torsdag 3 oktober 2013
tisdag 1 oktober 2013
Mina tankar om adoption förr och nu
Så länge jag kan minnas har jag velat adoptera. Det beror säkert på flera saker, men startade nog med de söta grannbarnen från Latinamerika när jag var liten. I 20-årsåldern var jag en sådan där jobbig typ som sa "man kan ju alltid adoptera", utan att fatta hur naiv jag var och hur irriterande sådana kommentarer kan vara. Med det menade jag i och för sig att jag alltid skulle kunna adoptera, det var inte något jag försökte övertala andra.
I samband med att mitt förra långa förhållande tog slut för tolv år sedan började jag fundera över barn. Inte så att jag fruktade avtagande fertilitet eller var arg för att chansen till befruktning försvunnit, utan det var mer så att jag började längta efter att vara en del av en barnfamilj. Singelåren passerade och jag var fortfarande övertygad om att det där med barn nog skulle lösa sig tids nog, antagligen på "den naturliga vägen" eller genom adoption. Jag pratade fortfarande om adoption som ett alternativ, särskilt om jag skulle förbli ensamstående. Jag pratade och pratade, men kollade inte upp hur det skulle gå till att adoptera utan betedde mig som om jag hade all tid i världen. Nu låter det här så dumt. Varför gjorde jag inte mer? Å andra sidan visste jag ju inte då att min fertilitet skulle vara i det närmaste obefintlig i 34-årsåldern eller att det skulle komma att bli långt svårare att adoptera på bara några år och i princip omöjligt för ensamstående. Många i vår bekantskapskrets har fått såväl ett som två och till och med tre barn under de dryga fem år som vi försökt få barn, vi kunde ju ha varit en av dem. Vad adoption beträffar så kunde jag aldrig föreställa mig att vårt ärende skulle ta den här vändningen för fyra år sedan när min singelkompis adopterade ett friskt spädbarn från Vietnam.
Jag, som i flera år berättade för alla att adoption minsann skulle kunna vara mitt förstahandsval har blivit alltmer fundersam med åren i takt med att situationen förändrats för oss. Jag är fortfarande säker på att barn har det bättre i en familj än i ett barnhem, men det som känns tveksamt är att vi förväntas vara lojala mot adoptionslandet åtminstone tills barnet blir myndigt (om vår adoption blir av, vill säga). Samtidigt vill vi förstås inte krångla, särskilt inte som vår eventuella adoption hänger på en så skör tråd i alla fall. "Beggers can't be chosers"...
Vi hoppas och håller tummarna hårt nu. För vi vill ju trots allt hellre vara föräldrar på obekväma villkor än inte alls...
I samband med att mitt förra långa förhållande tog slut för tolv år sedan började jag fundera över barn. Inte så att jag fruktade avtagande fertilitet eller var arg för att chansen till befruktning försvunnit, utan det var mer så att jag började längta efter att vara en del av en barnfamilj. Singelåren passerade och jag var fortfarande övertygad om att det där med barn nog skulle lösa sig tids nog, antagligen på "den naturliga vägen" eller genom adoption. Jag pratade fortfarande om adoption som ett alternativ, särskilt om jag skulle förbli ensamstående. Jag pratade och pratade, men kollade inte upp hur det skulle gå till att adoptera utan betedde mig som om jag hade all tid i världen. Nu låter det här så dumt. Varför gjorde jag inte mer? Å andra sidan visste jag ju inte då att min fertilitet skulle vara i det närmaste obefintlig i 34-årsåldern eller att det skulle komma att bli långt svårare att adoptera på bara några år och i princip omöjligt för ensamstående. Många i vår bekantskapskrets har fått såväl ett som två och till och med tre barn under de dryga fem år som vi försökt få barn, vi kunde ju ha varit en av dem. Vad adoption beträffar så kunde jag aldrig föreställa mig att vårt ärende skulle ta den här vändningen för fyra år sedan när min singelkompis adopterade ett friskt spädbarn från Vietnam.
Jag, som i flera år berättade för alla att adoption minsann skulle kunna vara mitt förstahandsval har blivit alltmer fundersam med åren i takt med att situationen förändrats för oss. Jag är fortfarande säker på att barn har det bättre i en familj än i ett barnhem, men det som känns tveksamt är att vi förväntas vara lojala mot adoptionslandet åtminstone tills barnet blir myndigt (om vår adoption blir av, vill säga). Samtidigt vill vi förstås inte krångla, särskilt inte som vår eventuella adoption hänger på en så skör tråd i alla fall. "Beggers can't be chosers"...
Vi hoppas och håller tummarna hårt nu. För vi vill ju trots allt hellre vara föräldrar på obekväma villkor än inte alls...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)