Adoptionsstoppet i media

Nu har nyheten om de stoppade ryska adoptionerna till Sverige nått DN och SVT. 

Mina tankar om adoption förr och nu

Så länge jag kan minnas har jag velat adoptera. Det beror säkert på flera saker, men startade nog med de söta grannbarnen från Latinamerika när jag var liten. I 20-årsåldern var jag en sådan där jobbig typ som sa "man kan ju alltid adoptera", utan att fatta hur naiv jag var och hur irriterande sådana kommentarer kan vara. Med det menade jag i och för sig att jag alltid skulle kunna adoptera, det var inte något jag försökte övertala andra. 

I samband med att mitt förra långa förhållande tog slut för tolv år sedan började jag fundera över barn. Inte så att jag fruktade avtagande fertilitet eller var arg för att chansen till befruktning försvunnit, utan det var mer så att jag började längta efter att vara en del av en barnfamilj. Singelåren passerade och jag var fortfarande övertygad om att det där med barn nog skulle lösa sig tids nog, antagligen på "den naturliga vägen" eller genom adoption. Jag pratade fortfarande om adoption som ett alternativ, särskilt om jag skulle förbli ensamstående. Jag pratade och pratade, men kollade inte upp hur det skulle gå till att adoptera utan betedde mig som om jag hade all tid i världen. Nu låter det här så dumt. Varför gjorde jag inte mer? Å andra sidan visste jag ju inte då att min fertilitet skulle vara i det närmaste obefintlig i 34-årsåldern eller att det skulle komma att bli långt svårare att adoptera på bara några år och i princip omöjligt för ensamstående. Många i vår bekantskapskrets har fått såväl ett som två och till och med tre barn under de dryga fem år som vi försökt få barn, vi kunde ju ha varit en av dem. Vad adoption beträffar så kunde jag aldrig föreställa mig att vårt ärende skulle ta den här vändningen för fyra år sedan när min singelkompis adopterade ett friskt spädbarn från Vietnam. 

Jag, som i flera år berättade för alla att adoption minsann skulle kunna vara mitt förstahandsval har blivit alltmer fundersam med åren i takt med att situationen förändrats för oss. Jag är fortfarande säker på att barn har det bättre i en familj än i ett barnhem, men det som känns tveksamt är att vi förväntas vara lojala mot adoptionslandet åtminstone tills barnet blir myndigt (om vår adoption blir av, vill säga). Samtidigt vill vi förstås inte krångla, särskilt inte som vår eventuella adoption hänger på en så skör tråd i alla fall. "Beggers can't be chosers"...

Vi hoppas och håller tummarna hårt nu. För vi vill ju trots allt hellre vara föräldrar på obekväma villkor än inte alls...

Det ser mörkt ut

Vi har fått två tråkiga besked den senaste veckan. I Ryssland kommer domstolarna inte att besluta om adoption till länder som tillåter samkönade äktenskap och den andra organisationen som vi är medlemmar i utöver Adoptionscentrum, FFIA kommer att lägga ned. 

Om det skiter sig med Ryssland har vi alltså ingen reservplan. Om, mot förmodan som det ser ut nu, vår adoption blir av så har vi ingen kötid någon annanstans och därmed ingen chans att adoptera ett syskon.

Alla beslut vi tagit på vägen har blivit fel. Mer än fem års försök. Snart är orken slut och hoppet borta.

Ja, vi är barnfria ikväll (och alla andra kvällar...)

"Så ni är barnlösa ikväll?" Servitören tittar på oss som om han förväntar sig beröm för att han är så förstående. "Jaa... " säger vi båda samtidigt. För vi är ju barnlösa. Den här kvällen och alla andra kvällar. Dessutom vill vi inte göra servitören ledsen, han ser ju så nöjd ut nu när han lyckats placera in oss i rätt fack. "Det gäller att passa på, för snart ska ni ju hem till..." fortsätter han. Vi nickar, ler och ber om notan.

"Har du barn i skolan här?" vi kände varandra när vi var sju-åtta år och nu visar det sig att vi bor i samma område. "Inga barn"svarar jag snabbt och vi fortsätter kallprata. Han trivs bra i området säger han, läget, naturen och att det finns så många barn. Jag håller med och sneglar mot hans ungar; två och sex år ungefär. "Kul att ses" säger jag och fortsätter min raska promenad med en klump i halsen. Klart att han förutsätter att jag har barn, jag är ju snart 40. Jag inser att han faktiskt inte ens fick sina särskilt tidigt, det är jag som är sen. Senare än nästan alla andra jag känner.

Varje gång det händer skäms jag. Över att inte vara som inte andra, över att jag på något sätt missat "barntåget" och står vid sidan av. Jag hade inte räknat med utanförskapet, ensamheten och skammen. Vi blir inte bjudna till vänner som umgås familjevis, kanske logiskt eftersom en familj vanligtvis innehåller fler än två personer och vi inte kan erbjuda några lekkamrater till vännernas barn. Ibland får vi vara med i andra sammanhang, på fester när andra har barnvakt eller på tjejfester och herrmiddagar. Då kan vi för en stund låtsas att vi är som de, ända till någon frågar om våra barn. Jag svarar vanligtvis snabbt att vi inte har barn och frågar om deras istället. Namn, ålder och intressen. Kanske glömmer de då för en stund att jag är udda? De glömmer och jag stänger av, för jag orkar inte gå på fest för att lyssna på bekantas anekdoter och livspusselsproblematik trots att jag verkligen försöker.

Tjejer, det är så härligt att ses

- Jo, jag tänker ibland på att alla andra i min ålder har barn.

- Nej, det är inte riktigt samma sak att låna dina barn när de är besvärliga.

- Ja, vi har funderat på att adoptera (eeeeh, tack för tipset). De flesta som inte kan få barn funderar på det. (..och på alla andra alternativ. Provar allt. Funderar på allt. Hela tiden.)

- Ja, vi har kommit igång med adoptionen.

-Nej, vi valde inte Ryssland för att få ett barn som liknar oss. Vi trodde att det skulle gå fort. Men det gör det inte eftersom vårt ärende stannat upp. (De arton månaderna började inte ticka i februari som vi trodde, utan nedräkningen börjar i mitten av maj. Kanske.)

Vi delar en flaska vin till mellan oss fem. Jag säger att det är jobbigt att prata om och ordningen är återställd. Mobilerna cirkulerar och vi visar bilder och filmsnuttar på barnen. Ja, alltså inte jag då förstås, jag har ju inga, men jag tittar på deras, säger att ungarna är söta och bekräftar dem som föräldrar. För det är ju så vi gör. I morgon är det dags för nästa tjejträff, jag förväntar mig förlossningserfarenheter istället för skolprat eftersom två är höggravida. Jag har bestämt mig för att bita ihop och sluta känna efter. Äta, dricka och skratta på rätt ställen. Bita ihop för att fortfarande bli tillfrågad. I alla fall ibland.

På adoptionsfronten intet nytt...

Det händer inget, vi har inte hört något. Jag skriver inte för att jag har svårt att glädjas över det här eftersom allt känns så osäkert. Varje gång jag berättar för någon om vår kommande adoption sipprar det in en massa missnöje. Bitterhet över alla de här åren, kroppen som svikit och vänner som gått vidare med sina liv medan vi står och stampar. Jag är helt enkelt inte den käcka, positiva representant för adoption som jag förutsatt mig att vara. Min sista barnlösa vän ska föda sitt barn i juni. Vi delade ett par år av barnlöshetseländet, men nu är hennes elände snart över. Det är bra, jag skulle inte önska någon fem års barnlöshet. Jag är uppriktigt glad för hennes skull samtidigt som jag sörjer att vi  börjar glida isär. För det blir ju så; graviditeter och småbarnsår är uppenbarligen något som de som får uppleva dem vill dela med likasinnade.

Alla andra par i vår adoptionskurs har också blivit gravida. Vi delade så mycket de där sju veckorna, och jag hoppades verkligen att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Barnlöshet och kommande adoptioner förenade, graviditeterna gjorde att vi skildes åt. (Tror jag åtminstone, vi hade kanske inte fortsatt höras i alla fall.)

Väntan och ovisshet. Jag hoppas att det vänder snart.

Jag är 39. Jag är ett tappat självförtroende.

Jag undrar när jag kommer att sluta jämföra mig med andra. Tyvärr gör jag det i alla möjliga sammanhang och det blir allra tydligast när det handlar om föräldraskap. I sådana jämförelser förlorar jag förstås alltid. Jag fyller 40 i december vilket gör mig plågsamt medveten om att vi fortfarande, fem år senare, inte har familj och att när/om det blir av kommer vi att vara äldre än de flesta av barnets jämnårigas föräldrar.

Tankarna på att "alla andra" har barn utom vi kan få mig på fall när som helst. I fredags, precis när jag började glädja mig över att det ser ut att börja ljusna på adoptionsfronten, fick jag ett mail från min jämnåriga kompis. Hon väntar nu sitt tredje barn och de började försöka få sitt första barn ungefär samtidigt som oss... Barnet var inte planerat och hon förstod först inte varför hon mådde så dåligt, men nu är graviditeten ett faktum och de kommer att bli en trebarnsfamilj i sommar. Det är roligt för dem och jag missunnar inte dem eller några andra att få fler barn, men det skaver ändå alltid lite. Det skaver och påminner mig om att vi antagligen bara kommer att hinna adoptera ett barn. I min barnlöshetssorg ryms andra sorger och att det troligen inte kommer att bli ett syskon till vårt barn smärtar.

Jag förstår att vi ändå är lyckligt lottade på många sätt. Vi tog oss igenom adoptionsutredningen med plus i kanten och vi kommer att kunna skrapa ihop den summa som behövs för att bli föräldrar till ett barn. Många andra faller på målsnöret; ålder, kroniska sjukdomar som diabetes eller liknande och skulder hos kronofogden kan göra att chanserna att få adoptera krymper rejält.

Men ändå - varför inte vi också?

Det ordnar sig nog

Det ser ut att ordna sig. På ett eller annat sätt. I fredags fick mannen tag på "vår" landansvarige. Hon berättade att våra papper nu är skickade till två regioner och att vi helt enkelt får avvakta och se vilken som går fortast. Skönt att mannen hade tid att ringa och tur att han fick tag på henne! Vi vet det egentligen sedan tidigare, men det är helt enkelt så att vi inte får veta särskilt mycket utan att själva kontakta AC. Sent på fredag eftermiddag ramlade det dessutom in ett mail från handläggaren om dokument som vår utredare hos socialtjänsten behöver komplettera. Det ska vara gjort i början av nästa vecka, som vanligt är det snabba ryck när vi väl får information!

Om allt går vägen kommer vi att adoptera ett barn från Ryssland. I höstas annonserade AC att det var möjligt att skicka papper dit direkt och att väntetiden är ungefär arton månader från det att papperen kommit fram till landet. Tiden var avgörande för oss, därför valde vi Ryssland trots en krånglig procedur, tre resor och en högre kostnad än andra länder. Våra papper kom fram i början av februari, men strax därefter stoppades alla utlandsadoptioner från regionen Pskov där vi blivit placerade. I januari upphörde alla adoptioner till USA, även de som i princip redan var klara. Många ryska adoptivbarn har farit illa på olika sätt i USA, vilket ledde till ett totalförbud (eftersom det handlar om två forna stormakter finns det förstås gott om andra politiska förklaringar också). Förbudet mot utlandsadoptioner i Pskov hörde även det ihop med att ett ryskt adoptivbarn misshandlats i USA.

I ungefär två månader har vi alltså inte vetat särskilt mycket om vad som händer med vårt ärende. Under den tid vi trodde att vi skulle adoptera från Pskov hann jag börja fundera över hur vi skulle ta oss dit och ungefär vad det skulle kosta. Pskov ligger bara 40 mil från Tallinn i Estland, som i sin tur bara är en båtresa bort. De tre resorna kändes överkomliga och jag spelade upp små filmer i huvudet där vi satt i bilen på väg mot Estlandsfärjan. Längre än så vågade jag inte fantisera, det kändes alldeles för otänkbart att föreställa sig oss på barnhemmet. När AC bekräftade adoptionsstoppet i Pskov efter att jag sett artikeln i DN kändes allt tämligen hopplöst. Det som tidigare varit hyfsat konkret tonade bort och byttes ut mot ovisshet igen. Vår landansvarige undrade om vi kunde tänka oss att byta region och nu i veckan har vi alltså fått reda på att vi blivit placerade i en region i Sibirien. Naturligtvis är det bra att vi kunde byta, det viktigaste är att adoptionen blir av. Det tråkiga är bara att 80 mil tur och retur nu bytts ut mot drygt 800 mil... Skillnaden blir extra stor eftersom vi ska 
åka till Ryssland tre gånger. Men - det finns alltså fortfarande en chans att det blir Pskov. Efter alla turer som varit de senaste åren är jag helt enkelt extra känslig för förändringar, även om det i slutändan inte spelar någon roll varifrån barnet kommer.

Det här med pengar...

Det känns inte riktigt okej att beklaga sig över hur dyrt det är att adoptera. Administration och löner till handläggare, tolkar och översättare kostar, dessutom kommer pengarna säkert att kännas obetydliga när vi väl blir föräldrar. Trots att jag vet det, rent intellektuellt, oroar jag mig över hur vi ska finansiera adoptionen. Svärmor kunde låna ut en tredjedel, tack vare ett arv som hon nyss fått. Resten hade vi tänkt tömma våra sparkonton för att få fram, samt lägga undan så mycket som möjligt under den tid som är kvar. Vi är medelinkomsttagare, så vi kan inte heller spara hur mycket som helst. Vår ambition har varit att inte ta några ytterligare lån, men jag vet inte om det kommer att gå... Gör vi av med alla sparpengar har vi ingen buffert om något skulle hända, en risk som blir ännu större med ett barn i familjen. Dessutom kostar det ju att ha barn och vi kommer att få lägre inkomster när en av oss stannar hemma.

Det känns trist att klaga, men jag gör det ändå. Kanske hade jag inte oroat mig lika mycket över ekonomin om allt annat flutit på? Förändringarna i vårt ärende innebär också betydlig ökade utgifter för oss.

Hur gör andra som adopterar? Jag tar gärna emot tips!

(Eventuella oklarheter i texten skyller jag på mobilen. Vilken utmaning det är att skriva i miniformat!)

Krångel och oklara besked

Vi valde ett land som skulle gå relativt fort. I adoptionssammanhang alltså, de som inte är så insatta förstår inte vad vi pratar om när vi säger "hemma med barn inom två år". Fast nu har vi slutat säga så eftersom alla utlandsadoptioner stoppats i den region vi skulle adoptera från. I februari såg jag en liten notis om adoptionsstoppet i DN, vilket Adoptionscentrum bekräftade när jag ringde upp. Jag bröt ihop eftersom vi (jag) redan börjat planera för resan och kollat upp resväg och priser. Personen jag pratade med berättade att hon skulle åka till landet i mars för att ta reda på om vi kunde byta region. Idag ringde jag upp AC och blev kopplad till vår kontaktperson som sa att vi kanske, men bara kanske, blivit placerade i en helt annan region än vi tänkt oss. Mer än så kunde hon inte säga, utan hon uppmanade mig att ringa igen imorgon och fråga efter en annan person som inte är där idag. 

Det som är stort och livsavgörande för oss är vardag och slentrian för dem. Så känns det i alla fall. Vår kontaktperson borde rimligtvis kunna svara på sådant som rör vårt ärende, annars är det väl ingen vits att vända sig till henne? 

Vi befinner oss i samma bergochdalbana som tidigare. Någon enstaka gång går den upp, men oftast ner. Jag har svårt att tro att detta verkligen kommer att leda till barn och sorgen över att det skulle visa sig vara så krångligt att bli förälder är långt ifrån över. Skillnaden mot tidigare är dock att tankarna är lättare att stänga av numera. Med läkartider att passa, medicin som ska tas på bestämda tider och hormoner som svallar är känslorna ständigt närvarande, nu går det trots allt att vila från dem ibland.

Nu hoppas jag att innerligt att allt ordnar sig till det bästa och att det blir vår tur till slut.

Nästa gång ska jag ta allt från början. Eller inte.

"Hur går det med adoptionen?" undrar en man i bekantskapskretsen. "Jodå", svarar jag, "vi har inte hört något på ett tag men de första räkningarna är betalda." "Konstigt att det ska kosta så mycket", säger han, "men det behövs väl för att rensa bort de som inte passar". Någonstans där börjar jag förstå att han inte riktigt har klart för sig hur en adoptionsprocess går till. Jag känner att jag borde ha lagt upp samtalet annorlunda och börjar berätta om kurser, utredningar och kösystem, för jag vill ju inte att han ska tro att adoption är jämförbart med att köpa en kattunge på annons. Pengarna är ju den sista gallringen efter en noggrann koll av allt som rör oss. Det sista (?) hindret efter att vår relation, vår bakgrund och våra tankar om allt möjligt granskats under lupp. Jag vet inte riktigt om han förstod i slutändan, men samtalet lämnade mig med en känsla av förvåning över hur lite han egentligen visste (han och hans sambo har följt oss och vårt kämpande i några år), samtidigt som jag kände att jag borde ha varit mer pedagogisk.

En tydlig och pedagogisk ambassadör för adoption. Det är vad jag ska bli. En person som inte förvånas över okunskap utan lugnt och metodiskt förklarar hur det går till. Japp, så får det bli. När jag orkar alltså. Ibland vill jag bara vara en av alla andra.

De där datumen

Datumen för våra första kontakter med vården dokumenterades, här och i olika tabeller och dokument. Jag trodde att det kanske skulle bli intressant i framtiden, för oss och för vårt framtida barn. I takt med att våra chanser att lyckas började se allt sämre ut och de behandlingar vi erbjöds blev av ett annat slag minskade min lust att skriva ner alla datum. Till vilken nytta liksom? Minnet av de sista fem behandlingarna är som en dimma. Det började kännas likgiltigt, våra insättningar skedde som i slentrian och jag fick behärska mig för att inte hånflina åt sjuksköterskorna när de pratade om att undvika rökning och alkohol, kostråd, graviditetstester och vad som är viktigt NÄR jag blir gravid. Som att jag skulle få för mig att börja röka nu, när jag aldrig gjort det förr? Eller pimpla i mig rödvin under de dryga två veckorna fram till negativt test och mens? Knappast. OM jag blir gravid, ville jag skrika åt dem. OM. För mig handlade deras NÄR inte om positivt tänkande utan det provocerade mig, fick mig att känna att de trodde att käcka tillrop och ett glatt humör skulle göra mig gravid (och att min brist på detta minskade chanserna).

Men jag minns att vi var hoppfulla i början. Mannen hade alltid känt starkare för ÄD än jag, men jag drogs med av hans förväntan och av den snälla sköterskans omtanke. Jag släppte inte mobilen med blicken när jag satt på föreläsningar, kliniken kunde ringa när som helst och det gällde att vara redo. Jag kommer ihåg resan till Köpenhamn när jag drack alkoholfri öl och sa att jag inte ville åka karusell på tivoli. Allt krångel med vagitorier, alarmet som gick igång tre gånger om dagen och att jag alltid försökte hitta på lama förklaringar till varför min mobil väsnades varje dag klockan tre.

De olika stegen i vår adoptionsprocess har varit lättare att minnas; första samtalet med socialsekreteraren skedde på våren 2011, köandet i två organisationer började under sommaren 2011 och samma höst gick vi föräldrautbildningen. vi utreddes under våren 2012 och fick ett medgivande i juni. En del av det har jag skrivit om här. Allt som har med adoptionen att göra har varit lättare att sätta på pränt än behandlingarna som bara fått mig att känna mig eländig.

Under hösten valde vi land. Eller som det är för så många andra - landet valde oss. Vi, som är ostraffade, skuldfria, inte varit sjukskrivna, har hyfsad ekonomi och stor erfarenhet av barn passar ändå inte in på alla länders krav. Adoptionsländer som söker familjer som är aktivt troende gick bort, liksom de länder som vill ha par som varit gifta länge eller är under 35. I mitten av december betalade vi den första fakturan och en månad senare fick vi instruktioner om hur vi skulle gå vidare. Det är ingen billig resa att adoptera; vi har hittills betalat drygt 100 000 kr. Jag vet förstås att det kommer att vara värt det i slutändan (det känns liksom inte politiskt korrekt att klaga över kostnaden att adoptera), men ändå.

Vi vet inte säkert om detta verkligen kommer att leda till ett barn. Nu hoppas vi bara att allt ska gå vägen.

Här eller någon annanstans kommer jag att skriva om vår adoption

För snart ett halvår sedan skrev jag mitt senaste inlägg här. Eller i alla fall det senast publicerade inlägget, det har blivit några texter under tiden som jag inte lagt ut på nätet. Jag saknar att blogga, det sätter ord på mina tankar och får mig att se lite klarare, samtidigt som det hugger till i magen varje gång jag loggar in här. För vi är ju ett av de par som ännu inte lyckats bli föräldrar. Efter snart fem år av försök står vi fortfarande och stampar. Vi har gjort allt. Sammanlagt nio behandlingar av olika slag - från en insemination för några år sedan, via tre påbörjade IVF-er utan resultat till fem misslyckade äggdonationsbehandlingar. Under tiden har vi ställt oss i kö till två adoptionsorganisationer, gått föräldrautbildning för att få adoptera, utretts av kommunen, fått ett medgivande och nu - till sist skickat papper till det land vi valt.

Jag funderar på att börja skriva igen, men nu som en renodlad adoptionsblogg. Kanske här i den här bloggen, kanske i en ny, fräsch adoptionsblogg? En blogg utan vår historia och mina bittra funderingar kring hur det är att vara ofrivilligt barnlös? Få se hur det blir. Trots att jag är skeptisk mot sociala medier i allmänhet (och Facebook i synnerhet...) gav det mig tröst att skriva. Bloggen var ett forum för mina tankar samtidigt som jag dokumenterade datum och annat som kändes betydelsefullt då.

På återhörande!