Tillbakablick: Den första resan

Det är den nittonde december 2013. Vi möts av snöstorm och mörker när vi stapplar ut ur flygplanet på väg mot bussen som ska ta oss till flygplatsen. Här är det tidig morgon, men tidsskillnaden på sex timmar gör att det är mitt i natten för oss. Om bara några timmar ska vi träffa barnet som kanske, förhoppningsvis, ska bli vårt.

Organisationens ryska kontaktperson möter oss vid väskorna. Han säger att vår pojke är fin och frisk. Jag försöker le och verka trevlig, men mest av allt känns allt oerhört overkligt. Snart är vi och våra väskor instuvade i chauffören D:s bil och det bär iväg mot hotellet. Efter en timmes vila, klädbyte och lite frukost blir vi hämtade igen. Vår första destination är stadshuset där vi möter upp vår tolk innan vi träffar en representant för staden. Vi får höra lite om vårt barns bakgrund, blir utfrågade och fyller i papper. Nu har vi officiellt fått tillstånd att besöka barnhemmet. När vi går ut till bilen igen är det fortfarande mörkt ute, solen går inte upp förrän runt elvasnåret. Nu bär det av till nästa möte; en äldre överläkare med en stor bild av presidenten på väggen. Vi svarar på frågor och fyller i nya papper innan vi åker vidare till barnhemmet.

Barnhemmet ligger mitt i ett bostadsområde med flerfamiljshus som ser ut att vara byggda på 50-talet. Det är en stor U-formad tegelbyggnad med en skolgårdsliknande park runtom. När vi kommer in får vi vänta i en liten reception. Barnhemmet känns kliniskt, välskött och rent, åtminstone luktar det väldigt mycket rengöringsmedel.

Kanske uppfattade jag det här då, kanske har intrycken från vårt första besök blandats upp med intrycken från de 35 besök vi har framför oss? När jag tänker tillbaka minns jag mest känslan av att vara i någon slags dröm och en oväntat stark lyckokänsla. Jag borde ha varit nervös, och det var jag säkert, men sömnbristen och tidsomställningen förstärkte istället overklighetskänslan.

Än är det inte dags att träffa vår son (som vi ju då inte visste säkert att han skulle bli på grund av det osäkra politiska läget) utan först ska vi på ytterligare ett möte. Nu är det barnhemmets överläkare vi får träffa, ytterligare en läkare och en jurist. De verkar trevliga, vi lyssnar på informationen som ges och ställer några av de frågor vi förberett oss på.

Vi går nerför trapporna och in ett samlingsrum. En stor beigeaktig matta på golvet, ett piano, leksaker i hyllor efter väggarna, små stolar och ett litet hus i papp. Dörren öppnas och vårt barn kommer in. Vårt barn kommer in! 

Han är ljuvlig, bedårande och alldeles underbar. Det är på dagen fem månader kvar tills vi kommer att få ta med oss honom från barnhemmet, men den där iskalla förmiddagen i december tänker vi inte på framtiden. Vi tänker inte på att att det kanske inte blir, hur lång tid det kommer att ta eller vad som kommer att hända härnäst. Allt vi kan ta in är hur fantastiskt det är att vi är här, flera hundra mil hemifrån för att träffa vårt barn för allra första gången. 
.

Nu

Det är december ett år senare. Vi går till affären för att köpa färdiga plättar, hyacinter och clementiner som han ska skala och jag äta. Så här veckan efter första advent är det pyntat på torget och i mataffären med julbelysning, granar och adventsstjärnor. När han ser paketen under granen i mataffären lägger han sig ned på golvet, pekar på omslagspapperet och säger "titta mamma, tomten!" "Titta geten! Bääää". 

För ett år sedan hade vi inte träffats. Jag visste att han fanns, var han bodde och jag hade sett två fotografier av honom. Det var fortfarande sexton dagar kvar tills vi skulle träffas för allra första gången. Ibland fantiserade jag om hur det skulle kännas att hålla hans hand på vägen till mataffären. Längre än så vågade jag inte tänka. Nu är han här. Med mig, med oss. Vi blev en familj till slut och det händer att jag nyper mig i armen när jag inser att det faktiskt hände till sist.

Tillbakablick: Oro

Som alla andra som väntar på att få adoptera hade vi länge sett fram emot och fantiserat om barnbeskedet. Jag hade, efter år av samtal från kliniken, kommunen och organisationen blivit van vid att alltid ha mobilen nära till hands. Otaliga gånger hade telefonen ringt vid olämpliga tillfällen och jag hade tvingats springa iväg in på toaletter eller gömt mig på andra ställen för att kunna prata något så när ostört. Många milstolpar som passerats under alla "försöka-få-barn-år" hade skett över telefon. De olika läkarna och sköterskorna som rapporterat om ägg som inte blivit befruktade, infertilitetsbeskedet, information om donatorer och uppmaningar om att börja med medicin och komma på ultraljud, kallelsen till föräldrautbildningen och adoptionsutredningen och mycket annat som gjort att jag lärt mig att ständigt bevaka mobilen. Vi hade också lärt oss att såväl kliniken som adoptionsorganisationen alltid ringde mig i första hand, aldrig mannen. Ett enda samtal hade gått till honom (men jag tror nog att min telefon var avstängd då). När det handlar om barn är det tydligen alltid kvinnan som är förstahandsvalet. Märkligt ändå.

Vi hade räknat med ett glädjebesked. En bild eller två, några rader text och en försäkran om att allt skulle gå vägen. En känsla av att nästan vara i mål. Efter barnbeskedet skulle ju allt vara i princip klart, även i en omständlig rysk adoptionsprocess med flera resor. Vi skulle kunna andas ut, släppa ned axlarna och börja fokusera på och förbereda oss inför att bli föräldrar till just vårt barn.

Riktigt så blev det inte. Med barnbeskedet följde flera månaders oro som inte har släppt än. Organisationens  representanter påpekade gång på gång att vi 
tackat ja "på egen risk" och att de inte kunde lova något. Genom ett par Facebookgrupper följde jag med spänning de andra ryska adoptanterna. Jag skev brev till politiker gång på gång där jag vädjade om stöd till oss och de andra drabbade. Vi upplevde att vi inte prioriterades eftersom vi tackat ja trots att situationen varit så osäker. Det kändes ofta som att vi utsatts för något sorts spratt; barnbesked från ett land som var stängt för adoption? Hur hade det gått till egentligen? Ingen svensk familj hade fått hem sina barn sedan i somras, så hur stor chans var det att just vår adoptionsprocess skulle leda till ett barn?

Tiden fram till resan fylldes trots allt inte bara med oro, utan även med förväntan och hopp. 40-årsdagen i december kändes inte riktigt lika ångestfylld, för kanske skulle jag kunna säga att jag på sätt och vis blivit mamma innan 40 i framtiden? Tiden gick sakta, vi bokade biljetter, fixade med visum och köpte presenter till vårt barn inför resan.

När andra förberedde sig inför julen packade vi väskorna inför det som skulle komma att bli en av våra livs största resor. Hur skulle det bli? Tänk om den ryska politiken skulle göra att vi tvingades åka hem utan att ha fått träffa längtansbarnet? Allt kan hända i en adoptionsprocess, så inget kändes självklart.

Några dagar innan jul var det dags. Med väskorna fullproppade med varma 
kläder åkte vi till Arlandas utrikesterminal för att resa till ett iskallt Sibirien.

Tillbakablick: Barnbeskedet!

Det fanns ett barn till oss! Jag förstod ingenting. Den i vanliga fall så bistra handläggaren lät glad, hon till och med skrattade. "Ni får förstås tacka nej", sa hon. "Ni kanske hellre vill adoptera från ett annat land? Vi har kollat med U.D. och Myndigheten för internationell adoption, men vi kan inte garantera något”. Tankarna gick runt, runt och jag visste inte hur jag skulle reagera. Barnbesked nu? Vi som trott att det var kört och helt gett upp drömmen om att adoptera från Ryssland. Ja, för det var ett barnbesked om ett ryskt barn vi fått. Mitt under stoppet, under de många månader när situationen för dem med påbörjade ärenden såg som allra mörkast ut. Vi fick ett namn och information om att vi fått foton och läkarutlåtanden via mail. Jag förstod att jag borde låta glad, skrattade till och sa något i stil med att det hela var fantastiskt och att jag skulle återkomma när jag pratat med mannen.

Efter mötet tittade jag på mailet märkt "barnbesked" i mobilen samtidigt som jag promenerade tillbaka till jobbet. Ett barn! Söt som en docka med stora ögon, runda kinder och en smilgrop i ena kinden. Kunde det verkligen vara möjligt? Vad var det som hänt egentligen? "Håll i dig nu", sa jag till mannen, "för du kommer inte att tro mig, vi har fått barnbesked!". Det var som att vinna på ett lotteri.

Beslutet var enkelt. Hur skulle vi kunna tacka nej till detta? Vi förstod ju direkt att det här var vår unge.

Adoptionssammanfattning; våren 2011 - hösten 2013

Våren 2011 ställde vi oss i kö till två adoptionsorganisationer och bokade tid med en socialsekreterare i stadsdelen för att samtala om adoption. Under hösten samma år deltog vi, spända och förväntansfulla, i kommunens föräldrautbildning och under våren 2012 genomfördes vår medgivandeutredning som ledde till att vi blev godkända som adoptivföräldrar i juli. 

Hösten 2012 fick vi ett massutskick från vår organisation med rubriken "Snabba adoptioner från Ryssland". Hemma med barn inom 12 till 18 månader och det skulle vara möjligt att skicka handlingarna dit direkt. Vi hade inte funderat på Ryssland som adoptionsland över huvud taget, dessutom hade AC:s representant sagt att det var två års kö för att få skicka papper dit så sent som i augusti.

Vi ville att något skulle hända - snabbt - så den 17/12 2012 betalade vi den första fakturan. Därmed hade vi valt land och förbundit oss att adoptera från Ryssland. 

Det tog en månad innan vi hörde något. Visserligen kom storhelgerna emellan, men vi ville ha besked. Vi mailade utan att få svar, men när jag ringde upp i mitten på januari fick vi veta att vi blivit placerade i en region ganska nära Sverige. Vi pustade ut en smula, det var skönt att få besked. Efter en månad eller så stängde "vår" region för utlandsadoptioner. Vi visste inget om vårt ärende förrän i maj, när vi fick veta att våra papper hade skickats vidare till en ny region i Sibirien vilket innebar att vi skulle bli de första svenskarna där. 

Tiden gick och det började se allt mörkare på den ryska adoptionsfronten. Adoptionerna till USA stoppades och kort därefter avbröts adoptionerna till ensamstående. Vi oroade oss att något snart skulle ske som skulle göra att även våra planer skulle gå om intet. 

Så kom då det stora bakslaget. Ryska adoptioner till länder som tillåter samkönade äktenskap, däribland Sverige, stoppades under hösten. I samma veva lades vår "reservorganisation" ned och vår köplats där försvann. 

Tillbaka på ruta ett... Vi försökte ta nya tag och funderade på andra lösningar. Efter några veckor meddelade vår organisation att vi, de drygt 30 svenska familjer med pågående ärenden i Ryssland som inte fått barnbesked, skulle kunna skicka papper till ytterligare ett land parallellt. Orken tröt och allt kändes tungt, trots att vi erbjudits en slags öppning. Ett barn från Kinas SN-kö kanske? Jag läste bloggar av Kinaföräldrar, läste på om diagnoser och pratade med organisationens landansvarige. Det kanske vore något? Dessvärre har jag en gång varit kvar längre än mitt visum tillät i Kina, vilket kanske skulle bli ett hinder... Nigeria då? Vi funderade och funderade. 

Vi ville tänka ordentligt på Nigeria och kolla upp hur allt skulle gå till, så vårt beslut dröjde. Än hade vi inte släppt Ryssland, även om medias bild av politiken där gjorde att vi ofta kände oss uppgivna.

Så en dag i mitten av november hände något som vi faktiskt inte ens kunnat 
föreställa oss. Telefonen ringde på jobbet och organisationens representant undrade om jag hade tid att prata. Jag hann inte riktigt reagera på hur underligt det var att hon ringt och svarade "jo, det kan jag, men bara i fem minuter". Det samtalet, utomhus i november och avslutat i all hast, kom att bli början på det som skulle göra att vår tur vände...

Från och med nu!

Det är nu det börjar! Idag blev vi föräldrar efter sex års försök. Vårt barn föddes nästan samtidigt som den här bloggen och nu, äntligen, får vi varandra!

Adoptionsstoppet i media

Nu har nyheten om de stoppade ryska adoptionerna till Sverige nått DN och SVT.