Medelsvensson?

Jag ser vanlig ut, har ett vanligt jobb, ett vanligt namn och en sambo som också ser vanlig ut, har ett vanligt jobb och ett vanligt namn. Trots detta är vi inga riktiga "medelsvenssons" eftersom vi inte har 1,7 barn eller 2,5 eller ens ett enda barn. DN riktar som vanligt in sig på den stockholmska välanpassade medelklassen som passar in alla mallar...

För ett tag sedan valde de att ägna sin söndagsbilaga åt övre medelklassfamiljers problem med att få ihop "livspusslet" med barnens alla aktiviteter, skola och umgänge. Är det en viktig fråga? En orättvisa att granska?

En annan artikel belyste för ett par veckor sedan dilemmat för alla stackars familjer i slutet av vårterminen när skolorna"kräver" så mycket. Föräldramöten, utvecklingssamtal, skolavslutningar och barnens uppträdanden. Jag förstår att enskilda familjer kan känna så, men förundras över att DN alltid vinklar kärnfamiljen som så drabbad av orättvisa.

Förbättra chanserna?

Jag tror ju inte att det kommer att fungera eftersom allt tyder på det, samtidigt funderar jag på hur jag ska göra för att förbättra chanserna. Styrketräning, rosenrot och bidrottninggelé lutar det åt nu, kan det vara något? Akupunkturen gav ju sämre resultat, så det känns som ett avslutat kapitel nu. Nämnde naturmedelsplanerna för sambon som svarade att vi inte skulle tänka på det utan njuta av sommaren istället. Blev förbannad, om jag inte minns alldeles fel så var det så vi tillbringade de första 36 månaderna sedan vi började försöka få barn. Ja, vi njöt väl inte direkt av sommaren eller något annat hela tiden, men några aktiva försök gjorde vi inte heller förutom de "vanliga" varje månad.

B-planen ser ut att bli en A-plan

Jag märker att jag har svårt för att läsa det jag själv skrivit. Det har varit en så sorglig resa för mig, jobbigare än jag någonsin kunnat tro. På ett sätt kanske det är bra att IVF-delen av barnlöshetsresan ser ut att bli ganska kort. Massor med försök som lett till ET och sedan misslyckats hade säkert varit värre. Nu blir plågan kortare.

Jag har skickat efter information om adoption från flera olika förmedlingar och om drygt två veckor ska vi träffa en adoptionshandläggare för samtal. För mig känns det bra och relativt naturligt att adoptera, medan äggdonation känns märkligare. Det svåra är tiden, att det tar flera år. Just nu är i alla fall min målbild ett adoptivbarn, även om det lär dröja innan det blir vår tur eftersom vi har åldern mot oss och inte gift oss ännu.

I lördags var jag på "tjejfest", en tradition som sett likadan ut i några år den här tiden på året. Jag är aningen labil i sådana sammanhang, det blir alltid barnprat. Hur hanterar man en helt omotiverad klump i halsen när alla andra pratar om hur nappavvänjningen gick till? Stora barn eller små - alla kan de relatera till samma sak. Jag tackade nej till flera av drinkarna som bjöds, men hade ont i huvudet hela da´n igår i alla fall. Ingen påtaglig berusning, men baksmällan klarade jag mig inte undan i alla fall...

Sorgen över det som inte blir

Jag jagar runt på nätet efter andra som mig. Andra som vet vilket elände det är att befinna sig mitt i IVF-karusellen. Andra som vet hur det känns att ens kropp reduceras till en äggfabrik och andra som vet hur utlämnad man är till vården. För varje ny blogg hittar jag tio nya, jag läser lite och rusar sedan vidare. Så många som är eller har varit med om samma sak som jag.

Jag har en blogg som nästan ingen läser, hur hittar man läsare? Mina foruminlägg blir långa och där får jag ofta stöd, men ibland vore det skönt att skriva ego-inlägg och få kommentarer utan att skämmas för att jag bara skriver om mig själv...

Mina chanser att få ett biologiskt barn tycks obefintliga, det börjar jag förstå nu. Eller egentligen inte, allt hos mig har alltid tytt på fertilitet; regelbunden mens, ägglossning osv. Nu är det inte längre så. Sambon lider i tysthet, allt elände hopar sig för honom. Hans älskade mormor dog samma dag som jag tog första sprutan och begravningen är i övermorgon. Jag har gjort honom barnlös. Om han inte träffat just mig hade han kanske inte behövt vara med om det här. Hur gör jag nu? Ska jag alltid vara snäll och glad av tacksamhet? Visst är vi två om detta, men det är jag som behandlats och min kropp som sviker...

Jag har tagit mig igenom den här dagen nu. Dagen då vi fick veta att vi misslyckats igen; att äggen inte befruktats. Jag har pratat med en barnmorska och en läkare, mailat till kommunen för att få tid med en adoptionshandläggare, skrivit och läst en massa på nätet, sambon har pratat med en barnmorska, vi har somnat till en film, åkt en tur till en parkering med en massa affärer runt omkring och sett på TV. Bland annat, men mest har jag gråtit. Gråtit över barnet som skulle komma den här gången, barnet som redan fått ett namn. Jag önskar att det vore över, men imorgon när jag vaknar börjar det om igen. Så är det. När det händer jobbiga saker är den första dagen ibland den bästa, man gör saker och allt känns tydligt. Så småningom blir det mer ett grått töcken av sorg.

Det känns så orättvist. Jag har haft min del av sorger, så många att andra ofta blir obekväma om jag nämner sådant jag har varit med om. Så många som dog så tidigt i mitt liv och nu är känslan, inte riktigt, men nästan densamma. Sorgen över framtiden som inte verkar bli som jag önskat och mitt i allt detta en mindre sorg över att aldrig få vara som alla andra.

Jag har inte haft någon mamma att fira på morsdag på 22 år, nu ser det ut som om jag aldrig kommer att bli firad då heller. En bagatell visserligen, men små saker blir ibland fånigt stora.

fertilitetslosern...

Läkaren ringde upp och sa att det bara blivit två ägg ur tre äggblåsor och att de inte befruktats. Nu låter det osäkert om vi ska få göra tre försök, eventuellt ett till sa han, innan äggdonation.

Jag är så besviken på hela den här processen, tycker att det har varit så mycket strul hela vägen. Utredningen på Ultragyn kändes rörig, de tappade bort mitt blodprov och jag tyckte att vi inte fick särskilt mycket information. Allt såg sååå bra ut och senast i december när jag var i ett annat ärende sa gynekologen att mina äggstockar såg ut som "rena skolboksexemplet".

När vi väl fick en tid för samtal hos Huddinge tog det två månader innan jag fick börja med sprayen. När jag började spruta visade det sig sent en söndagskväll att läkaren skrivit ut för lite Gonal F, vilket gjorde att jag missade en spruta. Det blev tre ägg vid äggplocket varav två befruktades på ett "onormalt" sätt, men en professor råkade passera och trodde att äggen hade en chans att klara sig om de fick långtidsodlas, vilket de inte gjorde.

Veckan efter togs mitt AMH-värde. Barnmorskan sa att de skulle ringa upp om två veckor och om värdet var lågt skulle vi omprioriteras i köordningen, annars vänta i tre månader. Samma barnmorska sa efter den missade sprutan att det (sprutmissen) skulle tas upp till ett möte efter mina tre landstingsförsök eftersom de varit "försumliga".

Ingen ringde efter två veckor, så efter ytterligare tre veckor ringde jag. Under den tiden hann vi förstås börja tro att allt var okej eftersom de sagt att de skulle höra av sig. Inklämd i en skrubb till toalett fick jag veta att mitt AMH-värde låg på 0,3. Som en följd av detta ringde jag upp nästa dag och bad att få höja min kommande IVF-dos från 300 ie till 450 ie Menopur. Nu, när försöket gick åt helvete, säger både läkare och barnmorska att det inte verkar vara någon idé med mitt låga värde. Tidigare sa läkaren att "AMH inte är någon exakt vetenskap "och inget att hänga upp sig på. Nu känns det som om de använder värdet som en anledning att peta bort oss från landstinget istället för att omprioritera oss som det var tal om tidigare. Går det till så här för alla?

Trots att det förstås varit uppenbart för oss i tre år att vi inte kan få barn på naturlig väg, så smärtar det att jag gått från att vara ett "skolboksexempel" (i teorin förvisso, men ändå) till en som vården knappt vill satsa på... Om nu AMH-värdet är så viktigt kunde väl läkaren ha kollat upp det hösten -09. Jag pratade med henne nu i vår och hon sa att det inte var standard på den tiden, men hade vi vetat tidigare kanske vi hade gjort saker annorlunda...

Det gick inte den här gången heller...

Nu är vår väntan över. Det blev ingenting den här gången heller. Barnmorskan sa att inga ägg blivit befruktade, sedan lade min telefon av. Efter en stund ringde hon upp igen och sa att läkaren kommer att ringa upp under dagen. Två gånger utan att komma till ET, den sista gången på högsta dosen. Mina chanser att bli gravid ser inte så lovande ut.

Jag vill så gärna ha barn, mer än jag någonsin velat något tidigare. Om jag bara hade förstått det när jag var yngre! Mellan gråten går tankarna runt, runt: adoption, äggdonation, adoption... fort ska det gå dessutom, jag fyller 38 och sambon 40, så det finns ingen tid att förspilla.

Oro

Nu har 48 timmar gått sedan ÄP och oron börjar växa till sig ordentligt. Ett dygn kvar innan vi får veta om det blir ET eller ej. Sambon kommer att jobba imorgon så jag kommer att sitta ensam hemma och vänta på att de ringer från Huddinge. Snacka om tortyr... Tänk om äggen kasserades igår morse medan vi inte har en aning. Om det inte blir insättning den här gången heller kommer det inte bara att handla om att räkna ner till nästa IVF, som kan ligga långt fram i tiden, utan också om huruvida vi ens har en chans att lyckas med IVF.

Hur gör man för att inte bli galen inne i IVF-karusellen?