Nästa gång ska jag ta allt från början. Eller inte.

"Hur går det med adoptionen?" undrar en man i bekantskapskretsen. "Jodå", svarar jag, "vi har inte hört något på ett tag men de första räkningarna är betalda." "Konstigt att det ska kosta så mycket", säger han, "men det behövs väl för att rensa bort de som inte passar". Någonstans där börjar jag förstå att han inte riktigt har klart för sig hur en adoptionsprocess går till. Jag känner att jag borde ha lagt upp samtalet annorlunda och börjar berätta om kurser, utredningar och kösystem, för jag vill ju inte att han ska tro att adoption är jämförbart med att köpa en kattunge på annons. Pengarna är ju den sista gallringen efter en noggrann koll av allt som rör oss. Det sista (?) hindret efter att vår relation, vår bakgrund och våra tankar om allt möjligt granskats under lupp. Jag vet inte riktigt om han förstod i slutändan, men samtalet lämnade mig med en känsla av förvåning över hur lite han egentligen visste (han och hans sambo har följt oss och vårt kämpande i några år), samtidigt som jag kände att jag borde ha varit mer pedagogisk.

En tydlig och pedagogisk ambassadör för adoption. Det är vad jag ska bli. En person som inte förvånas över okunskap utan lugnt och metodiskt förklarar hur det går till. Japp, så får det bli. När jag orkar alltså. Ibland vill jag bara vara en av alla andra.

De där datumen

Datumen för våra första kontakter med vården dokumenterades, här och i olika tabeller och dokument. Jag trodde att det kanske skulle bli intressant i framtiden, för oss och för vårt framtida barn. I takt med att våra chanser att lyckas började se allt sämre ut och de behandlingar vi erbjöds blev av ett annat slag minskade min lust att skriva ner alla datum. Till vilken nytta liksom? Minnet av de sista fem behandlingarna är som en dimma. Det började kännas likgiltigt, våra insättningar skedde som i slentrian och jag fick behärska mig för att inte hånflina åt sjuksköterskorna när de pratade om att undvika rökning och alkohol, kostråd, graviditetstester och vad som är viktigt NÄR jag blir gravid. Som att jag skulle få för mig att börja röka nu, när jag aldrig gjort det förr? Eller pimpla i mig rödvin under de dryga två veckorna fram till negativt test och mens? Knappast. OM jag blir gravid, ville jag skrika åt dem. OM. För mig handlade deras NÄR inte om positivt tänkande utan det provocerade mig, fick mig att känna att de trodde att käcka tillrop och ett glatt humör skulle göra mig gravid (och att min brist på detta minskade chanserna).

Men jag minns att vi var hoppfulla i början. Mannen hade alltid känt starkare för ÄD än jag, men jag drogs med av hans förväntan och av den snälla sköterskans omtanke. Jag släppte inte mobilen med blicken när jag satt på föreläsningar, kliniken kunde ringa när som helst och det gällde att vara redo. Jag kommer ihåg resan till Köpenhamn när jag drack alkoholfri öl och sa att jag inte ville åka karusell på tivoli. Allt krångel med vagitorier, alarmet som gick igång tre gånger om dagen och att jag alltid försökte hitta på lama förklaringar till varför min mobil väsnades varje dag klockan tre.

De olika stegen i vår adoptionsprocess har varit lättare att minnas; första samtalet med socialsekreteraren skedde på våren 2011, köandet i två organisationer började under sommaren 2011 och samma höst gick vi föräldrautbildningen. vi utreddes under våren 2012 och fick ett medgivande i juni. En del av det har jag skrivit om här. Allt som har med adoptionen att göra har varit lättare att sätta på pränt än behandlingarna som bara fått mig att känna mig eländig.

Under hösten valde vi land. Eller som det är för så många andra - landet valde oss. Vi, som är ostraffade, skuldfria, inte varit sjukskrivna, har hyfsad ekonomi och stor erfarenhet av barn passar ändå inte in på alla länders krav. Adoptionsländer som söker familjer som är aktivt troende gick bort, liksom de länder som vill ha par som varit gifta länge eller är under 35. I mitten av december betalade vi den första fakturan och en månad senare fick vi instruktioner om hur vi skulle gå vidare. Det är ingen billig resa att adoptera; vi har hittills betalat drygt 100 000 kr. Jag vet förstås att det kommer att vara värt det i slutändan (det känns liksom inte politiskt korrekt att klaga över kostnaden att adoptera), men ändå.

Vi vet inte säkert om detta verkligen kommer att leda till ett barn. Nu hoppas vi bara att allt ska gå vägen.

Här eller någon annanstans kommer jag att skriva om vår adoption

För snart ett halvår sedan skrev jag mitt senaste inlägg här. Eller i alla fall det senast publicerade inlägget, det har blivit några texter under tiden som jag inte lagt ut på nätet. Jag saknar att blogga, det sätter ord på mina tankar och får mig att se lite klarare, samtidigt som det hugger till i magen varje gång jag loggar in här. För vi är ju ett av de par som ännu inte lyckats bli föräldrar. Efter snart fem år av försök står vi fortfarande och stampar. Vi har gjort allt. Sammanlagt nio behandlingar av olika slag - från en insemination för några år sedan, via tre påbörjade IVF-er utan resultat till fem misslyckade äggdonationsbehandlingar. Under tiden har vi ställt oss i kö till två adoptionsorganisationer, gått föräldrautbildning för att få adoptera, utretts av kommunen, fått ett medgivande och nu - till sist skickat papper till det land vi valt.

Jag funderar på att börja skriva igen, men nu som en renodlad adoptionsblogg. Kanske här i den här bloggen, kanske i en ny, fräsch adoptionsblogg? En blogg utan vår historia och mina bittra funderingar kring hur det är att vara ofrivilligt barnlös? Få se hur det blir. Trots att jag är skeptisk mot sociala medier i allmänhet (och Facebook i synnerhet...) gav det mig tröst att skriva. Bloggen var ett forum för mina tankar samtidigt som jag dokumenterade datum och annat som kändes betydelsefullt då.

På återhörande!