Det är december ett år senare. Vi går till affären för att köpa färdiga plättar, hyacinter och clementiner som han ska skala och jag äta. Så här veckan efter första advent är det pyntat på torget och i mataffären med julbelysning, granar och adventsstjärnor. När han ser paketen under granen i mataffären lägger han sig ned på golvet, pekar på omslagspapperet och säger "titta mamma, tomten!" "Titta geten! Bääää".
För ett år sedan hade vi inte träffats. Jag visste att han fanns, var han bodde och jag hade sett två fotografier av honom. Det var fortfarande sexton dagar kvar tills vi skulle träffas för allra första gången. Ibland fantiserade jag om hur det skulle kännas att hålla hans hand på vägen till mataffären. Längre än så vågade jag inte tänka. Nu är han här. Med mig, med oss. Vi blev en familj till slut och det händer att jag nyper mig i armen när jag inser att det faktiskt hände till sist.
