Ersättningen till skånska äggdonatorer kommer att höjas från 3000 kr till 11 000 kr den första juni i år. Föredömligt av Region Skåne tycker jag! Äggdonatorerna ger av sin tid och av sig själva (framför allt!). De utsätter kroppen för en massa hormoner och ett smärtfullt äggplock och tar fysiska risker för att de vill hjälpa andra att få barn. Regionens "etiska råd" vill inte att ersättningen ska locka människor att donera ägg för pengarnas skull, så helt friktionsfritt att genomföra förändringen har det tydligen inte varit.
Heja Skåne! Det vore toppen om de andra landstingen i Sverige följde ert exempel!
Tänk, det blev ett inlägg den 29/2... Det lär nog dröja tills nästa gång. ;-)
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
De val som "verklighetens folk" gör
På väg hem lyser löpsedlarna emot mig; alliansen tycker att ensamstående kvinnor ska tillåtas insemination med hjälp av en spermadonator. Kristdemokraterna vill inte det, utan hävdar att barn har rätt till två föräldrar. Det är förstås inte särskilt förvånande att KD har den åsikten, de verkar ha någon slags 50-talsdröm om en käck kärnfamilj som norm, men lite konstigt är det allt att det står på löpsedlarna. KD balanserar ständigt på fyraprocentsgränsen, ändå sitter de i regeringen och gör utspel om hur andra människor vill leva titt som tätt. Vad KD inte tycks inse är att ensamstående kvinnor redan nu insemineras med donatorsperma. Antingen åker de utomlands, ofta till Danmark, eller så löser de det "privat" med hjälp av vänner eller bekanta.
Här vill jag dra en parallell till aborter. Som bekant vill många inom KD begränsa den abortlagstiftning vi har idag. Jag skulle tro att många medlemmar säkert vill förbjuda aborter helt då de inte anser att det är förenligt med deras livsåskådning. Det handlar på sätt och vis om samma sak; oavsett vad en anser om aborter så kommer de att utföras i alla fall. Utomlands, som innan 1972 när många svenska kvinnor åkte till Polen för att göra abort, eller privat. Antingen för dyra pengar eller utfört av någon som inte har den kunskap som behövs.
Det är dags att Kristdemokraterna vaknar upp och inser att de liv som "verklighetens folk" lever kanske inte alltid ser ut som KD skulle önska. Den ena vill inte avstå från barn för att den stora kärleken inte dykt upp, medan den andra absolut inte kan tänka sig att bära, föda och ta hand om ett oönskat barn. Vi gör våra val oavsett vad KD och andra partier anser. Jag skulle önska att staten insåg det och gjorde vad de kunde för att ta hand om oss medborgare istället för att (indirekt) skicka oss till kliniker i andra länder eller hänvisa oss till billigare, men farligare lösningar på hemmaplan.
Till sist så vill jag påminna mig själv om att de övriga borgerliga partierna faktiskt vill ändra den lagstiftning vi har nu. Det verkar lovande, låt oss hoppas att de slipper kompromissa med KD, partiet som gång på gång hävdar att staten inte ska lägga sig i hur folk ska leva...
Jag såg förresten att kloka Cecilia skrivit om samma sak.
Här vill jag dra en parallell till aborter. Som bekant vill många inom KD begränsa den abortlagstiftning vi har idag. Jag skulle tro att många medlemmar säkert vill förbjuda aborter helt då de inte anser att det är förenligt med deras livsåskådning. Det handlar på sätt och vis om samma sak; oavsett vad en anser om aborter så kommer de att utföras i alla fall. Utomlands, som innan 1972 när många svenska kvinnor åkte till Polen för att göra abort, eller privat. Antingen för dyra pengar eller utfört av någon som inte har den kunskap som behövs.
Det är dags att Kristdemokraterna vaknar upp och inser att de liv som "verklighetens folk" lever kanske inte alltid ser ut som KD skulle önska. Den ena vill inte avstå från barn för att den stora kärleken inte dykt upp, medan den andra absolut inte kan tänka sig att bära, föda och ta hand om ett oönskat barn. Vi gör våra val oavsett vad KD och andra partier anser. Jag skulle önska att staten insåg det och gjorde vad de kunde för att ta hand om oss medborgare istället för att (indirekt) skicka oss till kliniker i andra länder eller hänvisa oss till billigare, men farligare lösningar på hemmaplan.
Till sist så vill jag påminna mig själv om att de övriga borgerliga partierna faktiskt vill ändra den lagstiftning vi har nu. Det verkar lovande, låt oss hoppas att de slipper kompromissa med KD, partiet som gång på gång hävdar att staten inte ska lägga sig i hur folk ska leva...
Jag såg förresten att kloka Cecilia skrivit om samma sak.
Familjen Osynlig
På Facebook idag var det minst två inlägg om TV-programmet "Familjen Annorlunda". Det handlar om en familj (eller flera familjer?) som har väldigt många barn. Jag har aldrig tittat på det, inte bara för att jag har svårt att relatera till enorma familjer utan även för att jag inte är något stort dokusåpafan. Men. Andra tittar och funderar över hur det skulle vara med ännu ett, två eller tre barn.
Vi som inte har barn och är i den ålder när det är norm att ha det tillhör snarare "Familjen Osynlig". Vi hoppas på och funderar över hur det skulle vara att välsignas med ett barn, men vågar inte för en sekund önska mer än så.
Vi som inte har barn och är i den ålder när det är norm att ha det tillhör snarare "Familjen Osynlig". Vi hoppas på och funderar över hur det skulle vara att välsignas med ett barn, men vågar inte för en sekund önska mer än så.
söndag 26 februari 2012
Nya skor och ett oväntat samtalsämne i skoaffären
En promenad med mannen på förmiddagen, varm choklad och bulle i solen. Eftermiddagen viktes för att leta skor. Ensam (alltså utan sällskap, ingen är ensam på stan en löningshelg) på stan i högt tempo. Jag shoppar i och för sig alltid snabbt i den bemärkelsen att jag springer in på så många affärer som möjligt. I slutändan kanske jag inte köper något i alla fall, men många butiker på kortast möjliga tid verkar vara mitt motto. I min elfte skoaffär, som jag bestämt skulle det bli den allra sista eftersom klockan började närma sig fyra, hittade jag äntligen skorna som jag letat efter. Ekologiska, svensktillverkade jodhpurs från Kavat (kvinnor utan barn får faktiskt också köpa kavat-skor), nedsatta med 70%. Vilken lycka. Äntligen.
Mitt under skoprovningen ringde en gammal kompis som jag inte pratat med på länge. Efter ett tag började hon prata om sin svägerska som jag känner väldigt väl. Hon, svägerskan alltså, är också ofrivilligt barnlös och harvar på i IVF-träsket. Min kompis berättade att hon inte vet vad hon ska säga, varpå jag svarade att det bästa nog är om hon inte säger så mycket utan försöker känna av sin svägerska och låter henne prata om hon vill det. Att det inte är nödvändigt att folk hela tiden frågar hur det går för att det då kan kännas som att en inte är intressant som person utan bara som blivande förälder. Kanske hade jag kunnat säga mycket mer om jag varit förberedd på frågan. Jag vet att min kompis kommer att fortsätta haspla ur sig ogenomtänkta kommentarer utan att mena något illa precis som så många andra, men jag hoppas att hon fick lite att fundera över i alla fall.
Mitt under skoprovningen ringde en gammal kompis som jag inte pratat med på länge. Efter ett tag började hon prata om sin svägerska som jag känner väldigt väl. Hon, svägerskan alltså, är också ofrivilligt barnlös och harvar på i IVF-träsket. Min kompis berättade att hon inte vet vad hon ska säga, varpå jag svarade att det bästa nog är om hon inte säger så mycket utan försöker känna av sin svägerska och låter henne prata om hon vill det. Att det inte är nödvändigt att folk hela tiden frågar hur det går för att det då kan kännas som att en inte är intressant som person utan bara som blivande förälder. Kanske hade jag kunnat säga mycket mer om jag varit förberedd på frågan. Jag vet att min kompis kommer att fortsätta haspla ur sig ogenomtänkta kommentarer utan att mena något illa precis som så många andra, men jag hoppas att hon fick lite att fundera över i alla fall.
lördag 25 februari 2012
Det här med dialekter
Det finns mycket som stör mig med svenska filmer. Mikrofoner som syns i hörnen, folk som springer in i en tunnel och kommer ut ur en annan och så vidare. Det som retar mig mest just nu är det här med dialekter. Hur kan det komma sig att personerna en barnfamilj som bor i samma stad ibland låter som om hela Sverige är representerat?
Igår såg jag Simon och ekarna, en film jag velat se länge eftersom jag tyckte om boken som jag läste för sisådär femton år sedan. Filmen ska utspela sig i Göteborg, så dialektförvirringen är inte total eftersom skådespelarna "bara" pratar två olika dialekter; stockholmska och göteborgska. Isak, med tyskt påbrå, pratar göteborgska som barn och stockholmska som vuxen. Huvudpersonen, Simon, håller sig konsekvent till stockholmska liksom hans mamma, medan pappan pratar göteborgska. Simon och ekarna är en film som SF satsat massor med pengar på och som fått en del priser. Varför kunde inte regissören valt en dialekt? Antingen stockholmska (av bekvämlighet för Helen Sjöholm och resten av gänget) eller göteborgska (för autenticitetens skull).
Samma sak med Svinlängorna, en annan hyllad svensk film. Nu var det ett tag sedan jag såg denna sorgliga skildring av ett riktigt helvete till uppväxt, men ändå, blandat med tårar och medlidande irriterade jag mig på dialektblandningen. I Svinlalängorna talas det en blandning av stockholmska, skånska och svenska med finsk brytning. Det hade förstås varit helt okej om dialekterna tillhört "rätt" personer, men så var det förstås inte. Varför pratar flickan i en finsk familj som växer upp i Malmö stockholmska? Kunde filmteamet inte ha letat efter en barnskådis i Skåne? Om inte, varför inte försöka få till dialekterna hos alla skådespelare, vuxna såväl som barn?
För mig är det här en gåta. I alla fall när det handlar om påkostade filmer som förväntas dra stor publik. Är SF redan innan filmen släppts så säkra på att filmen mest kommer att visas utomlands så att ingen ändå kommer att märka att dialekterna inte stämmer? I så fall vore det ju rena idiotin, men eftersom det i Simon och ekarnas eftertexter står t.ex. "young Simon" istället för "unga Simon" / "Simon som barn" kanske de faktiskt tänker så?
Igår såg jag Simon och ekarna, en film jag velat se länge eftersom jag tyckte om boken som jag läste för sisådär femton år sedan. Filmen ska utspela sig i Göteborg, så dialektförvirringen är inte total eftersom skådespelarna "bara" pratar två olika dialekter; stockholmska och göteborgska. Isak, med tyskt påbrå, pratar göteborgska som barn och stockholmska som vuxen. Huvudpersonen, Simon, håller sig konsekvent till stockholmska liksom hans mamma, medan pappan pratar göteborgska. Simon och ekarna är en film som SF satsat massor med pengar på och som fått en del priser. Varför kunde inte regissören valt en dialekt? Antingen stockholmska (av bekvämlighet för Helen Sjöholm och resten av gänget) eller göteborgska (för autenticitetens skull).
Samma sak med Svinlängorna, en annan hyllad svensk film. Nu var det ett tag sedan jag såg denna sorgliga skildring av ett riktigt helvete till uppväxt, men ändå, blandat med tårar och medlidande irriterade jag mig på dialektblandningen. I Svinlalängorna talas det en blandning av stockholmska, skånska och svenska med finsk brytning. Det hade förstås varit helt okej om dialekterna tillhört "rätt" personer, men så var det förstås inte. Varför pratar flickan i en finsk familj som växer upp i Malmö stockholmska? Kunde filmteamet inte ha letat efter en barnskådis i Skåne? Om inte, varför inte försöka få till dialekterna hos alla skådespelare, vuxna såväl som barn?
För mig är det här en gåta. I alla fall när det handlar om påkostade filmer som förväntas dra stor publik. Är SF redan innan filmen släppts så säkra på att filmen mest kommer att visas utomlands så att ingen ändå kommer att märka att dialekterna inte stämmer? I så fall vore det ju rena idiotin, men eftersom det i Simon och ekarnas eftertexter står t.ex. "young Simon" istället för "unga Simon" / "Simon som barn" kanske de faktiskt tänker så?
Livet står stilla och jag gnäller lite om det
Jag tror att jag har vänt ut och in på barnlöshetsdilemmat här. Just nu känns det så i alla fall, men när jag minst anar kommer det förstås att dyka upp en artikel, en kommentar från en bekant eller något annat som får mig att vända på barnlösheten några gånger till. Idag har jag inte så mycket att tillföra i ämnet, men än att barnlösheten på något sätt tycks symbolisera livet i stort. Jag låg och låg, men inget hände. Efter ÄL-stickor, insemination, IVF:er och adoptionskurs har fortfarande ingenting hänt. Så kan det kännas med annat ibland också, hur mycket jag än gör så leder det liksom ingenstans. Jag funderar och funderar, vad kunde jag ha gjort annorlunda och vad borde jag göra härnäst? Andra verkar ju välja rätt hela tiden.
söndag 19 februari 2012
Nämen... en award
Jag fick en award av Allting går... för några dagar sedan. Tusen tack! Alla ni som tar er tid att läsa här får en award av mig!
lördag 18 februari 2012
"Bebisklar"?
När jag var tonåring hade tidningen Veckorevyn (visst finns den fortfarande kvar?) under några år en tävling som hette "Mullig modell". Ett år vann en tjej som hette Hannah Widell. Jag har löjligt bra namnminne så det är fortfarande det jag tänker på när jag hör hennes namn. Hannah Widell har hållit sig kvar i mediebranschen och av okänd anledning (tristess? rastlöshet?) läste jag lite i hennes blogg alldeles nyss. Vi är jämnåriga, därför reagerar jag lite extra på hennes inlägg med rubriken Att känna att man är bebisklar: Först berättar hon att hon alltid drömt om en stor barnaskara. Hennes första dottern föddes för snart tio år sedan, men sedan satte en skilsmässa stopp för fler barn i det förhållandet. Efter några år träffade hon en ny man och nu har de fått en gemensam dotter. Nu funderar hon över om det kommer att bli fler barn så småningom: "Men min ålder gör att att jag inte hinner hur många bebisar som helst. Kör jag på i rask takt kan det bli två till. Men vi kanske bara ska ha en till? Bara och bara då har vi ju tre. Lyxen kanske vore att skaffa en sista några år efter fyrtio? När vet man att man är bebisklar? Hur tänker ni?"
Ja, hur tänker jag kring det här egentligen? Spontant känner jag mer än jag tänker, känslan är patetiskt nog avundsjuka. Sedan kommer tanken att ingen kan ta ens ett endaste barn till för givet, även om allt gått bra tidigare. Hennes funderingar är förstås inte unika, jag har många i min omgivning som tänker i samma banor. Vad jag önskar att jag slapp reagera när jag läste sådant här. Att jag snarare hörde till dem som hon vänder sig till, de som kan välja när det är dags att vara "bebisklar".
Ja, hur tänker jag kring det här egentligen? Spontant känner jag mer än jag tänker, känslan är patetiskt nog avundsjuka. Sedan kommer tanken att ingen kan ta ens ett endaste barn till för givet, även om allt gått bra tidigare. Hennes funderingar är förstås inte unika, jag har många i min omgivning som tänker i samma banor. Vad jag önskar att jag slapp reagera när jag läste sådant här. Att jag snarare hörde till dem som hon vänder sig till, de som kan välja när det är dags att vara "bebisklar".
onsdag 15 februari 2012
Vill inte du ha barn snart?
"Vill inte du ha barn snart? Hur gammal är du nu?" "Jaha, 38, då har du på sin höjd fyra år på dig. Men det är klart, M var ju 43 när hon fick barn, så det kan ju gå lite senare också." Kollegan undrar angående vad jag ska göra när jag är klar med min utbildning. Jag svarar att jag vet att det är svårt att byta jobb med småbarn men att vi stått och stampat på samma fläck i flera år. Det är förstås ingen idé att berätta att läkarna säger att mina chanser är i det närmaste minimala, trots att jag statistiskt sett skulle kunna ha några år på mig.
Jag förstår att det är tungt att längta efter barn som inte kommer för alla, oavsett ålder. Men omgivningens frågor ökar med åren, i samma takt som chanserna att lyckas minskar. Jag var 32 år när jag började på det jobb jag har nu, drygt sex år senare är jag fortfarande kvar på samma ställe. Kvar för att jag inte velat byta jobb, studera, resa eller göra så mycket annat än förbereda för den där ungen som aldrig behagat dyka upp... Fantasierna om föräldraledighet har inte blivit så mycket mer än bara fantasier.
Jag förstår att det är tungt att längta efter barn som inte kommer för alla, oavsett ålder. Men omgivningens frågor ökar med åren, i samma takt som chanserna att lyckas minskar. Jag var 32 år när jag började på det jobb jag har nu, drygt sex år senare är jag fortfarande kvar på samma ställe. Kvar för att jag inte velat byta jobb, studera, resa eller göra så mycket annat än förbereda för den där ungen som aldrig behagat dyka upp... Fantasierna om föräldraledighet har inte blivit så mycket mer än bara fantasier.
söndag 12 februari 2012
När?
I början av oktober avslutade vi föräldrautbildningen för att få adoptera. Det är nu mer än fyra månader sedan och vi har fortfarande inte hört ett ljud från stadsdelen om när vår utredning kan starta. Hur lång tid kan det ta egentligen?
lördag 11 februari 2012
...övergick i livspusslande medan jag står bredvid och tittar på
Åren innan trettio nojas det över vuxenpoäng. Några år senare gör begreppet "livspussel" entré. Lika självklart som det var för några år sedan att fnysa åt svenssonlivet är det nu att beklaga sig över hur svårt det är att få ihop "livspusslet". Men som kloka miss adapted skriver; pussel är per definition ett sällskapsspel, dvs, ett nöje...
Jag skulle kunna skriva en lååång harang om fåniga ord, där "livspussel", "vuxenpoäng" och "stilren" bara är droppar i en ocean av meningslösheter... Men inte just nu. Tror att det blir ett glas rödvin istället.
Jag skulle kunna skriva en lååång harang om fåniga ord, där "livspussel", "vuxenpoäng" och "stilren" bara är droppar i en ocean av meningslösheter... Men inte just nu. Tror att det blir ett glas rödvin istället.
Det här med vuxenpoäng...
När jag var runt 30 började folk prata om "vuxenpoäng". Det fanns "skojiga" tester där man fick poäng för ICA-kort, dubbelsäng, pensionssparande och förlovning. Det var oklart om det var bra eller dåligt att få höga poäng, för ingen vill ju vara vuxen, samtidigt som vi inget hellre vill. Vuxenpoängen ledde raka spåret mot barn, bil och radhus. Inte särskilt spännande, men något som tycktes oundvikligt i ett "vanligt" liv. Vi oroade oss ibland för att vara vuxna, verka vuxna och ha ett trist vuxet liv.
Så begränsande ordet "vuxen" tedde sig. Det fanns liksom bara en definition av ordet och det tycktes vara synonymt med "medelsvensson". Så märkligt. För om man inte är vuxen vid 28 års ålder eller så, vad är man då? Barn? Knappast tonåring heller, för det ordet är ju så fiffigt konstruerat att tonåren definitionsmässigt tar slut den dag vi fyller 20. Konstigt att ordet vuxen, som egentligen bara betyder att människan är mitt emellan barndom och ålderdom kom att bli laddat med så mycket annat.
Medan jag funderade över hur vuxen jag egentligen var (kanske inte ofta, men visst förekom det) slutade jag att vara fertil. På sätt och vis befann jag mig i slutet av "vuxenheten", medan jag ville tro att jag var i dess början.
Här är Wikipedias definition: Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid 18-21 års ålder[källa behövs], vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen.
Att vara vuxen är inte ett dugg begränsande. En vuxen (alltså en myndig) person kan ta hand om sig själv, fattar egna beslut och har betydligt större frihet än ett barn eller en gammal människa. Värt att tänka på när folk himlar med ögonen av att höra ordet "vuxen"...
Det här kan vara ett storstadsfenomen. Det kan också vara så att det pratades mycket mer om "vuxenpoäng" och liknande för åtta-tio år sedan. Jag vet inte säkert, men jag vet helt säkert att jag skulle kräkas om någon tryckte upp en sådan "test" i ansiktet på mig nu. En 38-åring, barnlös eller ej, behöver inte göra ett endaste test för vara övertygad om att vara vuxen.
Så begränsande ordet "vuxen" tedde sig. Det fanns liksom bara en definition av ordet och det tycktes vara synonymt med "medelsvensson". Så märkligt. För om man inte är vuxen vid 28 års ålder eller så, vad är man då? Barn? Knappast tonåring heller, för det ordet är ju så fiffigt konstruerat att tonåren definitionsmässigt tar slut den dag vi fyller 20. Konstigt att ordet vuxen, som egentligen bara betyder att människan är mitt emellan barndom och ålderdom kom att bli laddat med så mycket annat.
Medan jag funderade över hur vuxen jag egentligen var (kanske inte ofta, men visst förekom det) slutade jag att vara fertil. På sätt och vis befann jag mig i slutet av "vuxenheten", medan jag ville tro att jag var i dess början.
Här är Wikipedias definition: Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid 18-21 års ålder[källa behövs], vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen.
Att vara vuxen är inte ett dugg begränsande. En vuxen (alltså en myndig) person kan ta hand om sig själv, fattar egna beslut och har betydligt större frihet än ett barn eller en gammal människa. Värt att tänka på när folk himlar med ögonen av att höra ordet "vuxen"...
Det här kan vara ett storstadsfenomen. Det kan också vara så att det pratades mycket mer om "vuxenpoäng" och liknande för åtta-tio år sedan. Jag vet inte säkert, men jag vet helt säkert att jag skulle kräkas om någon tryckte upp en sådan "test" i ansiktet på mig nu. En 38-åring, barnlös eller ej, behöver inte göra ett endaste test för vara övertygad om att vara vuxen.
fredag 10 februari 2012
Ett slags jubileum
För ett år och en dag sedan tog jag mig första IVF-spruta, 225 ie Gonal-F. Sedan den nittonde januari hade jag använt nässprayen Suprecur tre gånger om dagen, kl. 06.00, 14.00 och 22.00. Som alla andra förstagångs-IVF-are hade jag skött mig exemplariskt och sprayat exakt på sekunden samma tid varje dag. Vi var spända och förväntansfulla inför nästa steg i behandlingen, sprutstarten innebar ett rejält kliv närmare äggplock, återföring och ruvning som jag ju var säker på skulle bli nästa steg. Hoppet höll i sig ett par dagar, men den trettonde februari kom den första rejäla motgången i vår IVF-resa; det fanns inte tillräckligt med Gonal-F kvar. Jag har skrivit om det här några gånger tidigare; här, här och här till exempel, men den panik jag kände då var fruktansvärd. Tänk vilka effekter läkarslarv kan ha! Dosen höjdes och och vårt hopp steg igen. Vid det andra ultraljudet försvann hoppet; äggblåsorna var få och läkaren negativ. Efter några dagar var det dags för äggplock, vilket kom att bli en av vår IVF-resas allra bästa dagar. Trots allt krångel var så vi positiva när vi åkte till kliniken. Jag tog glatt emot all smärtstillande medicin och tyckte att äggplocket gick lätt som en plätt. Efter lite vila och en macka åkte vi hem och jag räknade kallt med återinföring om ett par dagar, följt av ruvning och graviditetstest. Inget av allt det hände. Allt jag hittills trott mig veta om provrörsbefruktningar inträffade inte, i alla fall inte för oss.
Ett slags jubileum. Jag har skrivit om våra katastrofala IVF-försök flera gånger tidigare, delvis på grund av att det var en del av syftet med den här bloggen från början, men också för att jag verkligen har behövt bearbeta allt som hänt. Jag märker att jag inte är riktigt klar med det ännu. Det jag trodde skulle var en väg till barn, kanske inte kort och spikrak men åtminstone med en tydlig slutdestination, visade sig bli ett totalt misslyckande. Att en IVF skulle vara jobbig visste vi ju, men i slutändan skulle det ju vara värt allt besvär. Med facit i hand undrar jag om det var det, samtidigt som jag vet att jag skulle göra samma sak igen och igen om vi hade haft en chans.
Ett slags jubileum. Jag har skrivit om våra katastrofala IVF-försök flera gånger tidigare, delvis på grund av att det var en del av syftet med den här bloggen från början, men också för att jag verkligen har behövt bearbeta allt som hänt. Jag märker att jag inte är riktigt klar med det ännu. Det jag trodde skulle var en väg till barn, kanske inte kort och spikrak men åtminstone med en tydlig slutdestination, visade sig bli ett totalt misslyckande. Att en IVF skulle vara jobbig visste vi ju, men i slutändan skulle det ju vara värt allt besvär. Med facit i hand undrar jag om det var det, samtidigt som jag vet att jag skulle göra samma sak igen och igen om vi hade haft en chans.
vinter-hemma-hela-dagen-sjukan
Igår när jag åt lunch med några kursare pratade vi om Indien. Jag nämnde att jag inte blev magsjuk där en enda gång och att det är synd att så många svenskar inte åker dit för att de oroar sig för att bli magsjuka. Kanske sa jag till och med att jag nästan aldrig blir dålig i magen av sådant jag ätit (men druckit... vilket jag höll inne med).
Peppar, peppar, det borde jag inte ha sagt... Ungefär femton timmar senare vaknade jag med magont och nu är det bara att konstatera att magsjukan är ett faktum. Jag stannade hemma från morgonens föreläsning, seminariet och nu missar jag eftermiddagens föreläsning också. Typiskt. Nu är det flera veckor till nästa gång med en räcka av trista jobbdagar däremellan.
För hängig för att plugga, men tillräckligt pigg för att, faktiskt, för en stund inbilla mig att illamåendet beror på något annat än krånglande tarmar. Ungefär som en döv som hoppas börjar höra igen utan operation fantiserar jag om en spontan graviditet. Jag googlar febrilt efter tecken på att mina symtom på illamående ska bero på annat än virus, bakterier eller krånglande tarmar. Ha, ha, ha. Jag kan inte annat än hånskratta åt mig själv, samtidigt som jag kan tycka att det är extra taskigt av min kropp att hålla på så här i slutet av cykeln.
Det positiva är att jag åtminstone inte förlorar några pengar eftersom jag inte har någon lön idag. Alltid något en kall februaridag.
Peppar, peppar, det borde jag inte ha sagt... Ungefär femton timmar senare vaknade jag med magont och nu är det bara att konstatera att magsjukan är ett faktum. Jag stannade hemma från morgonens föreläsning, seminariet och nu missar jag eftermiddagens föreläsning också. Typiskt. Nu är det flera veckor till nästa gång med en räcka av trista jobbdagar däremellan.
För hängig för att plugga, men tillräckligt pigg för att, faktiskt, för en stund inbilla mig att illamåendet beror på något annat än krånglande tarmar. Ungefär som en döv som hoppas börjar höra igen utan operation fantiserar jag om en spontan graviditet. Jag googlar febrilt efter tecken på att mina symtom på illamående ska bero på annat än virus, bakterier eller krånglande tarmar. Ha, ha, ha. Jag kan inte annat än hånskratta åt mig själv, samtidigt som jag kan tycka att det är extra taskigt av min kropp att hålla på så här i slutet av cykeln.
Det positiva är att jag åtminstone inte förlorar några pengar eftersom jag inte har någon lön idag. Alltid något en kall februaridag.
torsdag 9 februari 2012
Planera vidare ni, jag vet inte om jag kan den helgen...
I mitten på 90-talet var vi ett stort tjejgäng i staden där jag pluggade. Vi åt kladdkaka framför Melrose Place, festade och reste tillsammans. Efter utbildningen flyttade många av oss till Stockholm och ett tag fortsatte det ungefär på samma sätt. Jag hade sambo medan de andra var vilda singlar, men vi sågs ibland, fikade gick ut och pratade om våra jobb och om jakten på lyckan och kärleken.
Åren gick och rollerna blev ombytta. Plötsligt var det jag som var singel medan alla gamla kursare stadgat sig. När min sambo flyttade ut flyttade deras pojkvänner in och medan jag fortfarande sörjde pojkvännens svek började de planera för familjeutökning. Hus köptes och barnen började komma. Ettan, tvåan, för en del blev det till och med en trea. Under tiden reste jag i långa perioder, sparade pengar och jobbade. Jag fick en del nya kompisar som också var singlar, i alla fall i bland... Efter många år blev jag åter igen en del av ett par. Tillsammans började vi bygga upp gemensamma kontaktnät, ha fester och parmiddagar för att lära känna varandras kompisar. På den tiden, som egentligen inte är särskilt avlägsen, hade vi båda relativt gott om barnlösa vänner. Efter ungefär ett år började (de barnlösa) vännernas barn komma. I samma veva började vi också försöka få barn och vi räknade med att så småningom vara en del av barnfamiljsvärlden. Så blev det inte. Åren gick och vi stod kvar och stampade på samma fläck. Vännerna som nyss varit utan barn fick fullt upp med sina "livspussel" precis som de gamla kursarna. Eller var det kanske jag/vi som bidrog lika mycket till att vi gled isär?
Redan för många år sedan, när jag var singel, pratade tjejerna i det gamla gänget bara om sina familjer. Det kändes okej, vi sågs inte så ofta och jag satt mest tyst och lyssnade. Jag förstod att de tyckte synd om mig när de sa att det var "tur att jag hade andra vänner som var i samma situation som mig". Innan dess hade jag faktiskt inte trott att andra beklagade mitt civilstånd. I mina öron lät "samma situation" som ett sjukdomstillstånd. De fick tårar i ögonen av att titta på varandras vigselringar och jag fattade ingenting...
När jag så inte längre hörde till de arma ensamståendes skara trodde jag att vi skulle ha mer gemensamt när vi sågs. Så blev det inte, för nu låg jag hopplöst efter med familjebildandet. Samtalen kretsade bara kring barn och jag kände mig fruktansvärt utanför. Efter en sådan träff för två år tappade jag intresset för att umgås med dem igen, i alla fall i grupp. Vi sågs en fredagkväll och alla barnen var med eftersom papporna inte ville vara barnvakter (Åt sina egna ungar! I skolåldern!). Jag åkte hem och bröt ihop. Dagen efter pratade jag med en av tjejerna om hur jag hade upplevt kvällen, då sa hon att "det faktiskt var jobbigt för henne med, eftersom hennes barn är "några år yngre än det gamla tjejgängets och några år äldre än hennes mans vänners barn". Efter det blev jag om möjligt ännu mera uppgiven. Ungefär ett halvår senare var det dags för en träff igen. Av någon anledning valde de en restaurang i mitt område, vilket gjorde att jag kände mig tvungen att tacka ja. Det skulle ju vara pinsamt att stöta på dem på väg till affären eller så... Vi var färre den gången och det var inga barn med. Jag nämnde att vi inte kunde få barn och möttes av intresse en kort stund blandat med historier om bekanta i samma situation. Efter ett tag kom vi in på ämnet föräldraledighet. Jag tycker att par ska sträva efter att dela lika, en åsikt som jag tydligen inte kunde uttala mig om. "Sån´t kan man inte förstå om man inte är moooor" fick jag höra då. Jaha.
Nu är det alltså dags igen. Stor tjejträff med gamla inresta vänner från studiestaden. Hur ska jag göra? Skylla på tidsbrist och inte åka dit? Ta bilen och åka dit en sväng? Jag vet faktiskt inte. Efter allt jag skrivit kan jag förstås fråga mig själv varför jag skulle vilja träffa personer som gör mig ledsen, å andra sidan har vi delat många upplevelser som unga.
Facebooktråden hann bli lååång innan jag skrev något; "Det låter kul! Planera vidare ni, jag vet inte om jag kan den helgen." Jag får se. Kanske känns det okej, kanske inte.
Åren gick och rollerna blev ombytta. Plötsligt var det jag som var singel medan alla gamla kursare stadgat sig. När min sambo flyttade ut flyttade deras pojkvänner in och medan jag fortfarande sörjde pojkvännens svek började de planera för familjeutökning. Hus köptes och barnen började komma. Ettan, tvåan, för en del blev det till och med en trea. Under tiden reste jag i långa perioder, sparade pengar och jobbade. Jag fick en del nya kompisar som också var singlar, i alla fall i bland... Efter många år blev jag åter igen en del av ett par. Tillsammans började vi bygga upp gemensamma kontaktnät, ha fester och parmiddagar för att lära känna varandras kompisar. På den tiden, som egentligen inte är särskilt avlägsen, hade vi båda relativt gott om barnlösa vänner. Efter ungefär ett år började (de barnlösa) vännernas barn komma. I samma veva började vi också försöka få barn och vi räknade med att så småningom vara en del av barnfamiljsvärlden. Så blev det inte. Åren gick och vi stod kvar och stampade på samma fläck. Vännerna som nyss varit utan barn fick fullt upp med sina "livspussel" precis som de gamla kursarna. Eller var det kanske jag/vi som bidrog lika mycket till att vi gled isär?
Redan för många år sedan, när jag var singel, pratade tjejerna i det gamla gänget bara om sina familjer. Det kändes okej, vi sågs inte så ofta och jag satt mest tyst och lyssnade. Jag förstod att de tyckte synd om mig när de sa att det var "tur att jag hade andra vänner som var i samma situation som mig". Innan dess hade jag faktiskt inte trott att andra beklagade mitt civilstånd. I mina öron lät "samma situation" som ett sjukdomstillstånd. De fick tårar i ögonen av att titta på varandras vigselringar och jag fattade ingenting...
När jag så inte längre hörde till de arma ensamståendes skara trodde jag att vi skulle ha mer gemensamt när vi sågs. Så blev det inte, för nu låg jag hopplöst efter med familjebildandet. Samtalen kretsade bara kring barn och jag kände mig fruktansvärt utanför. Efter en sådan träff för två år tappade jag intresset för att umgås med dem igen, i alla fall i grupp. Vi sågs en fredagkväll och alla barnen var med eftersom papporna inte ville vara barnvakter (Åt sina egna ungar! I skolåldern!). Jag åkte hem och bröt ihop. Dagen efter pratade jag med en av tjejerna om hur jag hade upplevt kvällen, då sa hon att "det faktiskt var jobbigt för henne med, eftersom hennes barn är "några år yngre än det gamla tjejgängets och några år äldre än hennes mans vänners barn". Efter det blev jag om möjligt ännu mera uppgiven. Ungefär ett halvår senare var det dags för en träff igen. Av någon anledning valde de en restaurang i mitt område, vilket gjorde att jag kände mig tvungen att tacka ja. Det skulle ju vara pinsamt att stöta på dem på väg till affären eller så... Vi var färre den gången och det var inga barn med. Jag nämnde att vi inte kunde få barn och möttes av intresse en kort stund blandat med historier om bekanta i samma situation. Efter ett tag kom vi in på ämnet föräldraledighet. Jag tycker att par ska sträva efter att dela lika, en åsikt som jag tydligen inte kunde uttala mig om. "Sån´t kan man inte förstå om man inte är moooor" fick jag höra då. Jaha.
Nu är det alltså dags igen. Stor tjejträff med gamla inresta vänner från studiestaden. Hur ska jag göra? Skylla på tidsbrist och inte åka dit? Ta bilen och åka dit en sväng? Jag vet faktiskt inte. Efter allt jag skrivit kan jag förstås fråga mig själv varför jag skulle vilja träffa personer som gör mig ledsen, å andra sidan har vi delat många upplevelser som unga.
Facebooktråden hann bli lååång innan jag skrev något; "Det låter kul! Planera vidare ni, jag vet inte om jag kan den helgen." Jag får se. Kanske känns det okej, kanske inte.
onsdag 8 februari 2012
Hembesök i House
Så här kan det gå till i TV-serien House: En 36-årig man kommer till sjukhuset med mystiska krämpor. Han hostar blod och lider av en massa andra åkommor. Av någon anledning får två av läkarna för sig att åka hem till honom. Hans hem är en katastrof, närmast att likna vid en soptipp. "Aha, en samlare" säger läkarna och åker därifrån. Eftersom smutsen och röran skulle ha gjort vem som helst sjuk räknar läkarna ut vad han har drabbats av. Gåtan kan förstås inte vara löst ännu. Det har bara gått en kvart av programmet och så enkelt kan det väl inte vara? Självklart inte. Eftersom nya märkliga symtom uppstår så bestämmer sig två andra läkare för att åka hem till patienten och undersöka hans hem igen. När de gått igenom hela huset ser de ett par tår som skymtar fram under en presenning. Tårna visar sig tillhöra en blek skakande kvinna som visar sig vara den sjuke mannens gömda fru. Hon är naturligtvis också sjuklig och får följa med tillbaka till sjukhuset. Det uppdagas att det är hon som är samlaren i familjen. Alla prylar, sopor och allt skräp är hennes. Efter ytterligare ett besök i parets hem hittas en sparkdräkt gömd längst in i en garderob. "Infertilitet har triggat igång galenskapen" säger läkarna då. Nära, men inte riktigt. Istället handlade det om att frun hade haft tre missfall som inte hennes make kände till. Missfallen, inte infertiliteten, hade triggat igång galenskapen.
Så kan det alltså gå i världen där alla telefonnummer börjar med 555. Vi som känner oss smått tokiga ibland av allt väntande, all oro och att livet tycks stå stilla kan trösta oss med att vi i alla fall inte gömmer oss under en presenning!
Nej, det stör mig inte att en barnlös kvinna framställs som en galning. Stereotypt kanske och en lite för enkel förklaring till hennes beteende, men inte särskilt störande. Kanske för att hon ändå illustrerade hur svårt det kan vara att njuta av egentid och sovmorgnar under en presenning...
Så kan det alltså gå i världen där alla telefonnummer börjar med 555. Vi som känner oss smått tokiga ibland av allt väntande, all oro och att livet tycks stå stilla kan trösta oss med att vi i alla fall inte gömmer oss under en presenning!
Nej, det stör mig inte att en barnlös kvinna framställs som en galning. Stereotypt kanske och en lite för enkel förklaring till hennes beteende, men inte särskilt störande. Kanske för att hon ändå illustrerade hur svårt det kan vara att njuta av egentid och sovmorgnar under en presenning...
tisdag 7 februari 2012
Du ska vara glad du...
"Du ska vara glad du som inte har barn." Det har jag hört ett par gånger nu, angående dilemmat hur studier och jobb ska hinnas med. Jag förstår vad de som säger så menar, för det händer att jag inser att hämta, lämna, klä på, klä av och så vidare skulle ta en massa tid. Men nu är det ju så att jag gjort det här valet för att jag inte har några barn. Jag skulle förstås gärna byta liv med någon som som kämpar med medelklassproblemet "livpusslet" (där hämta och lämna tycks vara en stor del). Undra just om de som har barn verkligen skulle vilja byta med mig? Hur fungerar det där egentligen? Jag vet att många föräldrar längtar efter egentid, men finns det de som anser sig ha så fullt upp att de verkligen önskar bort sina barn?
Det är också märkligt när andra vill berätta hur det är att vara förälder. Hallå! Att ha barn är normen, förutom att jag omgetts av barnfamiljer hela mitt liv så räcker det att öppna DN för att fatta att det är så det ligger till.
Det är också märkligt när andra vill berätta hur det är att vara förälder. Hallå! Att ha barn är normen, förutom att jag omgetts av barnfamiljer hela mitt liv så räcker det att öppna DN för att fatta att det är så det ligger till.
söndag 5 februari 2012
Dagen efter
Alltså det här med dop... Jag vet inte riktigt. Å ena sidan tycker jag att ritualer är bra och viktiga, å andra sidan har jag en tendens att överanalysera allt som sägs om att "tas upp i Kristi gemenskap" och så. Dessutom visste jag inte vad jag skulle svara när mannen frågade hur jag ser på det eftersom jag inte riktigt känner på mig att det är ett val som vi kommer att behöva fundera över...
Efter den i sammanhanget obligatoriska smörgåstårtan höll den relativt nyblivna pappans mamma, farmodern, ett tal. Hon är en tämligen dramatisk kvinna i 65-årsåldern som på något sätt alltid ser ut att ha ett glas vin i ena handen och en cigg i den andra, även om det förstås inte var så igår. Hon pratade om hur hennes son och hans sambo kämpat för att få barn och att vilken fantastisk bebis de nu fått. Det kunde kanske ha blivit ett rörande tal, istället blev det liksom lite för privat. Det kändes som om vi, eller i alla fall jag, satt på helspänn och bara väntade på att hon skulle kläcka ur sig ännu mera istället för att hålla sig precis på gränsen till det pinsamma. Hur som helst - de gäster som inte kände till att det var ett barn som varit efterlängtat länge fick veta det då...
Det har varit en ovanligt fullspäckad helg. Klicka vidare till min filmblogg, restaurangblogg, barblogg, bokblogg, studieblogg och träningsblogg om du vill veta mera! ;-)
Obs! Hitte-på-bloggar som inte finns. Än. Skojade bara.
Efter den i sammanhanget obligatoriska smörgåstårtan höll den relativt nyblivna pappans mamma, farmodern, ett tal. Hon är en tämligen dramatisk kvinna i 65-årsåldern som på något sätt alltid ser ut att ha ett glas vin i ena handen och en cigg i den andra, även om det förstås inte var så igår. Hon pratade om hur hennes son och hans sambo kämpat för att få barn och att vilken fantastisk bebis de nu fått. Det kunde kanske ha blivit ett rörande tal, istället blev det liksom lite för privat. Det kändes som om vi, eller i alla fall jag, satt på helspänn och bara väntade på att hon skulle kläcka ur sig ännu mera istället för att hålla sig precis på gränsen till det pinsamma. Hur som helst - de gäster som inte kände till att det var ett barn som varit efterlängtat länge fick veta det då...
Det har varit en ovanligt fullspäckad helg. Klicka vidare till min filmblogg, restaurangblogg, barblogg, bokblogg, studieblogg och träningsblogg om du vill veta mera! ;-)
Obs! Hitte-på-bloggar som inte finns. Än. Skojade bara.
lördag 4 februari 2012
Det är inte du, det är jag...
...skulle jag säga till min mans bästa väns flickvän om hon någonsin skulle läsa mitt förra inlägg. Jag tycker ju om henne, om dem båda, väldigt mycket. Jag är glad över att jag lärt känna dem och över att de fått barn.
Bara för att förtydliga.
Bara för att förtydliga.
idag dop
Idag är det barndop för ett längtansbarn. Barnet som gav oss hopp om att faktiskt så småningom lyckas med IVF, trots att vårt första försök misslyckades. Jag har skrivit om dem några gånger tidigare bland annat; här, här och här.
Känslorna kring att de lyckades trots synbart dåliga chanser medan vi aldrig kommer att få göra en IVF igen har varit blandade. Från glädje över att de fått vara med om en graviditet och nu är stolta föräldrar, till avundsjuka och en känsla av att inte längre ha något gemensamt med dem. Eller med henne egentligen, mannens kompis flickvän som alltid ville prata barnlöshet när vi sågs tidigare. Hon som nu håller fram sin bebis och säger "lukta, vi bara måste skaffa en till!" Se där, även de som varit ofrivilligt barnlösa kan använda uttryck som "skaffa barn" och prata om syskon som om det vore en självklarhet... Märkligt det där; ena stunden har vi allt gemensamt och förstår varandra precis trots att vi inte känt varandra så länge. Drygt ett år senare är det en ocean av foglossningar, funderingar, förlossningsoro, rädsla för att aldrig någonsin blir förälder, sömnlösa vaknätter och förlorat hopp emellan oss.
Vi står kvar och stampar på samma fläck. Det ser ut som om vi kommer att stanna här länge. Nu ska present köpas, kort skrivas, snygga, men ändå varma kläder tas på tillsammans med leendet och det glada humöret. Ett barns födelse ska firas och visst är det fantastiskt.
Känslorna kring att de lyckades trots synbart dåliga chanser medan vi aldrig kommer att få göra en IVF igen har varit blandade. Från glädje över att de fått vara med om en graviditet och nu är stolta föräldrar, till avundsjuka och en känsla av att inte längre ha något gemensamt med dem. Eller med henne egentligen, mannens kompis flickvän som alltid ville prata barnlöshet när vi sågs tidigare. Hon som nu håller fram sin bebis och säger "lukta, vi bara måste skaffa en till!" Se där, även de som varit ofrivilligt barnlösa kan använda uttryck som "skaffa barn" och prata om syskon som om det vore en självklarhet... Märkligt det där; ena stunden har vi allt gemensamt och förstår varandra precis trots att vi inte känt varandra så länge. Drygt ett år senare är det en ocean av foglossningar, funderingar, förlossningsoro, rädsla för att aldrig någonsin blir förälder, sömnlösa vaknätter och förlorat hopp emellan oss.
Vi står kvar och stampar på samma fläck. Det ser ut som om vi kommer att stanna här länge. Nu ska present köpas, kort skrivas, snygga, men ändå varma kläder tas på tillsammans med leendet och det glada humöret. Ett barns födelse ska firas och visst är det fantastiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)