vara lättklädd...

Om min pappa

På Ikea med min pappa några dagar före jul. Vi fikar; varsin räkmacka, te och blaskig läsk. I närheten sitter en mamma med sitt barn. Pappa ler och säger hej till den lilla. Sedan börjar han prata om grannbarnen hemma i staden där jag växte upp, barnen som var adopterade från Sydamerika. Han berättar att föräldrarna fick kritik när de skickade foton där barnen var barfota till deras ursprungsländer. Det såg fattigt ut, Sverige skulle ju vara ett rikt land? Han har förstått hur det ligger till för oss och jag uppskattar att han pratar om det. 

Min pappa fyller snart 75 år. Han har varit änkling i 22 år och har förutom sin fru överlevt föräldrar, tre syskon, svärföräldrar, vänner och grannar. 75 år är ingen ålder egentligen, många blir ju betydligt äldre än så, men för varje gång vi ses märker jag att han åldras mer och mer. Förutom kroppen som krånglar; höfter, knän och rinnande ögon, så ser vi det på många andra sätt. Minnet sviker, han som tidigare hittat överallt tappar nu bort sig på de kortaste sträckor, glömmer var han lägger saker och blandar ihop datum. Pappa berättar samma skämt om och om igen och pratar mycket om hur det var när han var liten, mycket mer än han någonsin har gjort förut. Det han berättar är intressant förstås, när jag var barn förstod jag inte hur annorlunda hans uppväxt på landet varit jämfört med min. Utedass, sju syskon, halmbolster och årliga julbad.

Pappa har alltid ställt upp för oss. Jag ringde mitt i natten när min före detta gjorde slut och när jag kom hem efter att ha varit au pair i England åkte han mer än hundra mil tur och retur för att hämta mig på Arlanda. Bland annat. För min syster har han gjort ännu mer. "En man kan styra ett kungarike men inte uppfostra två tonårsdöttrar" sa han ofta förr. Jag tror att han varit en mycket bättre pappa än han själv tror och definitivt en bättre förälder än om han skulle ha varit regent... För att vara född på 30-talet är han nog förhållandevis jämlik också. Visserligen höll han sig i stort sett till samma maträtter, men mat fick vi och det var lika städat som hos andra. Det låter självklart, men många med jämnåriga fäder har berättat att deras pappor är helt handfallna när inte mammorna servar, lagar mat och städar.

Nu önskar jag att all glömska och förvirring ska vara som bortblåst nästa gång vi ses och att han kommer att få uppleva den dag (eller om) jag blir förälder.

Solnedgång över Stockholm, sedd från Skansens julmarknad i december 2011.

juldagskoma

Vi hade en fin julafton med föräldrar, syskon och syskonbarn från bådas familjer. Jag visste ju att det skulle bli bra, men vi firade mannens 40-årsdag bara några dagar innan jul så orken började tryta i förväg det här året.

Vad beträffar att det blev ytterligare en jul utan egna barn så är det ju som det alltid har varit. Så har mina jular alltid sett ut och det är bara att hoppas att det ändrar sig så småningom.

Trevlig fortsättning!
Kramar från Nelle :-)

En julhälsning från förra året

Efter jul upptäckte jag detta vid en sjö i Stockholm. Fantastiskt att människor får för sig att pynta utomhus! I år saknas såväl snön som pyntet, men jag blir fortfarande alldeles glad av att se bilderna (trots att kvaliteten på mobilbilderna är lite sådär).

God jul!

julkorten

I många år skrev jag min pappas julkort. Från den första jul vi firade utan mamma när jag nyss fyllt 16, tills jag var några år över 20. Jag minns inte när jag senast skickade julkort, men jag vet att jag gjorde egna kort under några år så ett och annat måste jag ju ha skickat under årens lopp. I början av december känns det helt ointressant att skicka några julkort. För vilka är väl vi att göra det? Utan barn som pryder kortet är det väl ingen idé? Det blir ännu ett område där vi blir exkluderade. När jag var liten var det väldigt ovanligt att skicka kort på sina barn som julkort. Antagligen för att det var dyrt jämfört med att köpa färdiga kort med tomtar på. Nu gör alla egna julkort med barnen utklädda till tomtar istället. Ja, förutom vi som inte har några barn då, vi isolerar oss ännu lite mer från barnfamiljerna än vi brukar. Hur som helst - varje år när korten börjar trilla in (från de få som skickar till oss som ju aldrig skickar några egna...) kommer det dåliga samvetet. För visst är det en smula ohyfsat att inte skicka julkort trots allt, med eller utan barn...

I övrigt så fortsätter julefriden att lysa med sin frånvaro. Så liten familj, så få som ska samsas. Ändå känner sig den ena utarbetad och vill bara vila, vara ensam och spela dataspel, medan den andra (antagligen) känner sig ovälkommen och orolig för sin dotter som har en så tvär man... Så mannen flyr till datorn, jag bryter ihop och pappan flyr till väninnan som är på besök hos sin dotter för där är det minsann trevligt. En stund i ensamhet dagen före julafton. Julklappar kvar att köpa och saker kvar att göra, men ingen lust att göra något alls.

nu är det jul igen...

Så kom den där känslan till slut. Känslan av att det är totalt meningslöst att fira jul. Klä en gran när mannen "inte har lust" att hjälpa till, planera julmat som jag inte tycker om och försöka få en avig man att samsas med min pappa. Tjafset om hur vi ska fördela utrymmet i trean har tärt och tålamodet hänger ofta på en skör tråd. För ett år sedan var det annorlunda. Massor med snö, första julen i egna lägenheten och vårt första IVF-försök inom en överskådlig framtid. Ett försök som vi trodde kanske skulle lyckas. Ett år senare vet vi att det aldrig kommer att lyckas, i alla fall inte med mina ägg. Det blev inget barn den här julen heller. Inga syskon till barnet som inte blev ser det ut att bli heller.

Förresten, min systerdotter har en sextonårig kompis som är gravid och min pappa ska på sin väninnas barnbarnsbarns namngivning. Tänk om min syster blir mormor innan jag blir mamma? Ofrivilligt barnlös och snart ofrivilligt barnbarnslös... Jag som bestämt mig för att sluta deppa över min ålder...

Ett eget rum

Mannen sitter i sitt lekrum. Vid ett skrivbord, framför sin dator. Han spelar dataspel. Moget? Inte särskilt. Jag försöker läsa avhandlingar på engelska i soffan med diskmaskinen som bullrar i bakgrunden (öppen planlösning..) "Sätt dig någon annanstans då" säger han. Var? undrar jag. Vid köksbordet ännu närmare diskmaskinen eller på dubbelsängen är det som finns att välja på.

Jag har inte läst Virgina Woolfs Ett eget rum, men har en vag uppfattning om vad den handlar om. Människor som studerar i mitt i hemmet får svårare att prestera än de som har ett eget rum. Apropå det så har människor som ägnar timmar, veckor, månader och år åt att fixa med sitt utseende mindre tid över till att forska sig till ett nobelpris (skriver Lena Andersson i gårdagens DN, inte V.W.). För mig handlar det om nobelpris, långt därifrån, men lite avskildhet för att kunna få till ett "vetenskapligt paper" innan början på januari vore inte så dumt.

Hur det än blir så lär det ta tid...

Ju längre tid som går sedan vi avslutade föräldrautbildningen för att få adoptera i början av oktober, desto mindre känner jag mig som en blivande adoptionsförälder. I början verkade allt gå ganska smidigt; vi träffade en socialsekreterare i juni som bokade in oss på föräldrautbildning direkt efter sommaren. Vi står i två köer, den ena ställde vi oss i ungefär samtidigt som vårt första möte med socialsekreteraren och den andra i augusti. Nu vet vi ingenting om när utredningen kan börja. Jag hade föreställt mig att den skulle starta nästan direkt efter kursen, men som det ser ut nu har vi ingen aning. "Det är två par före er i kön, det är allt jag kan säga" skrev socialsekreteraren i ett mail i oktober. Det svaret säger mig absolut ingenting.

Samtidigt som adoptionsprocessen stått stilla (jag vet att kötiden tickar på, men ändå), har jag blivit mer och mer positiv till äggdonation. Förr tänkte jag som alla andra; "går det inte kan vi ju alltid adoptera", nu har jag förstått att det inte är så lätt. Jag vet att vi båda vill ha barn. Jag hoppas att det blir så, på ena eller andra sättet.

Förresten...

Min kväll var bra. Indisk mat och öl på restaurang med två vänner. Inte alls dumt.

Googlingar

Hedda har skrivit några gånger om vilka googlingar som gjort att folk "hamnat" i hennes blogg. Det tog ganska lång tid innan jag upptäckte att jag kunde ta en titt på googlingar i min egen blogg, men sedan jag upptäckt den funktionen här (ja, med tekniken går det ibland långsamt...) roar jag mig med det ibland. AMH-värde är nog den vanligaste sökningen som gör att folk hittar hit. Jag kan tänka mig att det är tjejer som är i samma situation som jag var i för inte alls länge sedan. Läkarna pratar om lågt AMH-värde men berättar inte vad det betyder, så barnlöshetshetsforum (FL...) och bloggar får stå för informationen istället. Skärpning vården, det är bättre om ni är raka med vad ni vet än att vi som är drabbade ska famla runt på internet!

Förutom begreppet AMH-värde stavat på flera olika sätt är detta dagens sökningar: "egoism att inte skaffa barn"; "lättare bli gravid på våren", "privata infertilitetskliniker" och "skaffa barn är egoism". Hur gick det till att de hamnade just här? För inte är jag någon expert på något av detta... Egoisminlägget (som jag antar att någon hittat) var ironiskt menat eftersom jag ibland tycker att det tjatas om att "vi skaffar barn för vår egen skull". Lite roligt är det i alla fall och jag hoppas att googlarna hamnade rätt till slut. Internet är fantastiskt, eller hur?

Om hopp

Hopp kan vara fantastiskt. Hopp kan ge kraft och ork att kämpa vidare. Men hopp kan vara helt värdelöst också. Efter att ha försökt få barn i tre och ett halvt år, gjort kapitalt misslyckade IVF-försök och få ett infertilitetsbesked hoppas jag fortfarande på att mensen inte ska dyka upp... Varje månad. Månad efter månad efter månad. Åtminstone 45 gånger har jag haft en gnutta hopp  att den här gången, den här gången har det gått. Det händer ju faktiskt. Läkaren vi träffade sist berättade om sin gamla moster som försökte få barn i sexton och till slut blev gravid som 48-åring. Hon tyckte inte att mina föräldrars historia var så mycket att komma med i sammanhanget. Det händer, men det är otroligt ovanligt. Grundat på den minimala chansen tycks det ju vara fullkomligt idiotiskt att hoppas. Men ändå gör jag det. Jag hoppas lite varje månad, fast det är dumt och ologiskt. Jag hoppas, men jag önskar att jag kunde låta bli.

Klänningen som aldrig får komma ut ur garderoben

Längst in i vår klädkammare hänger min balklänning. Den är mörkt röd med halterneckskärning. Jag fick den uppsydd för fjorton år sedan och jag har använt den en enda gång. Ja, för jag går inte på bal särskilt ofta. Den gång som klänningen fick följa med på festligheter var nog såväl första som sista gången.

Varje år när jag ser på Nobelfesten tänker jag på den där balen. Eller egentligen tänker jag mest på klänningen, klänningen som jag bara använt en gång. Balen var inte särskilt märkvärdig. Pojkvännen fick ont i magen och blev kinkig och det var väldigt kallt när vi åt middag. Nu på sistone har jag tänkt på den där balen ett par gånger till, i väntrum. Den ena gången i väntrummet hos landstingets fertilitetsklinik och den andra gången i en privat IVF-kliniks väntrum. En kille som gick på balen med en av mina kompisar verkar harva runt i samma IVF-sväng tillsammans med sin tjej/fästmö/fru som vi gjorde. Jag vet inte om han kände igen mig, men jag tittade bort och hälsade inte. Dels för att jag är blyg, men också för att jag inte vet vad jag inte vet vad jag skulle ha sagt i så fall.

December är fyllt av minnen och tillbakablickar. Varje datum är en påminnelse om vad som hänt på samma datum tidigare år. För mig ser det ut att ha blivit ett tema för de senaste inläggen...

Hur det än är så är vissa dagar mer speciella än andra...

På morgonen för exakt åtta år sedan vaknade jag med ett ryck. Min sydamerikanske reskamrat reste på sig, staplade ut ur bussen som vi tillbringat natten i efter tre dagars resande och kräktes våldsamt i diket. Vi slängde oss in i en taxi utan att ens försöka förhandla om priset och körde i ilfart till den lilla by vid en strand som vi bestämt oss för. När vi kom fram bäddade jag ner honom på ett vandrarhem och gick ut för att leta efter läsk och annat som en magsjuk stackare kan tänkas få i sig. Parallellt med oron för min nya vän noterade jag att vi nu befann oss i en badort och jag såg shorts och badkläder överallt. Jag letade reda på en annan bekant, en kanadensisk kille som vi träffat tidigare, och ägnade dagen åt att bada i havet. På kvällen lyxade jag till det och åt skaldjur på stranden tillsammans med min vän från Kanada. Jag vet inte riktigt varför, men när han frågade hur gammal jag var sa jag att jag var 29. Jag, som inte brukar ljuga, ljög om min ålder just den där dagen och sa inte att det var min 30-årsdag. En födelsedag jag kommer att minnas, fast jag firade det utan gamla vänner och familj i ett avlägset, exotiskt land.

Det var dramatiskt för mig att fylla 30. Jag fasade länge för den dagen, men det fick i alla fall det positiva med sig att jag bröt med alla rutiner, sa upp mig och åkte iväg ensam på långresa. Nu förstår jag inte hur jag då kunde tycka att 30 var så gammalt... Men, jag har som sagt alltid varit onödigt fixerad vid min ålder.

Nu fyller jag 38. Även om jag ofta tänker att mitt liv står still så har det hänt en del sedan den där dagen när jag firade min 30-årsdag utan att berätta det för någon. Jag har bytt arbetsplats, åkt på ytterligare en långresa som jag kombinerade med att arbeta utomlands, bytt arbetsplats igen, träffat min man, flyttat ihop med honom, flyttat till en gemensam, större och finare lägenhet, gift mig, blivit ännu mer erfaren inom mitt jobb och dragit igång en vidareutbildning som förhoppningsvis kommer att ge mig andra arbetsuppgifter på sikt. Jag har fått en del nya vänner, men förlorat fler. Vi har inga barn, men oj, vad vi har försökt! Månad efter månad, år efter år, utredning, IVF:er, föräldrautbildning för att få adoptera och ställt oss i kö hos adoptionsorganisationer och för att få göra ÄD.

Jag hoppas att året som kommer för oss närmare målet att bli föräldrar. Jag hoppas att jag får skratta mer än gråta och att jag får andhämtningspauser ibland mellan jobb och studier.



 ... och ljusen hade nu blivit många att hon var tvungen att avrunda till tiotal. För att glädja sig själv struntande hon i avrundningsreglerna och tog fasta på trean istället. Tre tiotalsljus ska det vara! Vi sparar det fjärde ljuset ett par år till!

Har ni prövat att ligga?

"Ja, vad vet vi egentligen, det kanske finns några oskulder här inne? Somliga har ju inte barn, det kanske beror på det? He he." Tänk så roligt en 44-årig tvåbarnsmamma kan ha på andras bekostnad. En grabbig jargong kan ju pigga upp de tristaste av sammankomster (inte...) Jag noterar att det är plumpt och okänsligt, men berörs inte på djupet av "skämtet" just därför. Nu funderar jag på om jag varit för öppen om vår barnlöshet? Kanske borde jag inte ha pratat om adoptionskursen och antytt att vi gått igenom jobbiga behandlingar? Men om jag inte hade pratat om det hade jag kanske tagit åt mig mer? Nu faller hon på eget grepp eftersom hon inte hanterar mitt förtroende bättre än så här.

When I´m 32...

"When I´m 32, I´m definitely going to have children!" Exakt samma kommentar två gånger på samma dag, först från en tysk tjej och sedan från en fransk kille. Som nyss fyllda 32 var jag en aning överårig för att vara backpacker, åtminstone i andras ögon. Jag hade firat min födelsedag ensam i staden där jag bott i ett halvår men nu var jag ute på luffen igen. De där kommentarerna bet sig fast, precis som så många andra kommentarer jag fått genom åren. Just åldern har alltid varit ett känsligt ämne för mig, redan när jag mycket yngre än vad jag är nu. För att ge mig på en amatörpsykologanalys av mig själv tror jag inte att det har så mycket med barnlöshet, rynkor och förlorade möjligheter som det faktum att min mamma dog tidigt. Det gör på något sätt att jag inte kan se mig själv pensionär och att jag kanske tänkt mer på att tiden går än vad många andra gör.

Men nu får det faktiskt vara nog med det. Min 38-årsdag närmar sig med stormsteg och jag vägrar deppa över det i år. Jag tänker inte skämmas över hur mycket jag fyller eller flacka med blicken när någon frågar om jag har barn. Om jag skulle få lust att resa runt med ryggsäck eller göra något annat som inte anses passande för kvinnor i min ålder så tänker jag göra det. Dags att sluta bry sig om vad alla andra ska tycka och tänka hela tiden! Det här har jag förstås rent intellektuellt vetat länge. Skillnaden är att jag faktiskt börjar känna så mer och mer. Visst har det gått i perioder tidigare, det hade inte blivit någon långresa för sex år sedan om jag hade frågat vad andra tyckte. Men sedan hamnade jag där igen, i oron över att inte passa in. Nu tänker jag strunta i det. Och förresten, det finns bara ett enda alternativ till att inte bli äldre och det känns inte som ett alternativ.

Under dagen har jag funderat på hur det gick för tyskan och fransosen. Hur har de det idag, sex år senare? Dessa två, som aldrig träffade varandra, var då båda 28 år. Nu är alltså deras 32-årsdagar passerade. Har deras liv gått "som på räls"? blev det barn, villa, Volvo/Volkswagen/Peugeot, vovve?

Anonym? Kanske inte...

Jag har en ambition att vara anonym när jag skriver här, men jag vet inte om jag lyckas så bra med det. En person som känner mig skulle nog lätt kunna räkna ut vem jag är utanför bloggen. Det har gett, och ger, mig väldigt mycket att ha den här mer eller mindre offentliga dagboken att skriva i. Att inte nämna något om livet utanför datorn hade varit svårt, men istället kanske jag gjort mig själv för lätt att känna igen? Jag har blivit "ertappad" en gång på ett barnlöshetsforum av en släkting som gav sig till känna, det kändes skumt. Då hade jag ändå bara "avslöjat" var jag bodde... Hur som helst, om du känner mig i verkliga livet vill jag inte att du läser här. Det jag skriver här är trots allt bara en sida av mig och det blir så konstigt att ha en envägskommunikation med släkt och vänner. Åter igen, detta gäller särskilt min yngre släkting som överraskade mig igår genom att säga "moster, är det här din blogg?"

Om du känner mig, sluta läs nu!

Kära sextonåriga systerdotter. Jag har följt dig sedan du föddes och du är mig så kär, så kär. Det är så mysigt när du hälsar på och vi tycker så mycket om dig. Men. Jag vill inte att du läser det jag skriver här. Aldrig någonsin. Det finns mycket som jag vill dela med dig, men inte detta. Så. Sluta läs nu och gå och lägg dig. Kram!

Ett graviditetsbesked

Igår hade vi planerat in middag och spelkväll med ett par kompisar. Nästan på en gång fick vi veta varför vi bara var tre som skulle dricka vin, ett graviditetsbesked förstås. Min väninna är fyra år äldre än mig och har en tvååring. Efter hennes missfall i våras bad jag henne berätta för mig i god tid nästa gång. Därför fick vi alltså veta redan nu, bara fem veckor in i graviditeten. Det känns okej, jag är glad att de delade med sig till oss fast det är så tidigt. Hellre det än att bli utsatt för någon slags "hänsyn" och få veta sist av alla. Jag hoppas att det går vägen den här gången. Hon är orolig nu, orolig för att hon är 42 år och för allt som kan hända på vägen till ett friskt barn.

Jag är som sagt inte direkt ledsen, men visst känns det konstigt att stå utanför allt det här. Tänk om det hade varit jag som hade tackat nej till vinet, tänk om det hade varit jag som lyckats bli gravid när vi samtidigt började försöka få barn sommaren 2008, tänk om det hade varit jag som varit mamma till en tvååring... Men jag är för gammal, fast inte hon är det som är äldre än mig. Numera kan jag skriva "för gammal" utan att få tårar i ögonen och rasa inombords. Jag har bestämt mig för att tro att min infertilitet är ärftlig eftersom det var svårt för min mamma att bli gravid. Det känns lättare än att fundera på hur mitt liv hade varit nu om jag aktivt försökt få barn tidigare. Jag kan inte hjälpa att det blev så här. Det är inte mitt fel.

Bland kläderna på HM

För drygt ett år sedan sprang jag ihop med en tjej som jag jobbade med för nio år sedan. Hon var då höggravid, men berättade att de haft svårt att få barn och att de fått hjälp. Under vårt korta samtal hann hon dessutom berätta att hon dessutom förlorat ett barn tidigare.

Nu i höst har vi stött på varandra två gånger igen på ganska kort tid, senast idag. Inne i bland julklappsshopparna på HM  drog vi våra respektive barnlöshetshistorier. Mina misslyckade IVF:er, hennes behandlingar som gett lite mer varierat resultat, mitt låga AMH-värdet, mediciner, adoptionskurs och ÄD avhandlades. Hennes historia var så sorglig, mer än 40 veckors graviditet för att föda ett barn som bara fick leva i några dagar. Tårarna brände när hon berättade om barnet de förlorade (jag är ändå inte särskilt lättrörd) och om det fantastiska i att de nu faktiskt har ett barn, en drygt ettårig son.

Vi känner inte varandra särskilt väl och umgicks egentligen aldrig. Trots det hann vi dela allt detta, som egentligen är ganska privat och som jag inte pratar så ofta om, en kort stund i en klädaffär.