På adoptionsfronten intet nytt...

Det händer inget, vi har inte hört något. Jag skriver inte för att jag har svårt att glädjas över det här eftersom allt känns så osäkert. Varje gång jag berättar för någon om vår kommande adoption sipprar det in en massa missnöje. Bitterhet över alla de här åren, kroppen som svikit och vänner som gått vidare med sina liv medan vi står och stampar. Jag är helt enkelt inte den käcka, positiva representant för adoption som jag förutsatt mig att vara. Min sista barnlösa vän ska föda sitt barn i juni. Vi delade ett par år av barnlöshetseländet, men nu är hennes elände snart över. Det är bra, jag skulle inte önska någon fem års barnlöshet. Jag är uppriktigt glad för hennes skull samtidigt som jag sörjer att vi  börjar glida isär. För det blir ju så; graviditeter och småbarnsår är uppenbarligen något som de som får uppleva dem vill dela med likasinnade.

Alla andra par i vår adoptionskurs har också blivit gravida. Vi delade så mycket de där sju veckorna, och jag hoppades verkligen att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Barnlöshet och kommande adoptioner förenade, graviditeterna gjorde att vi skildes åt. (Tror jag åtminstone, vi hade kanske inte fortsatt höras i alla fall.)

Väntan och ovisshet. Jag hoppas att det vänder snart.

Jag är 39. Jag är ett tappat självförtroende.

Jag undrar när jag kommer att sluta jämföra mig med andra. Tyvärr gör jag det i alla möjliga sammanhang och det blir allra tydligast när det handlar om föräldraskap. I sådana jämförelser förlorar jag förstås alltid. Jag fyller 40 i december vilket gör mig plågsamt medveten om att vi fortfarande, fem år senare, inte har familj och att när/om det blir av kommer vi att vara äldre än de flesta av barnets jämnårigas föräldrar.

Tankarna på att "alla andra" har barn utom vi kan få mig på fall när som helst. I fredags, precis när jag började glädja mig över att det ser ut att börja ljusna på adoptionsfronten, fick jag ett mail från min jämnåriga kompis. Hon väntar nu sitt tredje barn och de började försöka få sitt första barn ungefär samtidigt som oss... Barnet var inte planerat och hon förstod först inte varför hon mådde så dåligt, men nu är graviditeten ett faktum och de kommer att bli en trebarnsfamilj i sommar. Det är roligt för dem och jag missunnar inte dem eller några andra att få fler barn, men det skaver ändå alltid lite. Det skaver och påminner mig om att vi antagligen bara kommer att hinna adoptera ett barn. I min barnlöshetssorg ryms andra sorger och att det troligen inte kommer att bli ett syskon till vårt barn smärtar.

Jag förstår att vi ändå är lyckligt lottade på många sätt. Vi tog oss igenom adoptionsutredningen med plus i kanten och vi kommer att kunna skrapa ihop den summa som behövs för att bli föräldrar till ett barn. Många andra faller på målsnöret; ålder, kroniska sjukdomar som diabetes eller liknande och skulder hos kronofogden kan göra att chanserna att få adoptera krymper rejält.

Men ändå - varför inte vi också?

Det ordnar sig nog

Det ser ut att ordna sig. På ett eller annat sätt. I fredags fick mannen tag på "vår" landansvarige. Hon berättade att våra papper nu är skickade till två regioner och att vi helt enkelt får avvakta och se vilken som går fortast. Skönt att mannen hade tid att ringa och tur att han fick tag på henne! Vi vet det egentligen sedan tidigare, men det är helt enkelt så att vi inte får veta särskilt mycket utan att själva kontakta AC. Sent på fredag eftermiddag ramlade det dessutom in ett mail från handläggaren om dokument som vår utredare hos socialtjänsten behöver komplettera. Det ska vara gjort i början av nästa vecka, som vanligt är det snabba ryck när vi väl får information!

Om allt går vägen kommer vi att adoptera ett barn från Ryssland. I höstas annonserade AC att det var möjligt att skicka papper dit direkt och att väntetiden är ungefär arton månader från det att papperen kommit fram till landet. Tiden var avgörande för oss, därför valde vi Ryssland trots en krånglig procedur, tre resor och en högre kostnad än andra länder. Våra papper kom fram i början av februari, men strax därefter stoppades alla utlandsadoptioner från regionen Pskov där vi blivit placerade. I januari upphörde alla adoptioner till USA, även de som i princip redan var klara. Många ryska adoptivbarn har farit illa på olika sätt i USA, vilket ledde till ett totalförbud (eftersom det handlar om två forna stormakter finns det förstås gott om andra politiska förklaringar också). Förbudet mot utlandsadoptioner i Pskov hörde även det ihop med att ett ryskt adoptivbarn misshandlats i USA.

I ungefär två månader har vi alltså inte vetat särskilt mycket om vad som händer med vårt ärende. Under den tid vi trodde att vi skulle adoptera från Pskov hann jag börja fundera över hur vi skulle ta oss dit och ungefär vad det skulle kosta. Pskov ligger bara 40 mil från Tallinn i Estland, som i sin tur bara är en båtresa bort. De tre resorna kändes överkomliga och jag spelade upp små filmer i huvudet där vi satt i bilen på väg mot Estlandsfärjan. Längre än så vågade jag inte fantisera, det kändes alldeles för otänkbart att föreställa sig oss på barnhemmet. När AC bekräftade adoptionsstoppet i Pskov efter att jag sett artikeln i DN kändes allt tämligen hopplöst. Det som tidigare varit hyfsat konkret tonade bort och byttes ut mot ovisshet igen. Vår landansvarige undrade om vi kunde tänka oss att byta region och nu i veckan har vi alltså fått reda på att vi blivit placerade i en region i Sibirien. Naturligtvis är det bra att vi kunde byta, det viktigaste är att adoptionen blir av. Det tråkiga är bara att 80 mil tur och retur nu bytts ut mot drygt 800 mil... Skillnaden blir extra stor eftersom vi ska 
åka till Ryssland tre gånger. Men - det finns alltså fortfarande en chans att det blir Pskov. Efter alla turer som varit de senaste åren är jag helt enkelt extra känslig för förändringar, även om det i slutändan inte spelar någon roll varifrån barnet kommer.

Det här med pengar...

Det känns inte riktigt okej att beklaga sig över hur dyrt det är att adoptera. Administration och löner till handläggare, tolkar och översättare kostar, dessutom kommer pengarna säkert att kännas obetydliga när vi väl blir föräldrar. Trots att jag vet det, rent intellektuellt, oroar jag mig över hur vi ska finansiera adoptionen. Svärmor kunde låna ut en tredjedel, tack vare ett arv som hon nyss fått. Resten hade vi tänkt tömma våra sparkonton för att få fram, samt lägga undan så mycket som möjligt under den tid som är kvar. Vi är medelinkomsttagare, så vi kan inte heller spara hur mycket som helst. Vår ambition har varit att inte ta några ytterligare lån, men jag vet inte om det kommer att gå... Gör vi av med alla sparpengar har vi ingen buffert om något skulle hända, en risk som blir ännu större med ett barn i familjen. Dessutom kostar det ju att ha barn och vi kommer att få lägre inkomster när en av oss stannar hemma.

Det känns trist att klaga, men jag gör det ändå. Kanske hade jag inte oroat mig lika mycket över ekonomin om allt annat flutit på? Förändringarna i vårt ärende innebär också betydlig ökade utgifter för oss.

Hur gör andra som adopterar? Jag tar gärna emot tips!

(Eventuella oklarheter i texten skyller jag på mobilen. Vilken utmaning det är att skriva i miniformat!)

Krångel och oklara besked

Vi valde ett land som skulle gå relativt fort. I adoptionssammanhang alltså, de som inte är så insatta förstår inte vad vi pratar om när vi säger "hemma med barn inom två år". Fast nu har vi slutat säga så eftersom alla utlandsadoptioner stoppats i den region vi skulle adoptera från. I februari såg jag en liten notis om adoptionsstoppet i DN, vilket Adoptionscentrum bekräftade när jag ringde upp. Jag bröt ihop eftersom vi (jag) redan börjat planera för resan och kollat upp resväg och priser. Personen jag pratade med berättade att hon skulle åka till landet i mars för att ta reda på om vi kunde byta region. Idag ringde jag upp AC och blev kopplad till vår kontaktperson som sa att vi kanske, men bara kanske, blivit placerade i en helt annan region än vi tänkt oss. Mer än så kunde hon inte säga, utan hon uppmanade mig att ringa igen imorgon och fråga efter en annan person som inte är där idag. 

Det som är stort och livsavgörande för oss är vardag och slentrian för dem. Så känns det i alla fall. Vår kontaktperson borde rimligtvis kunna svara på sådant som rör vårt ärende, annars är det väl ingen vits att vända sig till henne? 

Vi befinner oss i samma bergochdalbana som tidigare. Någon enstaka gång går den upp, men oftast ner. Jag har svårt att tro att detta verkligen kommer att leda till barn och sorgen över att det skulle visa sig vara så krångligt att bli förälder är långt ifrån över. Skillnaden mot tidigare är dock att tankarna är lättare att stänga av numera. Med läkartider att passa, medicin som ska tas på bestämda tider och hormoner som svallar är känslorna ständigt närvarande, nu går det trots allt att vila från dem ibland.

Nu hoppas jag att innerligt att allt ordnar sig till det bästa och att det blir vår tur till slut.