När planet inte ens lyfter

Idag hörde jag en berättelse. Den handlade om att planera en semester till Italien, efter att ha längtat dit hela livet. Om att planera, köpa guideböcker, lära sig italienska fraser, längta efter att se Florens, Venedig, Rom och Milano. Uppleva historia, romantik och fantastisk mat. Efter flera månaders planering är det dags att packa och bege sig flygplatsen bara för att landa i Holland. Holland? Men vi skulle ju till Italien!?? Det är inget fel på Holland egentligen, det är bara annorlunda. Du köper nya guideböcker, lär dig några ord. Det är ny plats. Inte så tjusig med ett långsammare tempo. Efter ett tag märker du att Holland har väderkvarnar och tulpaner och annat du börjar uppskatta mer och mer.

Men alla andra du känner är upptagna med att resa till och från Italien och om att prata om hur fantastiskt det är där. Under resten av ditt liv kommer du att säga att du också hade planerat att åka dit, att det var din plan också.  "Den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att försvinna, därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust." Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av Holland.

(Fritt efter Välkommen till Holland av Emily Pearl Kingsby)

Den här berättelsen skrevs för att beskriva hur det kan vara att få ett handikappat barn och om hur livet då inte blir som man har tänkt sig. Jag förstår verkligen, på alla sätt, att det måste vara svårt till en början att anpassa sig till den vändning som livet tog. Kanske går det här även att applicera på hur det blir när barnet dröjer och kommer till sin familj på ett annat sätt än vad vi trott från början? Kanske, men min första association när jag hörde den var att det inte är så roligt när planet aldrig lyfter heller. När det inte blir någon resa alls och allt bara ser ut att stå stilla.

Det kan vara jag som är otacksam, vi har trots allt fortfarande möjlighet att bli föräldrar genom adoption eller äggdonation. Men än kan jag inte identifiera mig med blivande föräldrar, än känns det allt för osäkert att någonsin lyckas med barnprojektet. Vilket barn som helst skulle vara mer än välkommet, det vet jag. Men ändå, ibland känns det sorgset att inget av mig kommer att föras vidare. Ingen kommer att ärva min vänsterhänthet, min tankspriddhet eller mina korta tår. Det är bara så det är, någon Italienresa blir det inte. Inte heller kommer vi att kunna ge barnet, om det blir något, ett syskon. Allt det där självklara kommer inte att bli. Nu gäller det att hålla hoppet uppe om att det blir någon slags resa till slut, en enda åtminstone, någonstans. Att planera, vänta och längta på den där resan som aldrig blir av är jag innerligt trött på.

Adoptionsutredningen är påbörjad

Så blev det fredag även den här veckan. Adoptionsutredningen är påbörjad och en massa annat har hänt som jag sparar för mig själv. Vi fick träffa samma tant som i våras när vi var hos stadsdelsförvaltningen första gången, hon mindes inte oss, men vi kom förstås ihåg henne. Hon började med att fråga samma saker som sist; varför vi vill adoptera, om vi känner någon som vill adoptera, hur gamla vi är och vad vi jobbar med. Efter det fick vi berätta om våra respektive familjer och släkter medan hon ritade upp släktträd. Jag förstår väl inte riktigt det relevanta med vad våra far- och morföräldrar heter, men det kändes helt okej att prata om. Vi avslutade med att boka upp tider för våra fortsatta möten. Från och med vecka 16 kommer vi att träffa henne en gång i veckan halv tio på förmiddagen. Det känns bra att vi äntligen har kommit igång, men jag undrar varför de har så knepiga tider? Mannen har nytt jobb och jag pluggar och jobbar jämt, så det är inte helt komplikationsfritt att vara borta så mycket mitt på dagen.

Inför nästa gång är det mycket pappersfixande. Intyg från försäkringskassan och kronofogden om att vi inte varit sjukskrivna de senaste fem åren och att vi är skuldfria, hälso- och läkarintyg, varsin "levnadsberättelse" samt två referentbrev från vänner och släkt som har barn. Jag vet inte än vem jag ska fråga, mannens bästa kompis med sambo blir det nog, men jag velar mellan min syster och min kompis. Systern vet allt om mig men och jag har följt hennes dotter hela hennes liv, nackdelen är att vi inte alltid dragit jämt och att hon kan vara lite väl "spontan" och kläcka ur sig vad som helst. Kompisen har känt mig länge och skulle bara säga positiva saker. Haken är att hon knappt känner mannen, dessutom brukar jag inte träffa hennes barn särskilt ofta. Svårt... Socialsekreteraren kommer att träffa alla referenter tillsammans med oss dessutom.

Jobb, studier, adoptionsutredningen och annat tar mycket energi och jag bröt nästan ihop i morse när min nya snygga sjal var spårlöst försvunnen. Letade i drygt en timme i eftermiddag överallt men har fortfarande inte hittat den. Mystiskt eftersom jag är säker på att jag hängde den i hallen när jag kom hem igår kväll... Jag är tankspridd, en så´n som kan lägga fjärrkontrollen i kylskåpet, men nu har jag tittat under soffan och under sängen, i garderoberna, i tvättkorgen och på alla andra platser utan resultat. Det är visserligen bara en sak, men jag älskar den där sjalen och blir tokig på mig själv för att jag är så vimsig.

Aldrig fucka upp

Jag tyckte nästan att det var lite pinsamt att köpa boken Aldrig fucka upp. Den är inte riktigt min stil och känns lite... olitterär. För att det inte skulle bli så uppenbart vilken bok jag skulle ha plockade jag med mig två pocketböcker till när jag ändå höll på.

Anledningen till att jag köpte den är att jag är med i en bokklubb. Vi ses ungefär en gång i månaden över en bit mat och värdinnan väljer bok. Den här gången blev det alltså Aldrig fucka upp. Jag erkänner att jag faktiskt läst Snabba Cash också. Efter att ha totalvägrat i ett par år, eftersom jag blev så trött på intervjuer där Jens Lapidus beskrev sin fascination för kriminella, hittade jag den i lägenheten vi lånade i Barcelona och läste den i brist på annat. Den var faktiskt bättre än jag trodde och nu börjar jag nästan tycka att hans nästa bok inte heller är så dum. Jag har inte bara varit motståndare till Jens Lapidus böcker utan även till att använda talböcker. Vad ska det vara bra för när det går så mycket fortare att läsa själv? Men jag bestämde mig för att prova eftersom mannen visade sig ha Aldrig fucka upp nedladdad. Pocketen är i princip oläst och nu har jag upptäckt tjusningen med att lyssna; man kan göra annat samtidigt. Lördagspromenaden gick fort med Jonas Malmsjös stötiga röst i hörlurarna. När jag kom hem och det visade sig att jag var utelåst (mannen ute på vift, nycklarna hemma) gick jag en sväng på stan i solen med berättelsen i öronen och nu, ett par dagar senare har jag hört på nästan hela boken.

Aldrig fucka upp handlar om en värld som jag inte alls känner till. Eller jo, på sätt och vi gör jag ju det eftersom den rent geografiskt utspelar sig i Stockholm och beskriver massor av platser där jag också brukar vara. Jag passerade till exempel Mariatorgets tunnelbanestation samtidigt som Niklas i boken också gjorde det.

En värld som faktiskt också förekommer i boken är barnlöshetsvärlden. Den amoraliske polisen Tomas kan inte få barn med sin fru Åsa. Lapidus skriver att Tomas älskar sin fru, men som läsare är det svårt att förstå varför eftersom Åsa, liksom alla andra kvinnor i boken, är så suddigt beskriven att jag inte får någon som helst bild av hur hon är eller ens hur hon ser ut. Det Lapidus däremot lyckas få till hyfsat är skildringen av deras relation som bara blir tommare och tommare i takt med att tiden går och inga barn kommer. Lapidus beskrivningar av kriminella och deras liv lär vara trovärdiga, men utöver relationsproblemen har han inte gjort något vidare bakgrundskoll om hur det går till rent praktiskt med läkarvård och adoptionsförberedelser. Tomas och Åsa får inte barn, tiden går och till slut gör de en insemination på Huddinge som leder till ett missfall fem månader senare. Sorgligt förstås, men i mina öron låter det som om deras chanser är goda. Graviditet efter en insemination! Här hade det inte skadat om han läst på lite bättre och fyllt på med några misslyckade IVF:er för att göra hela scenariot lite troligare.

Åsa vill adoptera, men Tomas är tveksam eftersom han  inte vill ha ett färgat barn. Rent praktiskt tycks det dock inte vara några problem, bara han går med på det så ska de bli föräldrar inom ett halvår. Efter ett tag startar adoptionsprocessen (jag antar att det hände så fort Tomas bestämde sig) med att två kvinnor från Adoptionscentrum kommer på hembesök. Det hade bara behövts en googling för att ta reda på att det är kommunerna/stadsdelarna som ansvarar för adoptionsutredningar, inte Adoptionscentrum.

Jag vet ju att polisens barnlöshet är en yttepytteliten detalj i en bok som har fokus på något helt annat, men missarna kring deras infertilitet gör att jag får svårt att lita på att allt annat är autentiskt. Klantigt av Lapidus tycker jag, det är ju så lätt att kolla upp! Antagligen mycket lättare än att hänga med "shunnar" i förorten och lära sig hur det går till att röka på, dra en lina, slå ner folk, jobba för "juggarna" och beskriva hur det känns att ha en pistol intryckt i munnen...

Dags att rycka upp sig...

Grey´s

Så avslutas den här dagen, som skulle vara vikt åt studier, med dubbla avsnitt av Grey´s Anatomy. Meredith och Derek fick nyss sitt barn, plötsligt stod socialsekreteraren utanför dörren med Zola i famnen.

Femtio år och pigg på insidan...

En av mina närmaste arbetskollegor har kommit i klimakteriet. Hon är 49 år och har problem med vallningar och svårt att sova. Efter behandlingarna kan jag ana hur övergångsåldern kommer att kännas och jag förstår att det kan vara jobbigt. Hon berättade att hon kom i klimakteriet  tidigare än sin mamma som blev gravid vid 50 års ålder! Oskyddat sex med en ny man ledde till graviditet som ledde till en abort. Kollegan fick alltså aldrig uppleva hur det skulle vara med ett 25 år yngre syskon... Undra just om kollegans mamma ägnade en tanke åt huruvida hon var kvinnlig eller ej eller om graviditeten mest kändes som ett väntat, irriterande problem som skulle lösas?

Tänk ändå så olika det kan vara.

Vardagsfunderingar om det där med att vara "kvinnlig"

Kollegan pratar om sin bekant som är intersexuell, alltså har både kvinnliga och manliga könsdelar. En annan kollega blir nyfiken, undrar om hon (hen) kan få barn. Jag, som sitter med, undrar vad jag är då, jag som inte kan få barn trots att jag ser kvinnlig ut och allt (typ menscykel och ägglossning) ser ut att fungera. Slutade jag att vara kvinna när äggen började sina? Har jag någonsin varit fertil = "en riktig kvinna"? Är jag kvinna i kollegans ögon, hon som alltid pratar om att hon har så fullt upp med de tre barnen men att det ändå skulle vara mysigt med ett fjärde? Antagligen är jag det, men jag stör mig på mig själv som ens funderar i de här banorna. Tankarna kommer visserligen sekundsnabbt och försvinner lika fort, men de dras lätt igång.

Med detta sagt så är jag en ändå en person som tycker att "hen" är ett helt okej uttryck och att vi lägger alldeles för stor vikt vid kön. Men ändå, jag ifrågasätte aldrig min egen "kvinnlighet" innan beskedet om AMH-värdet kom...

Samtalet kom till slut

Jag väntade på samtalet varje dag i oktober. Det kom inte. I november väntade jag fortfarande, medan jag började tvivla på att det skulle ske innan årsskiftet i början av december. I januari och februari tänkte jag knappt på det längre, jag intalade mig att det inte gjorde någonting att vi väntat länge och att vi lika gärna kunde vänta lite till, tills i sommar när allt jobb och alla tentor börjar ta slut.

Men så kom plötsligt kom samtalet från socialsekreteraren som ansvarar för vårt adoptionsärende. Mitt under ett möte ringde telefonen och eftersom jag sparat hennes nummer såg jag direkt vem det var. Nästan fem månader efter att vi avslutade adoptionskursen och ungefär nio månader (ett bekant tidsinverall kanske?) efter vårt första besök hos stadsdelen. Nästa vecka startar vår adoptionsutredning. Tänka sig... Tips på vad vi bör tänka på mottages tacksamt!