Lika, men ändå olika

Det händer att jag undrar hur jag egentligen är som vän. Jag vill så gärna vara den vän som jag själv skulle vilja ha, men jag lyckas nog inte alltid. En av mina bästa vänner är barnlös, precis som jag. Efter sex IVF-försök är hon ganska uppgiven och ser adoption som nästa steg. Häromdagen diskuterade vi det här med att veta eller inte veta varför barnen uteblir. Hon skulle förstås gärna vilja veta varför det inte fungerat för dem, medan jag längtar tillbaka till tiden innan. Innan läkarna sa att jag var helt infertil, att det bara var att vänta in klimakteriet och att jag var för gammal. Innan jag stod inne i en liten skrubb till toalett och fick beskedet av av en disträ sköterska efter att hon tittat i några papper. Ett hopplöst lågt AMH, för lågt för att våga hoppas. Hur som helst - kanske låter det som om jag tävlar när jag pratar med min vän. Som om jag minsann vill övertyga henne om att jag har det svårare som 38-åring efter fyra år som ofrivilligt barnlös än vad hon har vid 35 det efter att ha varit försökt få barn i tre år. Jag funderar på att ringa henne och liksom försöka reda ut. Men ändå, jag kanske blir lite distanslös ibland, samtidigt som sorgen tar plats och faktiskt inte minskar med tiden. Eller så är det sommaren som gör att jag får tid att tänka och känna efter? Jag vet inte riktigt. Men jag minns hur vi fyra "partjejer" hade precis samma diskussion i höstas under föräldrautbildningen för adoption. Två av oss, vi med usla äggreserver, hävdade att det vore skönt att fortfarande ha en chans att lyckas med IVF. De andra två, som gjort flera IVF:er utan att veta varför det inte lyckades, sa att skulle vara en lättnad att få ett besked om vad som var fel. I sommar föds deras barn. Vi två som med lågt AMH är lika barnlösa som innan. Att de lyckades efter många IVF:er hjälper förstås inte min vän. Jag vet att hon har haft det jobbigt under behandlingarna och att ovisshet tär, men samtidigt kan jag inte hålla inne med min egen frustration. En orsak som går att åtgärda är en sak, men är det egentligen någon som på allvar vill höra av en läkare att det är för sent att skaffa barn? Många vill kanske ha ett avslut, en auktoritet som säger att nu får det räcka, men inte på ett sätt som gör att en börjar ifrågasätta hela sitt liv. Jag minns hur jag googlade på klimakteriet, letade tecken på benskörhet och trodde att jag fått vallningar för att jag sparkade av mig tjocksockorna medan jag sov. Om mensen inte kom på tisdagförmiddag som vanligt tog jag det som ett tecken på menopausens nära antågande, trots att jag vet att min mens varit i det närmaste onormalt punktlig hela mitt liv jämfört med mina vänners. För att återgå till dilemmat med vännen; jag ska försöka lyssna på hennes utan att flika in mitt eget elände. Hennes sorg är ju också stor.

Sån´t jag tänker på fast jag inte vill

Ibland tänker jag att jag att allt kommer att vara annorlunda när jag vaknar. När jag öppnar ögonen kommer jag att ha två barn precis som de flesta jag känner i min ålder. Kanske är det så att jag bara drömmer, en lång dröm om ett utdraget liv som "ung" vuxen utan barn. Min ett år yngre kusin suckar och pratar om åren som går, hur det märks på barnen som redan börjat skolan. Jag säger inget, men skulle så gärna byta. Han säger att han inte kommit så långt, han som har barn och hus, jämfört med mig som rest och jobbat utomlands. Jag vet att i andras ögon har han kommit längst av oss. Det är bilder på barnen och huset som är intressanta på återträffar med högstadieklassen, gymnasieklassen och kursarna, inte anekdoter om kineser som bjuder på dumplings under långa tågresor.

Den andra kusinens två barn visar allt de har i sina rum. De inleder varje mening med "ska jag berätta" och de gör just det hela tiden. Sexåringen visar alla saker han har i sin lilla skattkista med rosett på, han berättar att hans favoritfärg är rött, att han älskar blommor och att är duktig på att sjunga och dansa. Hans lillebror tycker om blått, berättar att han som bor med farmor heter farfar och att jag inte får hoppa i mammas och pappas säng för då kan jag få en likadan fläskläpp som han fick. "Alla barn gillar dig" säger mannen och jag vet att han har rätt.

Två timmar senare är vi tillbaka i vår lägenhet. Vår tysta, tomma lägenhet. Bland tidningshögen under brevinkastet ligger det ett brev från en av adoptionsorganisationerna, de skriver att vi har chans att få adoptera från några av "deras" länder. Om några år, kanske fem eller sex i ett länderna, antagligen snabbare i de andra. Jag borde bli glad och tacksam över att de hör av sig och det blir jag också. På ett plan, men på ett annat känns det hopplöst. Hopplöst att just vi ska behöva vänta så länge. Just jag. På kvarterskrogen stöter jag ihop med väninnan som i längtan efter ett andra barn gjort flera misslyckade IVF:er och som planerar att göra ytterligare en eller två försök. Hon är positiv som vanligt, medan jag påminns om hur dåligt det gick för oss. "Varför just vi?" säger jag till mannen som svarar att vi inte vet. Ingen vet och jag vet att jag inte drömmer. Det här är mitt liv ett bra tag till, mitt liv utan egna barn.