Pinsamt DN!

Ny dag, ny vecka som börjar med en rejäl käftsmäll från Dagens Nyheter. Dagens huvudledare "Barn är ingen rättighet" är oerhört dåligt skriven och går i princip ut på att alla som inte är heterosexuella, träffade den rätta tidigt och kan få barn på naturlig väg är pinsamt desperata och ligger skattebetalarna till last. Personen som skrivit texten är dåligt påläst och texten fullkomligt osar av förakt mot alla som avviker det allra minsta mot hans (?) idealbild av hur en kvinna ska vara.

Som tur är finns det vettiga människor som skriver kommentarer. Många går ut på att vården i så fall inte heller skulle subventionera så kallade välfärdssjukdomar, för att inte tala om Viagra...

Så här beskriver Wikipedia ordet "ledarsida"

"En ledarsida eller ledare är en sektion i en tidning där tidningens och redaktionens åsikter i politiska frågor uttrycks. Vanligen avgör ägarna tidningens allmänna politiska inriktning." 

"En ledare kan vara osignerad, i vilket fall den anses representerar hela tidningens hållning, eller signerad (till exempel i krönikeform), i vilket den ofta uppfattas som representativ främst för skribentens åsikter. Svenska ledarsidor har ofta minst en osignerad text varje dag, vilken brukar beskrivas som "huvudledaren".

Denna text beskriver alltså hela tidningens åsikt om ofrivillig barnlöshet. Ägarnas (Bonniers?) åsikt, redaktionens åsikt och den officiella hållning som tidningen har i barnlöshetsfrågor.

"En utveckling där förstföderskor är i medelåldern är sannerligen ingenting att sträva efter" skriver ledarskribenten. En utveckling där Sveriges största morgontidning, som citeras i all annan media, blir allt intolerantare mot de som inte passar in exakt i normen ser jag som en mycket mer oroande framtidsvision.

Det här med att kunna göra vad som helst

Ibland tänker jag att jag skulle kunna göra vad som helst för att få barn. Problemet är bara att det ofta stannar vid just den meningen, gärna kombinerat med dramatiska suckar och en teatralisk hand mot pannan (det sker liksom inombords, så ingen behöver se detta...). I nästa stund fastnar jag i hur jobbigt det är att inte få vara med om något som andra tar för självklart, att misslyckas med behandlingar och veta att vårdpersonalen haft full insyn (bokstavligt och bildligt) i min kropp medan utredare, stadsdelspolitiker och personal vid adoptionsorganisationer vet allt om mitt liv. Mest fastnar jag i det här med tiden. Hur mer än fyra år har gått och att jag kommer att vara över fyrtio när/om vår adoption blir av.

Men så tänker jag att det är dags att jag tar mig i kragen. Tänka att det är som att springa ett lopp. Fokusera på målet och sluta gnälla över skavsår, håll och att alla andra springer ikapp hela tiden. För om jag ideligen upprepar för mig själv att jag skulle kunna göra vad som helst så är det väl dags att göra just det. Handla och sluta ömka mig själv så himla mycket. Det finns länder som vi kan skicka ansökningar till nu direkt. Det kanske är det vi ska göra? Ta sikte på målet, springa, trots mjölksyra och ont i knäna, och sluta känna efter?

Olika sätt att säga liknande saker

Den 3/9 var det en "stor" nyhet, i alla fall i DN och på TV (SVT? Fyran?), att det säljs för många ägglossningstester i Sverige. En gynekolog som heter Kristina Gemzell Danielsson säger  "Att fokusera helt på barntillverkning är ingen bra idé, utan det bästa är att försöka må bra. Stress kan ha negativ påverkan. För de flesta är testen dyra och onödiga. Det är bättre att slappna av och inte tänka så mycket" (DN, 3/9). Samma dag hörde jag henne säga i TV att en god middag och en flaska vin är mer verkningsfullt än ägglossningstester eftersom stress påverkar fertiliteten.

Ungefär två veckor tidigare, den 20/8, skrev DN om den amerikanska republikanska politikern Todd Akin som hävdar att kvinnor som våldtagits inte blir gravida eftersom den kvinnliga kroppen har "sina egna sätt att förhindra graviditet" (DN, 20/8).

Svensk media suckar och skakar på huvudet åt den korkade amerikanen. Till och med inom de egna republikanska leden i USA vädjas det om avbön och ursäkter. Samtidigt står den svenska läkaren oemotsagd. Men. egentligen säger de ju samma sak. Att stress påverkar fertiliteten. Så vitt jag vet finns det inga bevis för att det är så (vilket iofs inte betyder att det är omöjligt). Det säger något om "vår" enorma tilltro till vetenskapen (läkare) och oerhörda skepsis mot religion (för just republikanerna framställs ofta som mer religiösa än politiska).

Självklart tycker jag att Todd Akin är en idiot och att det är sorgligt att sådana åsikter florerar. Jag vet också att jag raljerar när jag jämför stress (trauma) vid en våldtäkt med annan stress. Det märkliga är ändå att när Gemzell Danielssons uttalande tangerar hans tas det som en självklar sanning. För "alla" vet ju att stress gör att det inte blir barn. Alla utom vi som drabbas.

Det där Zimmergrenska sommarpratet...

Jag surfar runt bland bloggar av alla de slag, bläddrar i kvällstidningar och lite då och då händer det; jag läser om någon som berömmer Klara Zimmergrens sommarprat. De som skriver har inte samma erfarenheter, åtminstone två av de bloggerskor som blivit berörda av hennes ord blev gravida efter att ha känt sina män i ungefär en halvtimme. Jag har märkt det bland mina vänner också, de som lyssnade uppskattade verkligen sommarpratet även om de inte själva har erfarenhet av ämnet. Är inte det fantastiskt? Plötsligt lyckas någon nå ut till fler än bara oss som själva är drabbade. Kanske har Klara Zimmergren fått fler att uppmärksamma hur det kan kännas än vad förra höstens båda TV-program gjorde? Allt hon sa hade jag kunnat säga. Men förstås inte på samma kloka, välformulerade och ändå roliga sätt. Äntligen någon (utanför bloggvärlden) som lyckats förklara hur det känns att försöka, hoppas, vänta, söka hjälp, vända ut och in på sig själv under år efter år utan att ens vara säker på att det någonsin blir ett barn.

Söndagen den första juli sändes hennes sommarprat. För mig var det jobbigt mitt i igenkännandet. För andra kanske ett sätt att förstå sådana som är ofrivilligt barnlösa? Kanske till och med någon förstår mig lite bättre nu? Jag hoppas det.

Lika, men ändå olika

Det händer att jag undrar hur jag egentligen är som vän. Jag vill så gärna vara den vän som jag själv skulle vilja ha, men jag lyckas nog inte alltid. En av mina bästa vänner är barnlös, precis som jag. Efter sex IVF-försök är hon ganska uppgiven och ser adoption som nästa steg. Häromdagen diskuterade vi det här med att veta eller inte veta varför barnen uteblir. Hon skulle förstås gärna vilja veta varför det inte fungerat för dem, medan jag längtar tillbaka till tiden innan. Innan läkarna sa att jag var helt infertil, att det bara var att vänta in klimakteriet och att jag var för gammal. Innan jag stod inne i en liten skrubb till toalett och fick beskedet av av en disträ sköterska efter att hon tittat i några papper. Ett hopplöst lågt AMH, för lågt för att våga hoppas. Hur som helst - kanske låter det som om jag tävlar när jag pratar med min vän. Som om jag minsann vill övertyga henne om att jag har det svårare som 38-åring efter fyra år som ofrivilligt barnlös än vad hon har vid 35 det efter att ha varit försökt få barn i tre år. Jag funderar på att ringa henne och liksom försöka reda ut. Men ändå, jag kanske blir lite distanslös ibland, samtidigt som sorgen tar plats och faktiskt inte minskar med tiden. Eller så är det sommaren som gör att jag får tid att tänka och känna efter? Jag vet inte riktigt. Men jag minns hur vi fyra "partjejer" hade precis samma diskussion i höstas under föräldrautbildningen för adoption. Två av oss, vi med usla äggreserver, hävdade att det vore skönt att fortfarande ha en chans att lyckas med IVF. De andra två, som gjort flera IVF:er utan att veta varför det inte lyckades, sa att skulle vara en lättnad att få ett besked om vad som var fel. I sommar föds deras barn. Vi två som med lågt AMH är lika barnlösa som innan. Att de lyckades efter många IVF:er hjälper förstås inte min vän. Jag vet att hon har haft det jobbigt under behandlingarna och att ovisshet tär, men samtidigt kan jag inte hålla inne med min egen frustration. En orsak som går att åtgärda är en sak, men är det egentligen någon som på allvar vill höra av en läkare att det är för sent att skaffa barn? Många vill kanske ha ett avslut, en auktoritet som säger att nu får det räcka, men inte på ett sätt som gör att en börjar ifrågasätta hela sitt liv. Jag minns hur jag googlade på klimakteriet, letade tecken på benskörhet och trodde att jag fått vallningar för att jag sparkade av mig tjocksockorna medan jag sov. Om mensen inte kom på tisdagförmiddag som vanligt tog jag det som ett tecken på menopausens nära antågande, trots att jag vet att min mens varit i det närmaste onormalt punktlig hela mitt liv jämfört med mina vänners. För att återgå till dilemmat med vännen; jag ska försöka lyssna på hennes utan att flika in mitt eget elände. Hennes sorg är ju också stor.

Sån´t jag tänker på fast jag inte vill

Ibland tänker jag att jag att allt kommer att vara annorlunda när jag vaknar. När jag öppnar ögonen kommer jag att ha två barn precis som de flesta jag känner i min ålder. Kanske är det så att jag bara drömmer, en lång dröm om ett utdraget liv som "ung" vuxen utan barn. Min ett år yngre kusin suckar och pratar om åren som går, hur det märks på barnen som redan börjat skolan. Jag säger inget, men skulle så gärna byta. Han säger att han inte kommit så långt, han som har barn och hus, jämfört med mig som rest och jobbat utomlands. Jag vet att i andras ögon har han kommit längst av oss. Det är bilder på barnen och huset som är intressanta på återträffar med högstadieklassen, gymnasieklassen och kursarna, inte anekdoter om kineser som bjuder på dumplings under långa tågresor.

Den andra kusinens två barn visar allt de har i sina rum. De inleder varje mening med "ska jag berätta" och de gör just det hela tiden. Sexåringen visar alla saker han har i sin lilla skattkista med rosett på, han berättar att hans favoritfärg är rött, att han älskar blommor och att är duktig på att sjunga och dansa. Hans lillebror tycker om blått, berättar att han som bor med farmor heter farfar och att jag inte får hoppa i mammas och pappas säng för då kan jag få en likadan fläskläpp som han fick. "Alla barn gillar dig" säger mannen och jag vet att han har rätt.

Två timmar senare är vi tillbaka i vår lägenhet. Vår tysta, tomma lägenhet. Bland tidningshögen under brevinkastet ligger det ett brev från en av adoptionsorganisationerna, de skriver att vi har chans att få adoptera från några av "deras" länder. Om några år, kanske fem eller sex i ett länderna, antagligen snabbare i de andra. Jag borde bli glad och tacksam över att de hör av sig och det blir jag också. På ett plan, men på ett annat känns det hopplöst. Hopplöst att just vi ska behöva vänta så länge. Just jag. På kvarterskrogen stöter jag ihop med väninnan som i längtan efter ett andra barn gjort flera misslyckade IVF:er och som planerar att göra ytterligare en eller två försök. Hon är positiv som vanligt, medan jag påminns om hur dåligt det gick för oss. "Varför just vi?" säger jag till mannen som svarar att vi inte vet. Ingen vet och jag vet att jag inte drömmer. Det här är mitt liv ett bra tag till, mitt liv utan egna barn.

Adoptionsutredningen är klar

Adoptionsutredningen är klar och den kommer att gå upp i nämnden innan semestern. Allt borde vara frid och fröjd, och det var det också tills igår. När vi läst igenom utredningen frågade vi om det var möjligt att få ett syskonmedgivande. Vi har inte pratat om det tidigare, varken med varandra eller med vår utredare. Hon sa bestämt nej och förklarade att de aldrig gjorde så i vår stadsdel eftersom de har dåliga erfarenheter. Det äldre barnet har ofta stora problem och det händer att föräldrarna till och med ångrar adoptionen och kontaktar socialtjänsten igen.

När vi kom hem var mannen glad och ville fira, medan jag inte kunde släppa tanken på syskonmedgivandet som vi inte skulle få. När mannen var borta skrev jag ett mail till utredaren och undrade om det var helt omöjligt för oss att få medgivande om syskon. Igår ringde mannen mig på jobbet och sa att utredaren kontaktat honom och att han blivit helt ställd när hon börjat prata om att ändra vårt medgivande. Han kände sig irriterad och sviken över att jag inte berättat för honom om mailet. Visst, det förstår jag, men han kom hem sent och jag hann inte berätta. Jag fick tag på utredaren som sa att hon pratat med en kollega om oss och att hon skulle rekommendera oss för att få ett syskonmedgivande, men att det i så fall skulle innebära att utredningen förlängdes till i höst. Hon betonade att det är ett stort åtagande och att båda föräldrarna måste stanna hemma länge, men lovade att stötta oss om vi verkligen ville. Tyvärr vill inte mannen, han säger att han litar på det hon säger om att det äldre barnet kan ha stora problem, medan jag ser till fördelarna med biologiska syskon. Men. Vi är två och jag inser att båda måste vilja ta sig an ett syskonpar lika mycket. Dessutom vet jag hur min man fungerar vid det här laget, han behöver gott om tid på sig för att fatta stora beslut och ett dygn är absolut inte tillräckligt för honom. Eftersom vår korta betänketid gick ut idag ringde jag nyss till utredaren och sa att vi satsar på att få utredningen klar innan semestern istället för att dra ut på den. Inga syskon alltså. Konstigt det där, i andra stadsdelar kan man tydligen få syskonmedgivande utan att ens prata om det, medan det är en krånglig process i den som vi hör till.

Hur som helst - utredningen är klar och om två veckor är vi officiellt godkända som adoptivföräldrar. Det är det jag ska fokusera på nu. Att vi är färdiga och att allt har gått bra. För det har det verkligen gjort, för oss har adoptionsutredningen bara varit positiv och vår utredare har verkligen visat att hon tycker att vi är lämpliga på alla sätt. Vi är så gott som färdiga med den här etappen nu, ett steg närmare mot att bli en familj.

Kanske inte ändå.

Varje gång jag tittar in så minns jag bara det roliga vi haft tillsammans. Hur jag längtat efter att ses och hur mycket det betydde för mig att ha den här relationen. Ändå trodde jag ju att jag hade valt att göra slut. Att det fick räcka med ältandet som vi så ofta ägnat oss åt och att det skulle vara skönt att få en paus och ägna mig åt mer konstruktiva saker.

Jag har fått behärska mig för att inte skriva om Carolas barnbesked, om jämnåriga kollegan som väntar sitt femte barn och om skrikande barn i mataffären och på Ikea. Det blir kanske inte så ofta och jag kommer nog även i fortsättningen att få en klump i halsen av att jämföra mig med de som bloggar och har en chans att lyckas med IVF. Men ändå. Det blir nog inte ett definitivt avsked trots allt. 

Kanske har jag skrivit färdigt nu. Kanske inte.

En dag i mars 2011 började jag blogga. Efter tre år av ofrivillig barnlöshet, misslyckade IVF-försök och ett "du-är-i-princip-totalt-steril"-besked behövde jag ventilera mina känslor inför allt som hände. Och som jag ventilerade! Det fanns dagar när jag skrev tre-fyra inlägg efter varandra och jag blev så glad, så glad när någon skrev kommentarer till mina inlägg. 


Bloggandet hjälpte mig att sätta ord på mina känslor och gjorde att alla tankar och känslor slutade snurra runt för en stund. Nu har det gått drygt ett år. Planet lyfter inte, helikoptern har precis kraschat och livet som föräldrar ser ut att ligga långt, långt fram i tiden. Just nu känns det som om jag inte kommer att skriva något som jag inte redan nämnt. Allt såg bra ut, men det visade sig att jag var infertil. Adoption är en lång och kostsam process och det finns risk att vi faller på målsnöret. ÄD är ingen garanti. Inte alls. Dörrarna stängs en efter en och jag har svårt att vara annat än cynisk. Jag har skrivit om det här, gång på gång. Tankarna är tänkta, känslorna formulerade, men ingenting händer. Reflekterandet för mig inte närmare föräldraskapet och jag tycks inte ha något nytt att skriva om. Livet som det blev. Jag ska öva på att inte jämföra mig med andra och på att inse att det inte finns någon slags "rättvisa" som till slut skulle fördelas över mig med. Så  får det bli. 


Kanske skriver jag snart igen. Redan imorgon dyker det kanske upp en anledning. Men just nu känns det som om jag kommer att ta en paus.


Jag är tacksam för allt stöd jag fått här, rörd och en smula stolt över att det faktiskt funnits de som läst det jag skrivit.


Kram.

När planet inte ens lyfter

Idag hörde jag en berättelse. Den handlade om att planera en semester till Italien, efter att ha längtat dit hela livet. Om att planera, köpa guideböcker, lära sig italienska fraser, längta efter att se Florens, Venedig, Rom och Milano. Uppleva historia, romantik och fantastisk mat. Efter flera månaders planering är det dags att packa och bege sig flygplatsen bara för att landa i Holland. Holland? Men vi skulle ju till Italien!?? Det är inget fel på Holland egentligen, det är bara annorlunda. Du köper nya guideböcker, lär dig några ord. Det är ny plats. Inte så tjusig med ett långsammare tempo. Efter ett tag märker du att Holland har väderkvarnar och tulpaner och annat du börjar uppskatta mer och mer.

Men alla andra du känner är upptagna med att resa till och från Italien och om att prata om hur fantastiskt det är där. Under resten av ditt liv kommer du att säga att du också hade planerat att åka dit, att det var din plan också.  "Den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att försvinna, därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust." Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av Holland.

(Fritt efter Välkommen till Holland av Emily Pearl Kingsby)

Den här berättelsen skrevs för att beskriva hur det kan vara att få ett handikappat barn och om hur livet då inte blir som man har tänkt sig. Jag förstår verkligen, på alla sätt, att det måste vara svårt till en början att anpassa sig till den vändning som livet tog. Kanske går det här även att applicera på hur det blir när barnet dröjer och kommer till sin familj på ett annat sätt än vad vi trott från början? Kanske, men min första association när jag hörde den var att det inte är så roligt när planet aldrig lyfter heller. När det inte blir någon resa alls och allt bara ser ut att stå stilla.

Det kan vara jag som är otacksam, vi har trots allt fortfarande möjlighet att bli föräldrar genom adoption eller äggdonation. Men än kan jag inte identifiera mig med blivande föräldrar, än känns det allt för osäkert att någonsin lyckas med barnprojektet. Vilket barn som helst skulle vara mer än välkommet, det vet jag. Men ändå, ibland känns det sorgset att inget av mig kommer att föras vidare. Ingen kommer att ärva min vänsterhänthet, min tankspriddhet eller mina korta tår. Det är bara så det är, någon Italienresa blir det inte. Inte heller kommer vi att kunna ge barnet, om det blir något, ett syskon. Allt det där självklara kommer inte att bli. Nu gäller det att hålla hoppet uppe om att det blir någon slags resa till slut, en enda åtminstone, någonstans. Att planera, vänta och längta på den där resan som aldrig blir av är jag innerligt trött på.

Adoptionsutredningen är påbörjad

Så blev det fredag även den här veckan. Adoptionsutredningen är påbörjad och en massa annat har hänt som jag sparar för mig själv. Vi fick träffa samma tant som i våras när vi var hos stadsdelsförvaltningen första gången, hon mindes inte oss, men vi kom förstås ihåg henne. Hon började med att fråga samma saker som sist; varför vi vill adoptera, om vi känner någon som vill adoptera, hur gamla vi är och vad vi jobbar med. Efter det fick vi berätta om våra respektive familjer och släkter medan hon ritade upp släktträd. Jag förstår väl inte riktigt det relevanta med vad våra far- och morföräldrar heter, men det kändes helt okej att prata om. Vi avslutade med att boka upp tider för våra fortsatta möten. Från och med vecka 16 kommer vi att träffa henne en gång i veckan halv tio på förmiddagen. Det känns bra att vi äntligen har kommit igång, men jag undrar varför de har så knepiga tider? Mannen har nytt jobb och jag pluggar och jobbar jämt, så det är inte helt komplikationsfritt att vara borta så mycket mitt på dagen.

Inför nästa gång är det mycket pappersfixande. Intyg från försäkringskassan och kronofogden om att vi inte varit sjukskrivna de senaste fem åren och att vi är skuldfria, hälso- och läkarintyg, varsin "levnadsberättelse" samt två referentbrev från vänner och släkt som har barn. Jag vet inte än vem jag ska fråga, mannens bästa kompis med sambo blir det nog, men jag velar mellan min syster och min kompis. Systern vet allt om mig men och jag har följt hennes dotter hela hennes liv, nackdelen är att vi inte alltid dragit jämt och att hon kan vara lite väl "spontan" och kläcka ur sig vad som helst. Kompisen har känt mig länge och skulle bara säga positiva saker. Haken är att hon knappt känner mannen, dessutom brukar jag inte träffa hennes barn särskilt ofta. Svårt... Socialsekreteraren kommer att träffa alla referenter tillsammans med oss dessutom.

Jobb, studier, adoptionsutredningen och annat tar mycket energi och jag bröt nästan ihop i morse när min nya snygga sjal var spårlöst försvunnen. Letade i drygt en timme i eftermiddag överallt men har fortfarande inte hittat den. Mystiskt eftersom jag är säker på att jag hängde den i hallen när jag kom hem igår kväll... Jag är tankspridd, en så´n som kan lägga fjärrkontrollen i kylskåpet, men nu har jag tittat under soffan och under sängen, i garderoberna, i tvättkorgen och på alla andra platser utan resultat. Det är visserligen bara en sak, men jag älskar den där sjalen och blir tokig på mig själv för att jag är så vimsig.

Aldrig fucka upp

Jag tyckte nästan att det var lite pinsamt att köpa boken Aldrig fucka upp. Den är inte riktigt min stil och känns lite... olitterär. För att det inte skulle bli så uppenbart vilken bok jag skulle ha plockade jag med mig två pocketböcker till när jag ändå höll på.

Anledningen till att jag köpte den är att jag är med i en bokklubb. Vi ses ungefär en gång i månaden över en bit mat och värdinnan väljer bok. Den här gången blev det alltså Aldrig fucka upp. Jag erkänner att jag faktiskt läst Snabba Cash också. Efter att ha totalvägrat i ett par år, eftersom jag blev så trött på intervjuer där Jens Lapidus beskrev sin fascination för kriminella, hittade jag den i lägenheten vi lånade i Barcelona och läste den i brist på annat. Den var faktiskt bättre än jag trodde och nu börjar jag nästan tycka att hans nästa bok inte heller är så dum. Jag har inte bara varit motståndare till Jens Lapidus böcker utan även till att använda talböcker. Vad ska det vara bra för när det går så mycket fortare att läsa själv? Men jag bestämde mig för att prova eftersom mannen visade sig ha Aldrig fucka upp nedladdad. Pocketen är i princip oläst och nu har jag upptäckt tjusningen med att lyssna; man kan göra annat samtidigt. Lördagspromenaden gick fort med Jonas Malmsjös stötiga röst i hörlurarna. När jag kom hem och det visade sig att jag var utelåst (mannen ute på vift, nycklarna hemma) gick jag en sväng på stan i solen med berättelsen i öronen och nu, ett par dagar senare har jag hört på nästan hela boken.

Aldrig fucka upp handlar om en värld som jag inte alls känner till. Eller jo, på sätt och vi gör jag ju det eftersom den rent geografiskt utspelar sig i Stockholm och beskriver massor av platser där jag också brukar vara. Jag passerade till exempel Mariatorgets tunnelbanestation samtidigt som Niklas i boken också gjorde det.

En värld som faktiskt också förekommer i boken är barnlöshetsvärlden. Den amoraliske polisen Tomas kan inte få barn med sin fru Åsa. Lapidus skriver att Tomas älskar sin fru, men som läsare är det svårt att förstå varför eftersom Åsa, liksom alla andra kvinnor i boken, är så suddigt beskriven att jag inte får någon som helst bild av hur hon är eller ens hur hon ser ut. Det Lapidus däremot lyckas få till hyfsat är skildringen av deras relation som bara blir tommare och tommare i takt med att tiden går och inga barn kommer. Lapidus beskrivningar av kriminella och deras liv lär vara trovärdiga, men utöver relationsproblemen har han inte gjort något vidare bakgrundskoll om hur det går till rent praktiskt med läkarvård och adoptionsförberedelser. Tomas och Åsa får inte barn, tiden går och till slut gör de en insemination på Huddinge som leder till ett missfall fem månader senare. Sorgligt förstås, men i mina öron låter det som om deras chanser är goda. Graviditet efter en insemination! Här hade det inte skadat om han läst på lite bättre och fyllt på med några misslyckade IVF:er för att göra hela scenariot lite troligare.

Åsa vill adoptera, men Tomas är tveksam eftersom han  inte vill ha ett färgat barn. Rent praktiskt tycks det dock inte vara några problem, bara han går med på det så ska de bli föräldrar inom ett halvår. Efter ett tag startar adoptionsprocessen (jag antar att det hände så fort Tomas bestämde sig) med att två kvinnor från Adoptionscentrum kommer på hembesök. Det hade bara behövts en googling för att ta reda på att det är kommunerna/stadsdelarna som ansvarar för adoptionsutredningar, inte Adoptionscentrum.

Jag vet ju att polisens barnlöshet är en yttepytteliten detalj i en bok som har fokus på något helt annat, men missarna kring deras infertilitet gör att jag får svårt att lita på att allt annat är autentiskt. Klantigt av Lapidus tycker jag, det är ju så lätt att kolla upp! Antagligen mycket lättare än att hänga med "shunnar" i förorten och lära sig hur det går till att röka på, dra en lina, slå ner folk, jobba för "juggarna" och beskriva hur det känns att ha en pistol intryckt i munnen...

Dags att rycka upp sig...

Grey´s

Så avslutas den här dagen, som skulle vara vikt åt studier, med dubbla avsnitt av Grey´s Anatomy. Meredith och Derek fick nyss sitt barn, plötsligt stod socialsekreteraren utanför dörren med Zola i famnen.

Femtio år och pigg på insidan...

En av mina närmaste arbetskollegor har kommit i klimakteriet. Hon är 49 år och har problem med vallningar och svårt att sova. Efter behandlingarna kan jag ana hur övergångsåldern kommer att kännas och jag förstår att det kan vara jobbigt. Hon berättade att hon kom i klimakteriet  tidigare än sin mamma som blev gravid vid 50 års ålder! Oskyddat sex med en ny man ledde till graviditet som ledde till en abort. Kollegan fick alltså aldrig uppleva hur det skulle vara med ett 25 år yngre syskon... Undra just om kollegans mamma ägnade en tanke åt huruvida hon var kvinnlig eller ej eller om graviditeten mest kändes som ett väntat, irriterande problem som skulle lösas?

Tänk ändå så olika det kan vara.

Vardagsfunderingar om det där med att vara "kvinnlig"

Kollegan pratar om sin bekant som är intersexuell, alltså har både kvinnliga och manliga könsdelar. En annan kollega blir nyfiken, undrar om hon (hen) kan få barn. Jag, som sitter med, undrar vad jag är då, jag som inte kan få barn trots att jag ser kvinnlig ut och allt (typ menscykel och ägglossning) ser ut att fungera. Slutade jag att vara kvinna när äggen började sina? Har jag någonsin varit fertil = "en riktig kvinna"? Är jag kvinna i kollegans ögon, hon som alltid pratar om att hon har så fullt upp med de tre barnen men att det ändå skulle vara mysigt med ett fjärde? Antagligen är jag det, men jag stör mig på mig själv som ens funderar i de här banorna. Tankarna kommer visserligen sekundsnabbt och försvinner lika fort, men de dras lätt igång.

Med detta sagt så är jag en ändå en person som tycker att "hen" är ett helt okej uttryck och att vi lägger alldeles för stor vikt vid kön. Men ändå, jag ifrågasätte aldrig min egen "kvinnlighet" innan beskedet om AMH-värdet kom...

Samtalet kom till slut

Jag väntade på samtalet varje dag i oktober. Det kom inte. I november väntade jag fortfarande, medan jag började tvivla på att det skulle ske innan årsskiftet i början av december. I januari och februari tänkte jag knappt på det längre, jag intalade mig att det inte gjorde någonting att vi väntat länge och att vi lika gärna kunde vänta lite till, tills i sommar när allt jobb och alla tentor börjar ta slut.

Men så kom plötsligt kom samtalet från socialsekreteraren som ansvarar för vårt adoptionsärende. Mitt under ett möte ringde telefonen och eftersom jag sparat hennes nummer såg jag direkt vem det var. Nästan fem månader efter att vi avslutade adoptionskursen och ungefär nio månader (ett bekant tidsinverall kanske?) efter vårt första besök hos stadsdelen. Nästa vecka startar vår adoptionsutredning. Tänka sig... Tips på vad vi bör tänka på mottages tacksamt!

Heja Skåne!

Ersättningen till skånska äggdonatorer kommer att höjas från 3000 kr till 11 000 kr den första juni i år. Föredömligt av Region Skåne tycker jag! Äggdonatorerna ger av sin tid och av sig själva (framför allt!). De utsätter kroppen för en massa hormoner och ett smärtfullt äggplock och tar fysiska risker för att de vill hjälpa andra att få barn. Regionens "etiska råd" vill inte att ersättningen ska locka människor att donera ägg för pengarnas skull, så helt friktionsfritt att genomföra förändringen har det tydligen inte varit.

Heja Skåne! Det vore toppen om de andra landstingen i Sverige följde ert exempel!

Tänk, det blev ett inlägg den 29/2... Det lär nog dröja tills nästa gång. ;-)

De val som "verklighetens folk" gör

På väg hem lyser löpsedlarna emot mig; alliansen tycker att ensamstående kvinnor ska tillåtas insemination med hjälp av en spermadonator. Kristdemokraterna vill inte det, utan hävdar att barn har rätt till två föräldrar. Det är förstås inte särskilt förvånande att KD har den åsikten, de verkar ha någon slags 50-talsdröm om en käck kärnfamilj som norm, men lite konstigt är det allt att det står på löpsedlarna. KD balanserar ständigt på fyraprocentsgränsen, ändå sitter de i regeringen och gör utspel om hur andra människor vill leva titt som tätt. Vad KD inte tycks inse är att ensamstående kvinnor redan nu insemineras med donatorsperma. Antingen  åker de utomlands, ofta till Danmark, eller så löser de det "privat" med hjälp av vänner eller bekanta.

Här vill jag dra en parallell till aborter. Som bekant vill många inom KD begränsa den abortlagstiftning vi har idag. Jag skulle tro att många medlemmar säkert vill förbjuda aborter helt då de inte anser att det är förenligt med deras livsåskådning. Det handlar på sätt och vis om samma sak; oavsett vad en anser om aborter så kommer de att utföras i alla fall. Utomlands, som innan 1972 när många svenska kvinnor åkte till Polen för att göra abort, eller privat. Antingen för dyra pengar eller utfört av någon som inte har den kunskap som behövs.

Det är dags att Kristdemokraterna vaknar upp och inser att de liv som "verklighetens folk" lever kanske inte alltid ser ut som KD skulle önska. Den ena vill inte avstå från barn för att den stora kärleken inte dykt upp, medan den andra absolut inte kan tänka sig att bära, föda och ta hand om ett oönskat barn. Vi gör våra val oavsett vad KD och andra partier anser. Jag skulle önska att staten insåg det och gjorde vad de kunde för att ta hand om oss medborgare istället för att (indirekt) skicka oss till kliniker i andra länder eller hänvisa oss till billigare, men farligare lösningar på hemmaplan.

Till sist så vill jag påminna mig själv om att de övriga borgerliga partierna faktiskt vill ändra den lagstiftning vi har nu. Det verkar lovande, låt oss hoppas att de slipper kompromissa med KD, partiet som gång på gång hävdar att staten inte ska lägga sig i hur folk ska leva...

Jag såg förresten att kloka Cecilia skrivit om samma sak.

Familjen Osynlig

På Facebook idag var det minst två inlägg om TV-programmet "Familjen Annorlunda". Det handlar om en familj (eller flera familjer?) som har väldigt många barn. Jag har aldrig tittat på det, inte bara för att jag har svårt att relatera till enorma familjer utan även för att jag inte är något stort dokusåpafan. Men. Andra tittar och funderar över hur det skulle vara med ännu ett, två eller tre barn.

Vi som inte har barn och är i den ålder när det är norm att ha det tillhör snarare "Familjen Osynlig". Vi hoppas på och funderar över hur det skulle vara att välsignas med ett barn, men vågar inte för en sekund önska mer än så.

Nya skor och ett oväntat samtalsämne i skoaffären

En promenad med mannen på förmiddagen, varm choklad och bulle i solen. Eftermiddagen viktes för att leta skor. Ensam (alltså utan sällskap, ingen är ensam på stan en löningshelg) på stan i högt tempo. Jag shoppar i och för sig alltid snabbt i den bemärkelsen att jag springer in på så många affärer som möjligt. I slutändan kanske jag inte köper något i alla fall, men många butiker på kortast möjliga tid verkar vara mitt motto. I min elfte skoaffär, som jag bestämt skulle det bli den allra sista eftersom klockan började närma sig fyra, hittade jag äntligen skorna som jag letat efter. Ekologiska, svensktillverkade jodhpurs från Kavat (kvinnor utan barn får faktiskt också köpa kavat-skor), nedsatta med 70%. Vilken lycka. Äntligen.

Mitt under skoprovningen ringde en gammal kompis som jag inte pratat med på länge. Efter ett tag började hon prata om sin svägerska som jag känner väldigt väl. Hon, svägerskan alltså, är också ofrivilligt barnlös och harvar på i IVF-träsket. Min kompis berättade att hon inte vet vad hon ska säga, varpå jag svarade att det bästa nog är om hon inte säger så mycket utan försöker känna av sin svägerska och låter henne prata om hon vill det. Att det inte är nödvändigt att folk hela tiden frågar hur det går för att det då kan kännas som att en inte är intressant som person utan bara som blivande förälder. Kanske hade jag kunnat säga mycket mer om jag varit förberedd på frågan. Jag vet att min kompis kommer att fortsätta haspla ur sig ogenomtänkta kommentarer utan att mena något illa precis som så många andra, men jag hoppas att hon fick lite att fundera över i alla fall.

Det här med dialekter

Det finns mycket som stör mig med svenska filmer. Mikrofoner som syns i hörnen, folk som springer in i en tunnel och kommer ut ur en annan och så vidare. Det som retar mig mest just nu är det här med dialekter. Hur kan det komma sig att personerna en barnfamilj som bor i samma stad ibland låter som om hela Sverige är representerat?

Igår såg jag Simon och ekarna, en film jag velat se länge eftersom jag tyckte om boken som jag läste för sisådär femton år sedan. Filmen ska utspela sig i Göteborg, så dialektförvirringen är inte total eftersom skådespelarna "bara" pratar två olika dialekter; stockholmska och göteborgska. Isak, med tyskt påbrå, pratar göteborgska som barn och stockholmska som vuxen. Huvudpersonen, Simon, håller sig konsekvent till stockholmska liksom hans mamma, medan pappan pratar göteborgska. Simon och ekarna är en film som SF satsat massor med pengar på och som fått en del priser. Varför kunde inte regissören valt en dialekt? Antingen stockholmska (av bekvämlighet för Helen Sjöholm och resten av gänget) eller göteborgska (för autenticitetens skull).

Samma sak med Svinlängorna, en annan hyllad svensk film. Nu var det ett tag sedan jag såg denna sorgliga skildring av ett riktigt helvete till uppväxt, men ändå, blandat med tårar och medlidande irriterade jag mig på dialektblandningen. I Svinlalängorna talas det en blandning av stockholmska, skånska och svenska med finsk brytning. Det hade förstås varit helt okej om dialekterna tillhört "rätt" personer, men så var det förstås inte. Varför pratar flickan i en finsk familj som växer upp i Malmö stockholmska? Kunde filmteamet inte ha letat efter en barnskådis i Skåne? Om inte, varför inte försöka få till dialekterna hos alla skådespelare, vuxna såväl som barn?

För mig är det här en gåta. I alla fall när det handlar om påkostade filmer som förväntas dra stor publik. Är SF redan innan filmen släppts så säkra på att filmen mest kommer att visas utomlands så att ingen ändå kommer att märka att dialekterna inte stämmer? I så fall vore det ju rena idiotin, men eftersom det i Simon och ekarnas eftertexter står t.ex. "young Simon" istället för "unga Simon" / "Simon som barn" kanske de faktiskt tänker så?

Livet står stilla och jag gnäller lite om det

Jag tror att jag har vänt ut och in på barnlöshetsdilemmat här. Just nu känns det så i alla fall, men när jag minst anar kommer det förstås att dyka upp en artikel, en kommentar från en bekant eller något annat som får mig att vända på barnlösheten några gånger till. Idag har jag inte så mycket att tillföra i ämnet, men än att barnlösheten på något sätt tycks symbolisera livet i stort. Jag låg och låg, men inget hände. Efter ÄL-stickor, insemination, IVF:er och adoptionskurs har fortfarande ingenting hänt. Så kan det kännas med annat ibland också, hur mycket jag än gör så leder det liksom ingenstans. Jag funderar och funderar, vad kunde jag ha gjort annorlunda och vad borde jag göra härnäst? Andra verkar ju välja rätt hela tiden.

Nämen... en award

Jag fick en award av Allting går... för några dagar sedan. Tusen tack! Alla ni som tar er tid att läsa här får en award av mig!

"Bebisklar"?

När jag var tonåring hade tidningen Veckorevyn (visst finns den fortfarande kvar?) under några år en tävling som hette "Mullig modell". Ett år vann en tjej som hette Hannah Widell. Jag har löjligt bra namnminne så det är fortfarande det jag tänker på när jag hör hennes namn. Hannah Widell har hållit sig kvar i mediebranschen och av okänd anledning (tristess? rastlöshet?) läste jag lite i hennes blogg alldeles nyss. Vi är jämnåriga, därför reagerar jag lite extra på hennes inlägg med rubriken Att känna att man är bebisklar: Först berättar hon att hon alltid drömt om en stor barnaskara. Hennes första dottern föddes för snart tio år sedan, men sedan satte en skilsmässa stopp för fler barn i det förhållandet. Efter några år träffade hon en ny man och nu har de fått en gemensam dotter. Nu funderar hon över om det kommer att bli fler barn så småningom: "Men min ålder gör att att jag inte hinner hur många bebisar som helst. Kör jag på i rask takt kan det bli två till. Men vi kanske bara ska ha en till? Bara och bara då har vi ju tre. Lyxen kanske vore att skaffa en sista några år efter fyrtio? När vet man att man är bebisklar? Hur tänker ni?"

Ja, hur tänker jag kring det här egentligen? Spontant känner jag mer än jag tänker, känslan är patetiskt nog avundsjuka. Sedan kommer tanken att ingen kan ta ens ett endaste barn till för givet, även om allt gått bra tidigare. Hennes funderingar är förstås inte unika, jag har många i min omgivning som tänker i samma banor. Vad jag önskar att jag slapp reagera när jag läste sådant här. Att jag snarare hörde till dem som hon vänder sig till, de som kan välja när det är dags att vara "bebisklar".

Vill inte du ha barn snart?

"Vill inte du ha barn snart? Hur gammal är du nu?" "Jaha, 38, då har du på sin höjd fyra år på dig. Men det är klart, M var ju 43 när hon fick barn, så det kan ju gå lite senare också." Kollegan undrar angående vad jag ska göra när jag är klar med min utbildning. Jag svarar att jag vet att det är svårt att byta jobb med småbarn men att vi stått och stampat på samma fläck i flera år. Det är förstås ingen idé att berätta att läkarna säger att mina chanser är i det närmaste minimala, trots att jag statistiskt sett skulle kunna ha några år på mig.

Jag förstår att det är tungt att längta efter barn som inte kommer för alla, oavsett ålder. Men omgivningens frågor ökar med åren, i samma takt som chanserna att lyckas minskar. Jag var 32 år när jag började på det jobb jag har nu, drygt sex år senare är jag fortfarande kvar på samma ställe. Kvar för att jag inte velat byta jobb, studera, resa eller göra så mycket annat än förbereda för den där ungen som aldrig behagat dyka upp... Fantasierna om föräldraledighet har inte blivit så mycket mer än bara fantasier.

När?

I början av oktober avslutade vi föräldrautbildningen för att få adoptera. Det är nu mer än fyra månader sedan och vi har fortfarande inte hört ett ljud från stadsdelen om när vår utredning kan starta. Hur lång tid kan det ta egentligen?

...övergick i livspusslande medan jag står bredvid och tittar på

Åren innan trettio nojas det över vuxenpoäng. Några år senare gör begreppet "livspussel" entré. Lika självklart som det var för några år sedan att fnysa åt svenssonlivet är det nu att beklaga sig över hur svårt det är att få ihop "livspusslet". Men som kloka miss adapted skriver; pussel är per definition ett sällskapsspel, dvs, ett nöje...

Jag skulle kunna skriva en lååång harang om fåniga ord, där "livspussel", "vuxenpoäng" och "stilren" bara är droppar i en ocean av meningslösheter... Men inte just nu. Tror att det blir ett glas rödvin istället.

Det här med vuxenpoäng...

När jag var runt 30 började folk prata om "vuxenpoäng". Det fanns "skojiga" tester där man fick poäng för ICA-kort, dubbelsäng, pensionssparande och förlovning. Det var oklart om det var bra eller dåligt att få höga poäng, för ingen vill ju vara vuxen, samtidigt som vi inget hellre vill. Vuxenpoängen ledde raka spåret mot barn, bil och radhus. Inte särskilt spännande, men något som tycktes oundvikligt i ett "vanligt" liv. Vi oroade oss ibland för att vara vuxna, verka vuxna och ha ett trist vuxet liv.

Så begränsande ordet "vuxen" tedde sig. Det fanns liksom bara en definition av ordet och det tycktes vara synonymt med "medelsvensson". Så märkligt. För om man inte är vuxen vid 28 års ålder eller så, vad är man då? Barn? Knappast tonåring heller, för det ordet är ju så fiffigt konstruerat att tonåren definitionsmässigt tar slut den dag vi fyller 20. Konstigt att ordet vuxen, som egentligen bara betyder att människan är mitt emellan barndom och ålderdom kom att bli laddat med så mycket annat.

Medan jag funderade över hur vuxen jag egentligen var (kanske inte ofta, men visst förekom det) slutade jag att vara fertil. På sätt och vis befann jag mig i slutet av "vuxenheten", medan jag ville tro att jag var i dess början.

Här är Wikipedias definition: Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid 18-21 års ålder^{[källa behövs]}, vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen.

Att vara vuxen är inte ett dugg begränsande. En vuxen (alltså en myndig) person kan ta hand om sig själv, fattar egna beslut och har betydligt större frihet än ett barn eller en gammal människa. Värt att tänka på när folk himlar med ögonen av att höra ordet "vuxen"...

Det här kan vara ett storstadsfenomen. Det kan också vara så att det pratades mycket mer om "vuxenpoäng" och liknande för åtta-tio år sedan. Jag vet inte säkert, men jag vet helt säkert att jag skulle kräkas om någon tryckte upp en sådan "test" i ansiktet på mig nu. En 38-åring, barnlös eller ej, behöver inte göra ett endaste test för vara övertygad om att vara vuxen.

Ett slags jubileum

För ett år och en dag sedan tog jag mig första IVF-spruta, 225 ie Gonal-F. Sedan den nittonde januari hade jag använt nässprayen Suprecur tre gånger om dagen, kl. 06.00, 14.00 och 22.00. Som alla andra förstagångs-IVF-are hade jag skött mig exemplariskt och sprayat exakt på sekunden samma tid varje dag. Vi var spända och förväntansfulla inför nästa steg i behandlingen, sprutstarten innebar ett rejält kliv närmare äggplock, återföring och ruvning som jag ju var säker på skulle bli nästa steg. Hoppet höll i sig ett par dagar, men den trettonde februari kom den första rejäla motgången i vår IVF-resa; det fanns inte tillräckligt med Gonal-F kvar. Jag har skrivit om det här några gånger tidigare; här, här och här till exempel, men den panik jag kände då var fruktansvärd. Tänk vilka effekter läkarslarv kan ha! Dosen höjdes och och vårt hopp steg igen. Vid det andra ultraljudet försvann hoppet; äggblåsorna var få och läkaren negativ. Efter några dagar var det dags för äggplock, vilket kom att bli  en av vår IVF-resas allra bästa dagar. Trots allt krångel var så vi positiva när vi åkte till kliniken. Jag tog glatt emot all smärtstillande medicin och tyckte att äggplocket gick lätt som en plätt. Efter lite vila och en macka åkte vi hem och jag räknade kallt med återinföring om ett par dagar, följt av ruvning och graviditetstest. Inget av allt det hände. Allt jag hittills trott mig veta om provrörsbefruktningar inträffade inte, i alla fall inte för oss.

Ett slags jubileum. Jag har skrivit om våra katastrofala IVF-försök flera gånger tidigare, delvis på grund av att det var en del av syftet med den här bloggen från början, men också för att jag verkligen har behövt bearbeta allt som hänt. Jag märker att jag inte är riktigt klar med det ännu. Det jag trodde skulle var en väg till barn, kanske inte kort och spikrak men åtminstone med en tydlig slutdestination, visade sig bli ett totalt misslyckande. Att en IVF skulle vara jobbig visste vi ju, men i slutändan skulle det ju vara värt allt besvär. Med facit i hand undrar jag om det var det, samtidigt som jag vet att jag skulle göra samma sak igen och igen om vi hade haft en chans.

vinter-hemma-hela-dagen-sjukan

Igår när jag åt lunch med några kursare pratade vi om Indien. Jag nämnde att jag inte blev magsjuk där en enda gång och att det är synd att så många svenskar inte åker dit för att de oroar sig för att bli magsjuka. Kanske sa jag till och med att jag nästan aldrig blir dålig i magen av sådant jag ätit (men druckit... vilket jag höll inne med).

Peppar, peppar, det borde jag inte ha sagt... Ungefär femton timmar senare vaknade jag med magont och nu är det bara att konstatera att magsjukan är ett faktum. Jag stannade hemma från morgonens föreläsning, seminariet och nu missar jag eftermiddagens föreläsning också. Typiskt. Nu är det flera veckor till nästa gång med en räcka av trista jobbdagar däremellan.

För hängig för att plugga, men tillräckligt pigg för att, faktiskt, för en stund inbilla mig att illamåendet beror på något annat än krånglande tarmar. Ungefär som en döv som hoppas börjar höra igen utan operation fantiserar jag om en spontan graviditet. Jag googlar febrilt efter tecken på att mina symtom på illamående ska bero på annat än virus, bakterier eller krånglande tarmar. Ha, ha, ha. Jag kan inte annat än hånskratta åt mig själv, samtidigt som jag kan tycka att det är extra taskigt av min kropp att hålla på så här i slutet av cykeln.

Det positiva är att jag åtminstone inte förlorar några pengar eftersom jag inte har någon lön idag. Alltid något en kall februaridag.

Planera vidare ni, jag vet inte om jag kan den helgen...

I mitten på 90-talet var vi ett stort tjejgäng i staden där jag pluggade. Vi åt kladdkaka framför Melrose Place, festade och reste tillsammans. Efter utbildningen flyttade många av oss till Stockholm och ett tag fortsatte det ungefär på samma sätt. Jag hade sambo medan de andra var vilda singlar, men vi sågs ibland, fikade gick ut och pratade om våra jobb och om jakten på lyckan och kärleken.

Åren gick och rollerna blev ombytta. Plötsligt var det jag som var singel medan alla gamla kursare stadgat sig. När min sambo flyttade ut flyttade deras pojkvänner in och medan jag fortfarande sörjde pojkvännens svek började de planera för familjeutökning. Hus köptes och barnen började komma. Ettan, tvåan, för en del blev det till och med en trea. Under tiden reste jag i långa perioder, sparade pengar och jobbade. Jag fick en del nya kompisar som också var singlar, i alla fall i bland... Efter många år blev jag åter igen en del av ett par. Tillsammans började vi bygga upp gemensamma kontaktnät, ha fester och parmiddagar för att lära känna varandras  kompisar. På den tiden, som egentligen inte är särskilt avlägsen, hade vi båda relativt gott om barnlösa vänner. Efter ungefär ett år började (de barnlösa) vännernas barn komma. I samma veva började vi också försöka få barn och vi räknade med att så småningom vara en del av barnfamiljsvärlden. Så blev det inte. Åren gick och vi stod kvar och stampade på samma fläck. Vännerna som nyss varit utan barn fick fullt upp med sina "livspussel" precis som de gamla kursarna. Eller var det kanske jag/vi som bidrog lika mycket till att vi gled isär?

Redan för många år sedan, när jag var singel, pratade tjejerna i det gamla gänget bara om sina familjer. Det kändes okej, vi sågs inte så ofta och jag satt mest tyst och lyssnade. Jag förstod att de tyckte synd om mig när de sa att det var "tur att jag hade andra vänner som var i samma situation som mig". Innan dess hade jag faktiskt inte trott att andra beklagade mitt civilstånd. I mina öron lät "samma situation" som ett sjukdomstillstånd. De fick tårar i ögonen av att titta på varandras vigselringar och jag fattade ingenting...

När jag så inte längre hörde till de arma ensamståendes skara trodde jag att vi skulle ha mer gemensamt när vi sågs. Så blev det inte, för nu låg jag hopplöst efter med familjebildandet. Samtalen kretsade bara kring barn och jag kände mig fruktansvärt utanför. Efter en sådan träff för två år tappade jag intresset för att umgås med dem igen, i alla fall i grupp. Vi sågs en fredagkväll och alla barnen var med eftersom papporna inte ville vara barnvakter (Åt sina egna ungar! I skolåldern!). Jag åkte hem och bröt ihop. Dagen efter pratade jag med en av tjejerna om hur jag hade upplevt kvällen, då sa hon att "det faktiskt var jobbigt för henne med, eftersom hennes barn är "några år yngre än det gamla tjejgängets och några år äldre än hennes mans vänners barn". Efter det blev jag om möjligt ännu mera uppgiven. Ungefär ett halvår senare var det dags för en träff igen. Av någon anledning valde de en restaurang i mitt område, vilket gjorde att jag kände mig tvungen att tacka ja. Det skulle ju vara pinsamt att stöta på dem på väg till affären eller så... Vi var färre den gången och det var inga barn med. Jag nämnde att vi inte kunde få barn och möttes av intresse en kort stund blandat med historier om bekanta i samma situation. Efter ett tag kom vi in på ämnet föräldraledighet. Jag tycker att par ska sträva efter att dela lika, en åsikt som jag tydligen inte kunde uttala mig om. "Sån´t kan man inte förstå om man inte är moooor" fick jag höra då. Jaha.

Nu är det alltså dags igen. Stor tjejträff med gamla inresta vänner från studiestaden. Hur ska jag göra? Skylla på tidsbrist och inte åka dit? Ta bilen och åka dit en sväng? Jag vet faktiskt inte. Efter allt jag skrivit kan jag förstås fråga mig själv varför jag skulle vilja träffa personer som gör mig ledsen, å andra sidan har vi delat många upplevelser som unga.

Facebooktråden hann bli lååång innan jag skrev något; "Det låter kul! Planera vidare ni, jag vet inte om jag kan den helgen." Jag får se. Kanske känns det okej, kanske inte.

Hembesök i House

Så här kan det gå till i TV-serien House: En 36-årig man kommer till sjukhuset med mystiska krämpor. Han hostar blod och lider av en massa andra åkommor. Av någon anledning får två av läkarna för sig att åka hem till honom. Hans hem är en katastrof, närmast att likna vid en soptipp. "Aha, en samlare" säger läkarna och åker därifrån. Eftersom smutsen och röran skulle ha gjort vem som helst sjuk räknar läkarna ut vad han har drabbats av. Gåtan kan förstås inte vara löst ännu. Det har bara gått en kvart av programmet och så enkelt kan det väl inte vara? Självklart inte. Eftersom nya märkliga symtom uppstår så bestämmer sig två andra läkare för att åka hem till patienten och undersöka hans hem igen. När de gått igenom hela huset ser de ett par tår som skymtar fram under en presenning. Tårna visar sig tillhöra en blek skakande kvinna som visar sig vara den sjuke mannens gömda fru. Hon är naturligtvis också sjuklig och får följa med tillbaka till sjukhuset. Det uppdagas att det är hon som är samlaren i familjen. Alla prylar, sopor och allt skräp är hennes. Efter ytterligare ett besök i parets hem hittas en sparkdräkt gömd längst in i en garderob. "Infertilitet har triggat igång galenskapen" säger läkarna då. Nära, men inte riktigt. Istället handlade det om att frun hade haft tre missfall som inte hennes make kände till. Missfallen, inte infertiliteten, hade triggat igång galenskapen.

Så kan det alltså gå i världen där alla telefonnummer börjar med 555. Vi som känner oss smått tokiga ibland av allt väntande, all oro och att livet tycks stå stilla kan trösta oss med att vi i alla fall inte gömmer oss under en presenning!

Nej, det stör mig inte att en barnlös kvinna framställs som en galning. Stereotypt kanske och en lite för enkel förklaring till hennes beteende, men inte särskilt störande. Kanske för att hon ändå illustrerade hur svårt det kan vara att njuta av egentid och sovmorgnar under en presenning...

Du ska vara glad du...

"Du ska vara glad du som inte har barn." Det har jag hört ett par gånger nu, angående dilemmat hur studier och jobb ska hinnas med. Jag förstår vad de som säger så menar, för det händer att jag inser att hämta, lämna, klä på, klä av och så vidare skulle ta en massa tid. Men nu är det ju så att jag gjort det här valet för att jag inte har några barn. Jag skulle förstås gärna byta liv med någon som som kämpar med medelklassproblemet "livpusslet" (där hämta och lämna tycks vara en stor del). Undra just om de som har barn verkligen skulle vilja byta med mig? Hur fungerar det där egentligen? Jag vet att många föräldrar längtar efter egentid, men finns det de som anser sig ha så fullt upp att de verkligen önskar bort sina barn?

Det är också märkligt när andra vill berätta hur det är att vara förälder. Hallå!  Att ha barn är normen, förutom att jag omgetts av barnfamiljer hela mitt liv så räcker det att öppna DN för att fatta att det är så det ligger till.

Dagen efter

Alltså det här med dop... Jag vet inte riktigt. Å ena sidan tycker jag att ritualer är bra och viktiga, å andra sidan har jag en tendens att överanalysera allt som sägs om att "tas upp i Kristi gemenskap" och så. Dessutom visste jag inte vad jag skulle svara när mannen frågade hur jag ser på det eftersom jag inte riktigt känner på mig att det är ett val som vi kommer att behöva fundera över...

Efter den i sammanhanget obligatoriska smörgåstårtan höll den relativt nyblivna pappans mamma, farmodern, ett tal. Hon är en tämligen dramatisk kvinna i 65-årsåldern som på något sätt alltid ser ut att ha ett glas vin i ena handen och en cigg i den andra, även om det förstås inte var så igår. Hon pratade om hur hennes son och hans sambo kämpat för att få barn och att vilken fantastisk bebis de nu fått. Det kunde kanske ha blivit ett rörande tal, istället blev det liksom lite för privat. Det kändes som om vi, eller i alla fall jag, satt på helspänn och bara väntade på att hon skulle kläcka ur sig ännu mera istället för att hålla sig precis på gränsen till det pinsamma. Hur som helst - de gäster som inte kände till att det var ett barn som varit efterlängtat länge fick veta det då...

Det har varit en ovanligt fullspäckad helg. Klicka vidare till min filmblogg, restaurangblogg, barblogg, bokblogg, studieblogg och träningsblogg om du vill veta mera! ;-)

Obs! Hitte-på-bloggar som inte finns. Än. Skojade bara.

Det är inte du, det är jag...

...skulle jag säga till min mans bästa väns flickvän om hon någonsin skulle läsa mitt förra inlägg. Jag tycker ju om henne, om dem båda, väldigt mycket. Jag är glad över att jag lärt känna dem och över att de fått barn.

Bara för att förtydliga.

idag dop

Idag är det barndop för ett längtansbarn. Barnet som gav oss hopp om att faktiskt så småningom lyckas med IVF, trots att vårt första försök misslyckades. Jag har skrivit om dem några gånger tidigare bland annat; här, här och här.

Känslorna kring att de lyckades trots synbart dåliga chanser medan vi aldrig kommer att få göra en IVF igen har varit blandade. Från glädje över att de fått vara med om en graviditet och nu är stolta föräldrar, till avundsjuka och en känsla av att inte längre ha något gemensamt med dem. Eller med henne egentligen, mannens kompis flickvän som alltid ville prata barnlöshet när vi sågs tidigare. Hon som nu håller fram sin bebis och säger "lukta, vi bara måste skaffa en till!" Se där, även de som varit ofrivilligt barnlösa kan använda uttryck som "skaffa barn" och prata om syskon som om det vore en självklarhet... Märkligt det där; ena stunden har vi allt gemensamt och förstår varandra precis trots att vi inte känt varandra så länge. Drygt ett år senare är det en ocean av foglossningar, funderingar, förlossningsoro, rädsla för att aldrig någonsin blir förälder, sömnlösa vaknätter och förlorat hopp emellan oss.

Vi står kvar och stampar på samma fläck. Det ser ut som om vi kommer att stanna här länge. Nu ska present köpas, kort skrivas, snygga, men ändå varma kläder tas på tillsammans med leendet och det glada humöret. Ett barns födelse ska firas och visst är det fantastiskt.

Tillbaka i den moderna världen

Mitt i mitt hektiska jobba-plugga-äta-sova-och just inte så mycket annat-liv kraschade min nya telefon. Rent bokstavligt alltså. Glaset sprack från kant till kant sedan jag råkat tappa den på ett galler, den enda hårda och kantiga ytan på en gård täckt av snö. Killen i Teliabutiken sa att ett byte av glaset skulle kosta 1600 kr drygt och ta fyra arbetsdagar, så istället skickade han mig till en fixa-i-källaren- affär på andra sidan stan. 490 kr och en halvtimme senare var telefonen klar, så nu känner jag mig äntligen redo att wordfeuda igen, använda internet på resande fot och att fixa med annat livsnödvändigt! :-)

filmfunderingar

Ensam hemma framför TV:n, fortfarande helt utmattad efter veckan. Det är skönt att ha lägenheten för mig själv, trots att just scenariot "ensam framför TV:n" inte är särskilt unikt då mannen är datanörd.

Jag bytte alldeles nyss kanal från SVT:s The invention of lying (en titel som inte borde vara särskilt svår att översätta för SF egentligen...) till Woody Allens Alla säger I love you. (Vad hände med den här översättningen?) Apropå filmtitlar så dök just Goldie Hawn upp i rutan som en av de bärande rollerna, trots det heter inte filmen något som börjar med Tjejen som... (fast det försvann kanske redan på 80-talet?)

Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om översättningen av filmtitlar, men det får vänta just nu. Det jag egentligen tänkte på var att jag ofta tror att jag befinner mig i världen där Ricky Gervais är. Det vill säga en värld där ingen kommit på lögnen. Jag har svårt för att ljuga ens om de fånigaste småsaker. Att påstå sig "ha svårt för att ljuga" låter nästan som skryt, men precis som för människorna i filmen är det inte en positiv egenskap i mitt fall. Här är saker som jag ska utveckla:

• Säga att jag mår bra även om jag inte gör det.
• Inte berätta för folk att vi inte kan få barn utan svara med en enkelt nej och sedan fråga om deras barn.
• Sluta prata om att jag ska jobba och plugga parallellt, jag har förstått att det provocerar såväl kursare som kollegor. (Jodå, jag fick förklaringen att det kan väcka avundsjuka hos de som hör till "hämta-lämna-skjutsa-gruppen" av människor.)
• Inte berätta för andra om mina eventuella brister.
• Sluta upp med smågnällandet, alla behöver inte veta att jag sovit dåligt eller är stressad.

Käck, positiv och lite hemlig helt enkelt! Men då dök precis en annan, tämligen kass film upp i mitt medvetande; Liar, liar med Jim Carrey. Om jag inte minns fel så blir allt bra i slutändan just för att han drabbats av en förbannelse/välsignelse (?) som gör att han inte kan ljuga. Se där; allt har flera sidor, så mina nästan tvångsmässiga ärlighet kanske har lett till något gott ibland? Till slut så vill bara poängtera att jag åtminstone inte är ärlig på det sättet att jag säger till andra "du passar verkligen inte den där tröjan", "du var mycket snyggare innan du klippte dig" eller så. Bara så ni vet.

Nu tar jag en titt på Woody Allens sjungande värld istället!

...och där stod soffan och väntade

När jag var liten så var jag med i en slalomtävling som gick ut på att göra två likadana åk. Med undantag för Wordfeudandet (telefonen åkte i backen och sprack igår) så har den här fredagen hittills sett ut exakt som förra fredagen. Räkor och vitt vin följt av glass framför På spåret och datorn i knäet framför Skavlan. Jag är tämligen säker på att kvällen kommer att fortsätta i samma spår som för en vecka sedan; Big Love väntar.

Nyss berättade Laleh i  Skavlan om sin ungdomstid som hjältinna på 90-talet. Hon kom ny till en skola där bara de allra coolaste fick ha snedlugg. Tjejen med den högsta och mest hårdsprayade luggen var den ballaste av dem alla. Laleh tryckte till hennes lugg och "Du, från och med idag får alla ha snedlugg!" Nästa dag var skolan full av tjejer med snedlugg... En skön historia, men märkligt på ett sätt att alla, när de äntligen "tilläts" välja, valde att ha håret på samma sätt.

Under kommunisttiden i Kina var alla tvungna att ha samma frisyr. Ett tag skulle kvinnor ha flätor, sedan page. Det gick inte att komma undan det som statsmakten bestämde ens beträffande något så trivialt som frisyrer. (Läs förresten Vilda svanar: tre döttrar av Jung Chan, superbra! Den blev nog ännu bättre av att jag läste den på plats). När jag var i Kina för några år sedan såg jag kvinnor med de märkligaste hårklippningar, främst i kinesiska småstäder. Våfflat hår, ojämnt klippt, rosa, blått och andra udda färger. Där gav valfriheten upphov till fantasifulla skapelser. Kanske smaklösa i våra ögon, men vem bestämmer egentligen vad som är "god smak"?

Som sagt, fredagkväll. The medålders way.

Så sprang en vecka förbi igen

Jobb och studier upptar all min vakna tid och det känns fortfarande helt okej. Jobb eller föreläsningar på dagarna, läsande eller grupparbete på kvällarna. Att läsa och skriva bloggar har definitivt hamnat i skymundan den senaste tiden. Kanske lika bra att ha fullt upp förresten, den studiefria söndagen blev ju en deppdag istället för en vilodag...

Idag frågade föreläsaren hela klassen vilka som hade barn. Frågan gick mig nästan förbi så jag hann inte registrera om det fanns några andra barnlösa i gruppen under handuppräckningen. Jag överlevde. När min kursare sa att jag kan vara glad att jag inte har barn nu när jag har så fullt upp kändes det okej. Han har ju rätt, jag fattar ju att det skulle vara omöjligt att jobba och plugga parallellt i kombination med att vara en aktiv förälder.

Om nu någon undrade var jag är... Inte för att jag gör mig några illusioner om horder av bloggföljare (sidvisningar är väl just det, korta visningar), men ändå.

Att jag aldrig lär mig...

Nyss gjorde jag något jag vet inte jag borde göra när jag känner mig låg. Jag loggade in på Facebook. Den som sa att svenskar inte värdesätter sina familjer har inte Facebook... Jag går in på min sida ungefär en gång varannan-var tredje vecka. Under de uppskattningsvis tre sekunder det tar att ögna igenom sidan har jag hunnit se följande: En gravidmage, föredettan som prisar sin dotter, gamla kursare som hyllar sina mammor för att de passar de egna barnen, kusiner som skriver om sina barn, bekanta som berömmer sina barn, grannar som visar bilder på sina barn, gamla klasskompisar som skriver anekdoter om sina barn osv, osv.

Storebror ser dig och din familj! För att du själv väljer det. Fast vem är jag att uttala mig om det, jag har också en stor del av mitt liv på internet. Det går att hitta spår av mig både här och där.

Klara Zimmergren i DN

Så här säger Klara Zimmergren om sin barnlängtan i DN:s söndagsbilaga idag:

-Jag tyckte att SVT:s serie "Barn till varje pris" var fantastisk. Att glänta på locket till den desperation som barnlängtan kan leda till är svårt, men kanske också nödvändigt. Jag har på nära håll sett att det finns en vettlöshet i den längtan och det fick mig att inse att det finns en gräns för hur långt man som kvinna kan låta det gå.

Men det handlar inte om att inte sörja, utom om att tillåtas sörja färdigt och sedan gå vidare.

Till slut inser man att det inte fungerar att gå runt och leva i ett "vänta på"-liv. man har ett ansvar att leva sitt liv och faktiskt försöka sträva efter att vara en glad tjej. Men det där kommer inte över en natt, det handlar om tid så klart.

"På nära håll" handlar alltså om hennes eget liv, det framgår inte så tydligt hela tiden. Visst har hon rätt. Fast jag är förstås en "glad tjej" ibland också, precis som många andra som som är i samma situation som mig.

Ingen vill veta var du köpt din tröja

Jag önskar att jag var hon som har en mamma som stickat två matchande tröjor till henne och hennes lilla son.  Istället är jag den vars tröjstickande mamma inte längre lever och den vars barn inte finns.

Avundsjukan tar sig sorgliga vägar ibland... Jag missunnar absolut ingen annan att ha föräldrar och egna barn, och vad stickade tröjor beträffar så finns de att köpa för oss som inte stickar. Men ändå.

Veckan

Äta, sova, jobba, plugga, slockna i soffan. Jag såg inte på Homeland i onsdags, har inte öppnat inredningstidningen och damtidningen (som jag fick för mig att börja prenumerera på för premiernas skull) ligger oöppnad i plasten den kom i för drygt en vecka sedan. Så har min vecka sett ut i stort sett med undantag för i tisdags då jag träffade Hedda. Det var trevligt och intressant och träffa denna kloka kvinna vars blogg jag följt med intresse sedan i somras. Hon har förresten fått barnbesked i dagarna, hurra, hurra!

Angående inledningen på texten; ja, det låter vansinnigt att kombinera jobb och heltidsstudier. Och ja, visst är jag tveksam till om jag kommer att ta mig igenom den här terminen. Men. Det känns som rätt beslut. Visst var det fantastiskt att kunna studera på heltid i höstas och visst är jag tacksam över att jag fick chans att göra det med en stor del av lönen i behåll. Hösten gav mig gott om tid att bearbeta allt som hänt under året, dessutom var det underbart att kunna sova ut på morgnarna. Nackdelen var nog att jag ibland fick för mycket tid att tänka eftersom vi bara hade föreläsningen en dag i veckan.

Jag har funderat på att studera i flera år, men eftersom vi kämpade för att få barn ville jag få ut full lön för att inte förlora så mycket när jag blev mammaledig... Nu blev det ju ingen mammaledighet och det ser ut att bli det den närmaste tiden heller. Därför vill jag ta tag i det här nu. Samtidigt vill jag inte ta studielån eftersom min framtida lön inte kommer att förbättras nämnvärt när/om jag får min nya "titel". Så jag provar. I vår satsar jag på studier och jobb i den ordningen. Allt annat får komma i andra hand.

Ibland händer det...

Jag har pratat en del med mannen om att jag behöver kompensera bristen på bokslukande (av skönlitteratur) med film, bra teveserier och teater. Kanske var han inspirerad av det, kanske inte, men sent på torsdagkväll lyckades han i alla fall få tag på biljetter till Hair på lördag (igår). Vi fick fantastiska platser, i mitten allra längst fram, och det var faktiskt alldeles underbart att gå på musikal och dras med i en färggrann låtsasvärld!

Tävling för oss bok- och bloggslukare

I vanliga fall läser jag väldigt mycket böcker. Typ slukar. Nu jag både pluggar och jobbar har läsningen av skönlitteratur fått stå tillbaka för kurslitteratur i massor. Trist på många sätt, för mig är läsandet som jag förstått att träning är för många andra; ett sätt att få energi samtidigt som jag får ta del av andras (förvisso påhittade) tankar och erfarenheter. Nästan nödvändigt alltså.

En bok som många andra barnlöshetsbloggare läst är Cecilias Ekhems Väntrum. Den handlar om Bea som befinner sig där jag och många andra är, i just ett väntrum. Nu utlyser Cecilia en tävling där vi kan vinna hennes bok, ta en titt här!

Så många om...

Det kan gå flera timmar, dagar och kanske rent av veckor ibland när jag känner att jag har huvudet över vattenytan. Då funderar jag inte lika mycket på min infertilitet utan får för mig att vi kommer att få barn vi också, så småningom.

Sedan, helt plötsligt, kommer de där känslorna tillbaka. Sorg, bitterhet och oro för en framtid utan barn. Jag oroar mig också för hur jag kommer att känna om det blir ett faktum, kommer jag att krascha totalt då? Men mest av allt är jag arg, i alla fall just idag.

Jag är arg på mig själv och på vården. Det varierar lite vad jag är mest arg på, just nu är det de läkare och sköterskor jag träffat under hela den här resans gång. Jag förstår förstås att det är deras jobb. Att de har regler att följa och och att de har många patienter. Så egentligen är det vården som institution som gör mig arg. Det har funnits så många "om" som kunde ha förkortat den här barnlöshetsprocessen och gett och tid till annat istället.

I juni 2009 ringde jag min gynekolog för att få tid till en fertilitetsutredning. Vi fick en tid i september och utredningen var klar först i november. Hade vi fått en tidigare tid hade vi sparat in ett halvår (Jag vet att allt stänger över sommaren, men i alla fall).

Om läkaren tagit AMH-provet redan då hade det besparat oss en lång och meningslös väntan på att få göra IVF. Vi kunde då ha haft två års längre kötid för att få adoptera och fått en kötid till äggdonation. Adoptionskö hade jag gärna ställt mig i i vilket fall, men ÄD-kön är ju beroende av att chanserna att lyckas med egna ägg ser ut att vara små. OM läkaren hade tagit AMH-värdet och det hade visat sig vara lågt, men inte katastrofalt hade vi kanske kunnat skrapat ihop sparpengar och gjort en privat behandling. Kanske var mina chanser större då än vad de är nu?

Om inte läkaren klantat sig och skrivit ut för lite Gonal F när jag gjorde min första behandling hade jag kanske ändå inte blivit gravid, men det hade besparat mig en hel del tårar.

Om köerna hade varit lika snabba då som de är nu hade vi fått börja göra behandlingarna redan våren 2010 istället för 2011.

Om inte läkaren inför vår andra behandling låtit mig bestämma  behandling, medicin (Menopur) och dos hade det kanske gått bättre... Våra vänner vars första behandling var identisk med vår (samma medicin, dos och långa protokollet) blev gravida på sitt andra försök när gjorde likadant sånär som på att dosen höjdes och att läkaren gjorde ICSI. Detta är ett av de värsta "tänk om". Kan jag någonsin vara helt säker på att inte Gonal F, ICSI och det långa protokollet hade fungerat för mig med? Jag lär ju inte få veta svaret eftersom vi inte får gör fler behandlingar med egna ägg, inte ens privat. När jag tänker på det här blir jag dubbelarg, både på mig själv och på vården...

Om jag bara hade fått komma till äggplock den där sista gången hade det kanske gått? Antagligen inte, men varför tjatade då barnmorskorna hela tiden om att "det bara behövs ett guldägg"? 

Alla dessa "om" kanske snarare tyder på bitterhet än ilska? Alla känslor rörs ihop till en salig röra ibland, samtidigt som jag ofta känner mig tämligen avtrubbad.

Så nu sitter vi här och på många sätt känns det som att vi är tillbaka på ruta ett. Det kan bli adoption. Om några år om vi har tur. Det kan bli äggdonation, men om det inte lyckas blir det dyrt och knepigt att försöka med det igen eftersom landstinget inte tror att de kommer att kunna ge oss mer än en behandling.

Jaha. Jag kan inte se mig själv som förälder. Inte för att jag inte skulle passa som mamma, utan för att målet med hela det här projektet känns som en utopi. Regelbunden mens och ägglossning hela livet och en fertilitetsutredning som var prickfri. Ändå är jag totalt steril. Lite snopet känns det allt.

Löften jag kan hålla

Nu har jag tänkt lite mer på det här med nyårslöften och jag tror att det är ungefär som att stryka. Nu stryker jag i och för sig inte så ofta, men en gång för länge sedan var jag au pair i England och då strök jag varje dag. Tricket är att börja med det som går fort, t.ex. örngott och näsdukar och spara skjortorna och plagg med veck till slutet. I takt med att högen med färdigstruket växer känner jag mig duktigare och duktigare tills bara de mer svårstrukna saker är kvar. Då går strykningen av dem lite lättare också, för jag har ju redan gjort så mycket. Samma sak när jag skriver "att-göra-listor". Då passar jag på att skriva upp enkla saker eller sådant jag redan gjort så att jag kan kryssa för extra mycket på listan. Inte alls dumt.

Dessa löften ska jag avge för 2012 (som jag vet att jag kommer att klara;-)

• Inte dricka kaffe (gör jag aldrig)
• Inte röka (samma sak där, jag har aldrig rökt)
• Inte dricka ren alkohol mitt i veckan
• Använda tandtråd varje kväll (det gör jag faktiskt, sån´t som känns tvunget med en kinesisk krona...)
• Inte prova några droger (eeeh, lite sent för det)

Se där, åtminstone fem punkter som jag pricka av nästa nyår då blir det säkert lättare att pricka av "klara att kombinera studier och jobb", "vara glad och käck för det mesta" (positiv attityd utåt) och "träna åtminstone ett par gånger i veckan".

Ett råd till dig som är i samma sits som mig

Till dig som läser här, kanske för att du ramlat in här på jakt efter information om lågt AMH-värde, vill jag ge ett råd. Jag är i vanliga fall inte så mycket för att varken ge eller få råd. Råd kan ofta låta mästrande och själv blir jag mest irriterad av andras goda råd, speciellt om jag inte bett om dem.

Med det sagt vill jag ändå ge ett råd. Ställ dig/er i adoptionskö! Gärna nu, i början av januari, eftersom betalningen sker per kalenderår. Du kanske inte vill adoptera eller känner dig osäker. Du kanske känner att du överger ditt hopp om genetiska/biologiska barn allt för lätt om du börjar fundera på adoption redan nu. Kanske är du tveksam till adoption som fenomen. Är du singel kanske du vill vänta tills du träffar den rätte och känner att du genom att fundera på adoption släpper drömmen om det. Men. Kan du avvara ett par tusen så gör det i alla fall. Det enda du behöver göra är att logga in på någon av adoptionsorganisationernas hemsida och betala över nätet. Du behöver inte ringa till någon, inte kontakta kommunen, inte genomgå jobbiga frågor och kanske känna att  du/ni måste dölja att ni fortfarande håller på med IVF. Om du är en del av ett par behöver ni inte gifta er heller, i alla fall inte nu direkt. Om du är singel kan du och din framtida partner tillgodoräkna sig din kötid. Det är kötiden som räknas.

Är det något som grämer mig så är det att jag/vi inte ställde oss i adoptionskö tidigare. Om vi gjort det direkt efter utredningen hade vi haft två års längre kötid. Två år är mycket, hade vi kunnat "effektivisera" den tiden genom att samtidigt vänta på att få starta med IVF:andet och köa för adoption hade mycket varit vunnit. Så. Åter igen. Ställ dig i kö nu! Fundera inte tills i sommar eller så, avgiften blir densamma men kötiden blir kortare.

1-0 till skrivbordet

Så fick jag äntligen ett eget skrivbord. Mannen tog sig iväg till Ikea alldeles på egen hand och igår var det monterat och klart (av oss båda). Ikeasaker köper jag egentligen hellre på Blocket, men nu var det akutläge så vi gjorde så här istället. Skönt dessutom att jag slapp följa med... Inte så mycket för att Ikea är som en labyrint av extraerbjudanden, glödlampor, värmeljus och servetter som att mannen alltid blir hysterisk, svettig och lättirriterad där inne. Om jag så mycket som stannar vid en förpackning servetter (eller glödlampor eller värmeljus...) skriker han "Stopp!!! Det är inte därför vi är här!" Varpå jag rodnande gömmer mig bakom närmaste gula kasse/barnvagn/hylla. Nej, dit åker jag hellre ensam.

Skrivbordet (40x180 cm) står nu i sovrummet och det känns alldeles ypperligt att ha ett bord där jag kan breda ut all min kurslitteratur och så småningom både jobba och pyssla (ta upp målandet igen? Kanske sy?). Jag är väldigt nöjd helt enkelt, men ibland dyker den där tanken upp, tanken på att precis där skulle en spjälsäng kunna stå. Det är en ganska fånig tanke, jag blir lite generad av att ens skriva om det. Men ändå. Ännu fånigare är att vi faktiskt har en spjälsäng liggandes under gästsängen. I somras bodde ett par med barn i vår lägenhet och då fick vi låna den där sängen av mannens mamma som haft den till sitt äldsta barnbarn. Då, i somras, tänkte vi att kanske, kanske ändå... Nu känns det mest onödigt att den ligger där. Svårt att veta vad vi ska göra av den. Blocket brukar vara mitt förstahandsalternativ, men vad ska vi säga till köparen? "Vi har inga barn, men en säng har vi." Eller ska vi låtsas att barnen (som inte finns) vuxit ur den? (Jag vet, jag vet att det inte spelar någon roll vad andra tänker och tycker... inte alltid i alla fall.) Nej, Blocket blir det nog inte. Grovsoporna? Stadsmissionen/Myrorna? Eventuellt. Äsch, den får nog ligga kvar ett tag till. Vi är lata. För lata för att göra oss av med den fåniga sängen. Jag skyller på det.

 Bilden är inte ny och har ingenting med texten att göra,
men titta, de går på vattnet!

Nyårsdagen

För ungefär ett halv liv sedan vaknade jag till en nyårsmorgon som ställde hela mitt liv på ända. En stund nästan varje nyårsafton sedan dess lyssnar jag på Abbas Happy New Year och sörjer det som hände. Inte bara själva olyckshändelsen, utan även vad den gjorde med mig. Samtidigt är jag glad över att jag lever och för att det har gått ytterligare ett år sedan den tilltufsade 20-åringen som var jag önskade sig vara någon annan, någon annanstans.

Jag hade svårt att tänka mig att det skulle komma ett år som hette år 2000. Det lät overkligt, som en science fiction-film. För att inte tala om hur surrealistiskt år 2012 skulle ha låtit... Men här är vi nu. Eller - här är jag nu. I soffan efter en tämligen sömnlös natt. Vin har numera den effekten på mig. Jag blir sällan särskilt berusad, men jag får alltid svårt att sova.

Jag vet att allt kan hända, när som helst. Klockorna stannar inte och människor fortsätter med sitt, precis som vanligt. Livet går vidare vad som än sker. Denna nyårsafton var på många sätt ganska odramatisk. Det känns som om jag försonats med att IVF:andet inte gav mer resultat än sorg, oro och fem extra kilon. Vi försökte i alla fall. Dessutom har vi påbörjat en (antagligen lång och snårig) adoptionsprocess under det här året. Jag har börjat plugga, vilket jag tänkt göra i flera år. Studierna  och all tid som jag haft över till att blogga och läsa andras bloggar, har nog varit min räddning ur infertilitetskrisen. Det har gett mig otroligt mycket att skriva om det som hänt under året. Kanske främst för att jag satt ord på mina tankar, men också för att jag fått många fina kommentarer.

Nyårsönskningen är given. Årets nyårslöften handlar om självdisciplin för min del, som för så många andra. Disciplin att satsa ordentligt på heltidsstudier samtidigt som jag ska jobba. Förhoppningsvis ska jag lyckas tränga in lite träning där också. En följd av detta måste bli mindre dator- och TV-tid. Ja, jag får nog börja ransonera mitt bloggande och bloggläsande i vår, det får bli en del av disciplinlöftet. Ett annat nyårslöftestema brukar vara mod. Mod att prova nya saker och utveckla nya sidor av sig själv. Det får bli nästa nyår, eller kanske löftet inför hösten?