Tillbaka i den moderna världen

Mitt i mitt hektiska jobba-plugga-äta-sova-och just inte så mycket annat-liv kraschade min nya telefon. Rent bokstavligt alltså. Glaset sprack från kant till kant sedan jag råkat tappa den på ett galler, den enda hårda och kantiga ytan på en gård täckt av snö. Killen i Teliabutiken sa att ett byte av glaset skulle kosta 1600 kr drygt och ta fyra arbetsdagar, så istället skickade han mig till en fixa-i-källaren- affär på andra sidan stan. 490 kr och en halvtimme senare var telefonen klar, så nu känner jag mig äntligen redo att wordfeuda igen, använda internet på resande fot och att fixa med annat livsnödvändigt! :-)

filmfunderingar

Ensam hemma framför TV:n, fortfarande helt utmattad efter veckan. Det är skönt att ha lägenheten för mig själv, trots att just scenariot "ensam framför TV:n" inte är särskilt unikt då mannen är datanörd.

Jag bytte alldeles nyss kanal från SVT:s The invention of lying (en titel som inte borde vara särskilt svår att översätta för SF egentligen...) till Woody Allens Alla säger I love you. (Vad hände med den här översättningen?) Apropå filmtitlar så dök just Goldie Hawn upp i rutan som en av de bärande rollerna, trots det heter inte filmen något som börjar med Tjejen som... (fast det försvann kanske redan på 80-talet?)

Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om översättningen av filmtitlar, men det får vänta just nu. Det jag egentligen tänkte på var att jag ofta tror att jag befinner mig i världen där Ricky Gervais är. Det vill säga en värld där ingen kommit på lögnen. Jag har svårt för att ljuga ens om de fånigaste småsaker. Att påstå sig "ha svårt för att ljuga" låter nästan som skryt, men precis som för människorna i filmen är det inte en positiv egenskap i mitt fall. Här är saker som jag ska utveckla:

• Säga att jag mår bra även om jag inte gör det.
• Inte berätta för folk att vi inte kan få barn utan svara med en enkelt nej och sedan fråga om deras barn.
• Sluta prata om att jag ska jobba och plugga parallellt, jag har förstått att det provocerar såväl kursare som kollegor. (Jodå, jag fick förklaringen att det kan väcka avundsjuka hos de som hör till "hämta-lämna-skjutsa-gruppen" av människor.)
• Inte berätta för andra om mina eventuella brister.
• Sluta upp med smågnällandet, alla behöver inte veta att jag sovit dåligt eller är stressad.

Käck, positiv och lite hemlig helt enkelt! Men då dök precis en annan, tämligen kass film upp i mitt medvetande; Liar, liar med Jim Carrey. Om jag inte minns fel så blir allt bra i slutändan just för att han drabbats av en förbannelse/välsignelse (?) som gör att han inte kan ljuga. Se där; allt har flera sidor, så mina nästan tvångsmässiga ärlighet kanske har lett till något gott ibland? Till slut så vill bara poängtera att jag åtminstone inte är ärlig på det sättet att jag säger till andra "du passar verkligen inte den där tröjan", "du var mycket snyggare innan du klippte dig" eller så. Bara så ni vet.

Nu tar jag en titt på Woody Allens sjungande värld istället!

...och där stod soffan och väntade

När jag var liten så var jag med i en slalomtävling som gick ut på att göra två likadana åk. Med undantag för Wordfeudandet (telefonen åkte i backen och sprack igår) så har den här fredagen hittills sett ut exakt som förra fredagen. Räkor och vitt vin följt av glass framför På spåret och datorn i knäet framför Skavlan. Jag är tämligen säker på att kvällen kommer att fortsätta i samma spår som för en vecka sedan; Big Love väntar.

Nyss berättade Laleh i  Skavlan om sin ungdomstid som hjältinna på 90-talet. Hon kom ny till en skola där bara de allra coolaste fick ha snedlugg. Tjejen med den högsta och mest hårdsprayade luggen var den ballaste av dem alla. Laleh tryckte till hennes lugg och "Du, från och med idag får alla ha snedlugg!" Nästa dag var skolan full av tjejer med snedlugg... En skön historia, men märkligt på ett sätt att alla, när de äntligen "tilläts" välja, valde att ha håret på samma sätt.

Under kommunisttiden i Kina var alla tvungna att ha samma frisyr. Ett tag skulle kvinnor ha flätor, sedan page. Det gick inte att komma undan det som statsmakten bestämde ens beträffande något så trivialt som frisyrer. (Läs förresten Vilda svanar: tre döttrar av Jung Chan, superbra! Den blev nog ännu bättre av att jag läste den på plats). När jag var i Kina för några år sedan såg jag kvinnor med de märkligaste hårklippningar, främst i kinesiska småstäder. Våfflat hår, ojämnt klippt, rosa, blått och andra udda färger. Där gav valfriheten upphov till fantasifulla skapelser. Kanske smaklösa i våra ögon, men vem bestämmer egentligen vad som är "god smak"?

Som sagt, fredagkväll. The medålders way.

Så sprang en vecka förbi igen

Jobb och studier upptar all min vakna tid och det känns fortfarande helt okej. Jobb eller föreläsningar på dagarna, läsande eller grupparbete på kvällarna. Att läsa och skriva bloggar har definitivt hamnat i skymundan den senaste tiden. Kanske lika bra att ha fullt upp förresten, den studiefria söndagen blev ju en deppdag istället för en vilodag...

Idag frågade föreläsaren hela klassen vilka som hade barn. Frågan gick mig nästan förbi så jag hann inte registrera om det fanns några andra barnlösa i gruppen under handuppräckningen. Jag överlevde. När min kursare sa att jag kan vara glad att jag inte har barn nu när jag har så fullt upp kändes det okej. Han har ju rätt, jag fattar ju att det skulle vara omöjligt att jobba och plugga parallellt i kombination med att vara en aktiv förälder.

Om nu någon undrade var jag är... Inte för att jag gör mig några illusioner om horder av bloggföljare (sidvisningar är väl just det, korta visningar), men ändå.

Att jag aldrig lär mig...

Nyss gjorde jag något jag vet inte jag borde göra när jag känner mig låg. Jag loggade in på Facebook. Den som sa att svenskar inte värdesätter sina familjer har inte Facebook... Jag går in på min sida ungefär en gång varannan-var tredje vecka. Under de uppskattningsvis tre sekunder det tar att ögna igenom sidan har jag hunnit se följande: En gravidmage, föredettan som prisar sin dotter, gamla kursare som hyllar sina mammor för att de passar de egna barnen, kusiner som skriver om sina barn, bekanta som berömmer sina barn, grannar som visar bilder på sina barn, gamla klasskompisar som skriver anekdoter om sina barn osv, osv.

Storebror ser dig och din familj! För att du själv väljer det. Fast vem är jag att uttala mig om det, jag har också en stor del av mitt liv på internet. Det går att hitta spår av mig både här och där.

Klara Zimmergren i DN

Så här säger Klara Zimmergren om sin barnlängtan i DN:s söndagsbilaga idag:

-Jag tyckte att SVT:s serie "Barn till varje pris" var fantastisk. Att glänta på locket till den desperation som barnlängtan kan leda till är svårt, men kanske också nödvändigt. Jag har på nära håll sett att det finns en vettlöshet i den längtan och det fick mig att inse att det finns en gräns för hur långt man som kvinna kan låta det gå.

Men det handlar inte om att inte sörja, utom om att tillåtas sörja färdigt och sedan gå vidare.

Till slut inser man att det inte fungerar att gå runt och leva i ett "vänta på"-liv. man har ett ansvar att leva sitt liv och faktiskt försöka sträva efter att vara en glad tjej. Men det där kommer inte över en natt, det handlar om tid så klart.

"På nära håll" handlar alltså om hennes eget liv, det framgår inte så tydligt hela tiden. Visst har hon rätt. Fast jag är förstås en "glad tjej" ibland också, precis som många andra som som är i samma situation som mig.

Ingen vill veta var du köpt din tröja

Jag önskar att jag var hon som har en mamma som stickat två matchande tröjor till henne och hennes lilla son.  Istället är jag den vars tröjstickande mamma inte längre lever och den vars barn inte finns.

Avundsjukan tar sig sorgliga vägar ibland... Jag missunnar absolut ingen annan att ha föräldrar och egna barn, och vad stickade tröjor beträffar så finns de att köpa för oss som inte stickar. Men ändå.

Veckan

Äta, sova, jobba, plugga, slockna i soffan. Jag såg inte på Homeland i onsdags, har inte öppnat inredningstidningen och damtidningen (som jag fick för mig att börja prenumerera på för premiernas skull) ligger oöppnad i plasten den kom i för drygt en vecka sedan. Så har min vecka sett ut i stort sett med undantag för i tisdags då jag träffade Hedda. Det var trevligt och intressant och träffa denna kloka kvinna vars blogg jag följt med intresse sedan i somras. Hon har förresten fått barnbesked i dagarna, hurra, hurra!

Angående inledningen på texten; ja, det låter vansinnigt att kombinera jobb och heltidsstudier. Och ja, visst är jag tveksam till om jag kommer att ta mig igenom den här terminen. Men. Det känns som rätt beslut. Visst var det fantastiskt att kunna studera på heltid i höstas och visst är jag tacksam över att jag fick chans att göra det med en stor del av lönen i behåll. Hösten gav mig gott om tid att bearbeta allt som hänt under året, dessutom var det underbart att kunna sova ut på morgnarna. Nackdelen var nog att jag ibland fick för mycket tid att tänka eftersom vi bara hade föreläsningen en dag i veckan.

Jag har funderat på att studera i flera år, men eftersom vi kämpade för att få barn ville jag få ut full lön för att inte förlora så mycket när jag blev mammaledig... Nu blev det ju ingen mammaledighet och det ser ut att bli det den närmaste tiden heller. Därför vill jag ta tag i det här nu. Samtidigt vill jag inte ta studielån eftersom min framtida lön inte kommer att förbättras nämnvärt när/om jag får min nya "titel". Så jag provar. I vår satsar jag på studier och jobb i den ordningen. Allt annat får komma i andra hand.

Ibland händer det...

Jag har pratat en del med mannen om att jag behöver kompensera bristen på bokslukande (av skönlitteratur) med film, bra teveserier och teater. Kanske var han inspirerad av det, kanske inte, men sent på torsdagkväll lyckades han i alla fall få tag på biljetter till Hair på lördag (igår). Vi fick fantastiska platser, i mitten allra längst fram, och det var faktiskt alldeles underbart att gå på musikal och dras med i en färggrann låtsasvärld!

Tävling för oss bok- och bloggslukare

I vanliga fall läser jag väldigt mycket böcker. Typ slukar. Nu jag både pluggar och jobbar har läsningen av skönlitteratur fått stå tillbaka för kurslitteratur i massor. Trist på många sätt, för mig är läsandet som jag förstått att träning är för många andra; ett sätt att få energi samtidigt som jag får ta del av andras (förvisso påhittade) tankar och erfarenheter. Nästan nödvändigt alltså.

En bok som många andra barnlöshetsbloggare läst är Cecilias Ekhems Väntrum. Den handlar om Bea som befinner sig där jag och många andra är, i just ett väntrum. Nu utlyser Cecilia en tävling där vi kan vinna hennes bok, ta en titt här!

Så många om...

Det kan gå flera timmar, dagar och kanske rent av veckor ibland när jag känner att jag har huvudet över vattenytan. Då funderar jag inte lika mycket på min infertilitet utan får för mig att vi kommer att få barn vi också, så småningom.

Sedan, helt plötsligt, kommer de där känslorna tillbaka. Sorg, bitterhet och oro för en framtid utan barn. Jag oroar mig också för hur jag kommer att känna om det blir ett faktum, kommer jag att krascha totalt då? Men mest av allt är jag arg, i alla fall just idag.

Jag är arg på mig själv och på vården. Det varierar lite vad jag är mest arg på, just nu är det de läkare och sköterskor jag träffat under hela den här resans gång. Jag förstår förstås att det är deras jobb. Att de har regler att följa och och att de har många patienter. Så egentligen är det vården som institution som gör mig arg. Det har funnits så många "om" som kunde ha förkortat den här barnlöshetsprocessen och gett och tid till annat istället.

I juni 2009 ringde jag min gynekolog för att få tid till en fertilitetsutredning. Vi fick en tid i september och utredningen var klar först i november. Hade vi fått en tidigare tid hade vi sparat in ett halvår (Jag vet att allt stänger över sommaren, men i alla fall).

Om läkaren tagit AMH-provet redan då hade det besparat oss en lång och meningslös väntan på att få göra IVF. Vi kunde då ha haft två års längre kötid för att få adoptera och fått en kötid till äggdonation. Adoptionskö hade jag gärna ställt mig i i vilket fall, men ÄD-kön är ju beroende av att chanserna att lyckas med egna ägg ser ut att vara små. OM läkaren hade tagit AMH-värdet och det hade visat sig vara lågt, men inte katastrofalt hade vi kanske kunnat skrapat ihop sparpengar och gjort en privat behandling. Kanske var mina chanser större då än vad de är nu?

Om inte läkaren klantat sig och skrivit ut för lite Gonal F när jag gjorde min första behandling hade jag kanske ändå inte blivit gravid, men det hade besparat mig en hel del tårar.

Om köerna hade varit lika snabba då som de är nu hade vi fått börja göra behandlingarna redan våren 2010 istället för 2011.

Om inte läkaren inför vår andra behandling låtit mig bestämma  behandling, medicin (Menopur) och dos hade det kanske gått bättre... Våra vänner vars första behandling var identisk med vår (samma medicin, dos och långa protokollet) blev gravida på sitt andra försök när gjorde likadant sånär som på att dosen höjdes och att läkaren gjorde ICSI. Detta är ett av de värsta "tänk om". Kan jag någonsin vara helt säker på att inte Gonal F, ICSI och det långa protokollet hade fungerat för mig med? Jag lär ju inte få veta svaret eftersom vi inte får gör fler behandlingar med egna ägg, inte ens privat. När jag tänker på det här blir jag dubbelarg, både på mig själv och på vården...

Om jag bara hade fått komma till äggplock den där sista gången hade det kanske gått? Antagligen inte, men varför tjatade då barnmorskorna hela tiden om att "det bara behövs ett guldägg"? 

Alla dessa "om" kanske snarare tyder på bitterhet än ilska? Alla känslor rörs ihop till en salig röra ibland, samtidigt som jag ofta känner mig tämligen avtrubbad.

Så nu sitter vi här och på många sätt känns det som att vi är tillbaka på ruta ett. Det kan bli adoption. Om några år om vi har tur. Det kan bli äggdonation, men om det inte lyckas blir det dyrt och knepigt att försöka med det igen eftersom landstinget inte tror att de kommer att kunna ge oss mer än en behandling.

Jaha. Jag kan inte se mig själv som förälder. Inte för att jag inte skulle passa som mamma, utan för att målet med hela det här projektet känns som en utopi. Regelbunden mens och ägglossning hela livet och en fertilitetsutredning som var prickfri. Ändå är jag totalt steril. Lite snopet känns det allt.

Löften jag kan hålla

Nu har jag tänkt lite mer på det här med nyårslöften och jag tror att det är ungefär som att stryka. Nu stryker jag i och för sig inte så ofta, men en gång för länge sedan var jag au pair i England och då strök jag varje dag. Tricket är att börja med det som går fort, t.ex. örngott och näsdukar och spara skjortorna och plagg med veck till slutet. I takt med att högen med färdigstruket växer känner jag mig duktigare och duktigare tills bara de mer svårstrukna saker är kvar. Då går strykningen av dem lite lättare också, för jag har ju redan gjort så mycket. Samma sak när jag skriver "att-göra-listor". Då passar jag på att skriva upp enkla saker eller sådant jag redan gjort så att jag kan kryssa för extra mycket på listan. Inte alls dumt.

Dessa löften ska jag avge för 2012 (som jag vet att jag kommer att klara;-)

• Inte dricka kaffe (gör jag aldrig)
• Inte röka (samma sak där, jag har aldrig rökt)
• Inte dricka ren alkohol mitt i veckan
• Använda tandtråd varje kväll (det gör jag faktiskt, sån´t som känns tvunget med en kinesisk krona...)
• Inte prova några droger (eeeh, lite sent för det)

Se där, åtminstone fem punkter som jag pricka av nästa nyår då blir det säkert lättare att pricka av "klara att kombinera studier och jobb", "vara glad och käck för det mesta" (positiv attityd utåt) och "träna åtminstone ett par gånger i veckan".

Ett råd till dig som är i samma sits som mig

Till dig som läser här, kanske för att du ramlat in här på jakt efter information om lågt AMH-värde, vill jag ge ett råd. Jag är i vanliga fall inte så mycket för att varken ge eller få råd. Råd kan ofta låta mästrande och själv blir jag mest irriterad av andras goda råd, speciellt om jag inte bett om dem.

Med det sagt vill jag ändå ge ett råd. Ställ dig/er i adoptionskö! Gärna nu, i början av januari, eftersom betalningen sker per kalenderår. Du kanske inte vill adoptera eller känner dig osäker. Du kanske känner att du överger ditt hopp om genetiska/biologiska barn allt för lätt om du börjar fundera på adoption redan nu. Kanske är du tveksam till adoption som fenomen. Är du singel kanske du vill vänta tills du träffar den rätte och känner att du genom att fundera på adoption släpper drömmen om det. Men. Kan du avvara ett par tusen så gör det i alla fall. Det enda du behöver göra är att logga in på någon av adoptionsorganisationernas hemsida och betala över nätet. Du behöver inte ringa till någon, inte kontakta kommunen, inte genomgå jobbiga frågor och kanske känna att  du/ni måste dölja att ni fortfarande håller på med IVF. Om du är en del av ett par behöver ni inte gifta er heller, i alla fall inte nu direkt. Om du är singel kan du och din framtida partner tillgodoräkna sig din kötid. Det är kötiden som räknas.

Är det något som grämer mig så är det att jag/vi inte ställde oss i adoptionskö tidigare. Om vi gjort det direkt efter utredningen hade vi haft två års längre kötid. Två år är mycket, hade vi kunnat "effektivisera" den tiden genom att samtidigt vänta på att få starta med IVF:andet och köa för adoption hade mycket varit vunnit. Så. Åter igen. Ställ dig i kö nu! Fundera inte tills i sommar eller så, avgiften blir densamma men kötiden blir kortare.

1-0 till skrivbordet

Så fick jag äntligen ett eget skrivbord. Mannen tog sig iväg till Ikea alldeles på egen hand och igår var det monterat och klart (av oss båda). Ikeasaker köper jag egentligen hellre på Blocket, men nu var det akutläge så vi gjorde så här istället. Skönt dessutom att jag slapp följa med... Inte så mycket för att Ikea är som en labyrint av extraerbjudanden, glödlampor, värmeljus och servetter som att mannen alltid blir hysterisk, svettig och lättirriterad där inne. Om jag så mycket som stannar vid en förpackning servetter (eller glödlampor eller värmeljus...) skriker han "Stopp!!! Det är inte därför vi är här!" Varpå jag rodnande gömmer mig bakom närmaste gula kasse/barnvagn/hylla. Nej, dit åker jag hellre ensam.

Skrivbordet (40x180 cm) står nu i sovrummet och det känns alldeles ypperligt att ha ett bord där jag kan breda ut all min kurslitteratur och så småningom både jobba och pyssla (ta upp målandet igen? Kanske sy?). Jag är väldigt nöjd helt enkelt, men ibland dyker den där tanken upp, tanken på att precis där skulle en spjälsäng kunna stå. Det är en ganska fånig tanke, jag blir lite generad av att ens skriva om det. Men ändå. Ännu fånigare är att vi faktiskt har en spjälsäng liggandes under gästsängen. I somras bodde ett par med barn i vår lägenhet och då fick vi låna den där sängen av mannens mamma som haft den till sitt äldsta barnbarn. Då, i somras, tänkte vi att kanske, kanske ändå... Nu känns det mest onödigt att den ligger där. Svårt att veta vad vi ska göra av den. Blocket brukar vara mitt förstahandsalternativ, men vad ska vi säga till köparen? "Vi har inga barn, men en säng har vi." Eller ska vi låtsas att barnen (som inte finns) vuxit ur den? (Jag vet, jag vet att det inte spelar någon roll vad andra tänker och tycker... inte alltid i alla fall.) Nej, Blocket blir det nog inte. Grovsoporna? Stadsmissionen/Myrorna? Eventuellt. Äsch, den får nog ligga kvar ett tag till. Vi är lata. För lata för att göra oss av med den fåniga sängen. Jag skyller på det.

 Bilden är inte ny och har ingenting med texten att göra,
men titta, de går på vattnet!

Nyårsdagen

För ungefär ett halv liv sedan vaknade jag till en nyårsmorgon som ställde hela mitt liv på ända. En stund nästan varje nyårsafton sedan dess lyssnar jag på Abbas Happy New Year och sörjer det som hände. Inte bara själva olyckshändelsen, utan även vad den gjorde med mig. Samtidigt är jag glad över att jag lever och för att det har gått ytterligare ett år sedan den tilltufsade 20-åringen som var jag önskade sig vara någon annan, någon annanstans.

Jag hade svårt att tänka mig att det skulle komma ett år som hette år 2000. Det lät overkligt, som en science fiction-film. För att inte tala om hur surrealistiskt år 2012 skulle ha låtit... Men här är vi nu. Eller - här är jag nu. I soffan efter en tämligen sömnlös natt. Vin har numera den effekten på mig. Jag blir sällan särskilt berusad, men jag får alltid svårt att sova.

Jag vet att allt kan hända, när som helst. Klockorna stannar inte och människor fortsätter med sitt, precis som vanligt. Livet går vidare vad som än sker. Denna nyårsafton var på många sätt ganska odramatisk. Det känns som om jag försonats med att IVF:andet inte gav mer resultat än sorg, oro och fem extra kilon. Vi försökte i alla fall. Dessutom har vi påbörjat en (antagligen lång och snårig) adoptionsprocess under det här året. Jag har börjat plugga, vilket jag tänkt göra i flera år. Studierna  och all tid som jag haft över till att blogga och läsa andras bloggar, har nog varit min räddning ur infertilitetskrisen. Det har gett mig otroligt mycket att skriva om det som hänt under året. Kanske främst för att jag satt ord på mina tankar, men också för att jag fått många fina kommentarer.

Nyårsönskningen är given. Årets nyårslöften handlar om självdisciplin för min del, som för så många andra. Disciplin att satsa ordentligt på heltidsstudier samtidigt som jag ska jobba. Förhoppningsvis ska jag lyckas tränga in lite träning där också. En följd av detta måste bli mindre dator- och TV-tid. Ja, jag får nog börja ransonera mitt bloggande och bloggläsande i vår, det får bli en del av disciplinlöftet. Ett annat nyårslöftestema brukar vara mod. Mod att prova nya saker och utveckla nya sidor av sig själv. Det får bli nästa nyår, eller kanske löftet inför hösten?