Det är den nittonde december 2013. Vi möts av snöstorm och mörker när vi stapplar ut ur flygplanet på väg mot bussen som ska ta oss till flygplatsen. Här är det tidig morgon, men tidsskillnaden på sex timmar gör att det är mitt i natten för oss. Om bara några timmar ska vi träffa barnet som kanske, förhoppningsvis, ska bli vårt.
Organisationens ryska kontaktperson möter oss vid väskorna. Han säger att vår pojke är fin och frisk. Jag försöker le och verka trevlig, men mest av allt känns allt oerhört overkligt. Snart är vi och våra väskor instuvade i chauffören D:s bil och det bär iväg mot hotellet. Efter en timmes vila, klädbyte och lite frukost blir vi hämtade igen. Vår första destination är stadshuset där vi möter upp vår tolk innan vi träffar en representant för staden. Vi får höra lite om vårt barns bakgrund, blir utfrågade och fyller i papper. Nu har vi officiellt fått tillstånd att besöka barnhemmet. När vi går ut till bilen igen är det fortfarande mörkt ute, solen går inte upp förrän runt elvasnåret. Nu bär det av till nästa möte; en äldre överläkare med en stor bild av presidenten på väggen. Vi svarar på frågor och fyller i nya papper innan vi åker vidare till barnhemmet.
Barnhemmet ligger mitt i ett bostadsområde med flerfamiljshus som ser ut att vara byggda på 50-talet. Det är en stor U-formad tegelbyggnad med en skolgårdsliknande park runtom. När vi kommer in får vi vänta i en liten reception. Barnhemmet känns kliniskt, välskött och rent, åtminstone luktar det väldigt mycket rengöringsmedel.
Kanske uppfattade jag det här då, kanske har intrycken från vårt första besök blandats upp med intrycken från de 35 besök vi har framför oss? När jag tänker tillbaka minns jag mest känslan av att vara i någon slags dröm och en oväntat stark lyckokänsla. Jag borde ha varit nervös, och det var jag säkert, men sömnbristen och tidsomställningen förstärkte istället overklighetskänslan.
Än är det inte dags att träffa vår son (som vi ju då inte visste säkert att han skulle bli på grund av det osäkra politiska läget) utan först ska vi på ytterligare ett möte. Nu är det barnhemmets överläkare vi får träffa, ytterligare en läkare och en jurist. De verkar trevliga, vi lyssnar på informationen som ges och ställer några av de frågor vi förberett oss på.
Vi går nerför trapporna och in ett samlingsrum. En stor beigeaktig matta på golvet, ett piano, leksaker i hyllor efter väggarna, små stolar och ett litet hus i papp. Dörren öppnas och vårt barn kommer in. Vårt barn kommer in!
Han är ljuvlig, bedårande och alldeles underbar. Det är på dagen fem månader kvar tills vi kommer att få ta med oss honom från barnhemmet, men den där iskalla förmiddagen i december tänker vi inte på framtiden. Vi tänker inte på att att det kanske inte blir, hur lång tid det kommer att ta eller vad som kommer att hända härnäst. Allt vi kan ta in är hur fantastiskt det är att vi är här, flera hundra mil hemifrån för att träffa vårt barn för allra första gången.
.
