Jag surfar runt bland bloggar av alla de slag, bläddrar i kvällstidningar och lite då och då händer det; jag läser om någon som berömmer Klara Zimmergrens sommarprat. De som skriver har inte samma erfarenheter, åtminstone två av de bloggerskor som blivit berörda av hennes ord blev gravida efter att ha känt sina män i ungefär en halvtimme. Jag har märkt det bland mina vänner också, de som lyssnade uppskattade verkligen sommarpratet även om de inte själva har erfarenhet av ämnet. Är inte det fantastiskt? Plötsligt lyckas någon nå ut till fler än bara oss som själva är drabbade. Kanske har Klara Zimmergren fått fler att uppmärksamma hur det kan kännas än vad förra höstens båda TV-program gjorde? Allt hon sa hade jag kunnat säga. Men förstås inte på samma kloka, välformulerade och ändå roliga sätt. Äntligen någon (utanför bloggvärlden) som lyckats förklara hur det känns att försöka, hoppas, vänta, söka hjälp, vända ut och in på sig själv under år efter år utan att ens vara säker på att det någonsin blir ett barn.
Söndagen den första juli sändes hennes sommarprat. För mig var det jobbigt mitt i igenkännandet. För andra kanske ett sätt att förstå sådana som är ofrivilligt barnlösa? Kanske till och med någon förstår mig lite bättre nu? Jag hoppas det.
