"Så ni är barnlösa ikväll?" Servitören tittar på oss som om han förväntar sig beröm för att han är så förstående. "Jaa... " säger vi båda samtidigt. För vi är ju barnlösa. Den här kvällen och alla andra kvällar. Dessutom vill vi inte göra servitören ledsen, han ser ju så nöjd ut nu när han lyckats placera in oss i rätt fack. "Det gäller att passa på, för snart ska ni ju hem till..." fortsätter han. Vi nickar, ler och ber om notan.
"Har du barn i skolan här?" vi kände varandra när vi var sju-åtta år och nu visar det sig att vi bor i samma område. "Inga barn"svarar jag snabbt och vi fortsätter kallprata. Han trivs bra i området säger han, läget, naturen och att det finns så många barn. Jag håller med och sneglar mot hans ungar; två och sex år ungefär. "Kul att ses" säger jag och fortsätter min raska promenad med en klump i halsen. Klart att han förutsätter att jag har barn, jag är ju snart 40. Jag inser att han faktiskt inte ens fick sina särskilt tidigt, det är jag som är sen. Senare än nästan alla andra jag känner.
Varje gång det händer skäms jag. Över att inte vara som inte andra, över att jag på något sätt missat "barntåget" och står vid sidan av. Jag hade inte räknat med utanförskapet, ensamheten och skammen. Vi blir inte bjudna till vänner som umgås familjevis, kanske logiskt eftersom en familj vanligtvis innehåller fler än två personer och vi inte kan erbjuda några lekkamrater till vännernas barn. Ibland får vi vara med i andra sammanhang, på fester när andra har barnvakt eller på tjejfester och herrmiddagar. Då kan vi för en stund låtsas att vi är som de, ända till någon frågar om våra barn. Jag svarar vanligtvis snabbt att vi inte har barn och frågar om deras istället. Namn, ålder och intressen. Kanske glömmer de då för en stund att jag är udda? De glömmer och jag stänger av, för jag orkar inte gå på fest för att lyssna på bekantas anekdoter och livspusselsproblematik trots att jag verkligen försöker.
