Igår såg jag den franska filmen "Jag har älskat dig så länge" från 2008 med Kristin Scott Thomas. Den handlar om en kvinna som släpps ut ur fängelset efter 15 år och tas om hand av sin yngre syster med familj.
Systerns båda döttrar är adopterade från Vietnam. Inte för att hon eller hennes man inte kan få barn utan för att hon inte ville bära på ett barn. Det har visserligen sorgliga orsaker, men görs inte alls till någon tragedi. Visst är det ganska ovanligt med adoptivfamiljer i spelfilmer? Just nu kan jag nog inte erinra mig en enda, åtminstone inte någon där inte själva hemligheten kring vem som är biologisk förälder varit en stor del av handlingen, t.ex. "Efter bröllopet".
Vad jag tyckte om filmen? Jo, den var absolut sevärd, även om ett annat slut hade varit intressant. Ett tips - "råka" inte läsa slutet av en film på Wikipedia innan den är klar....
Jag har olika arenor; på jobbet anses jag vara proffs på datorer och krånglande kopiatorer och här hemma är jag en total teknikloser. Sambon är en riktig datanörd, vilket gör att jag har fullt sjå med att hänga med när han ändrar inställningarna på multifjärrkontrollen, fixar med surroundsystemet och skakar igång det vårt trådlösa internet när det inte samarbetar. Ja, eller så skyller jag på honom bara... Nu har jag i alla fall försökt få min blogg med i listan på sidan IVF-bloggar, det ska bli spännande att se om det lyckats. Om inte kanske det är dags att börja fixa med bloggen på arbetstid... ;-)
Idag är jag mitt emellan 35 och 40. Märkligt, jag som nyss fyllde 30. Då var jag ensam på vift i Asien och kände mig osedvanligt fri och lycklig. Imorgon kommer jag även att vara närmare 50 än 25, vilket känns fullkomligt absurt. Jag har nog alltid tänkt mer på min egen ålder än andra, kanske beroende på att många runt omkring mig dog när jag var ung, men nu är jag än mer medveten om att tiden går.
Grattis till mig själv på 37,5-årsdagen!
Jag har aldrig tagit barn för givet, i alla fall alltid intalat mig att det inte är någon självklarhet. Trots det är det ändå svårt att föreställa sig ett liv utan egna barn... För mina föräldrar tog det nästan tio år att få barn, en lång tid i en småstad på 70-talet. Om livet vore rättvist, borde väl min tämligen cyniska natur blivit morbevisad? Visst borde jag/vi ha lyckats när vi började försöka för tre år sedan eller åtminstone när vi gjorde vår första IVF? Ibland får jag knasiga tankar om att jag hade kunnat vara gravid i tredje månaden nu (drygt, det här med veckor förstår jag mig inte på eftersom det aldrig varit aktuellt...) om det gått vägen i februari. Overklig tanke.
Vi har haft en fin helg med fantastiskt väder. Vi har suttit i Kungsan och druckit öl ur plastglas, tillbringat en dag på en skärgårdsö, solat på bryggan, ätit på restaurang, köpt nya shorts och umgåtts med släktingar.
Sommaren kommer jag att klara. Utan egna barn kan man tillbringa två-tre timmar på en brygga över djupt vatten, prova kläder i affärer, dricka vin och sova länge på morgnarna. Le mot alla små barn som söker kontakt med mig liksom hundar tyr sig till allergiker och försöka låta bli att tänka på att det kanske inte blir några egna.
Jag ser vanlig ut, har ett vanligt jobb, ett vanligt namn och en sambo som också ser vanlig ut, har ett vanligt jobb och ett vanligt namn. Trots detta är vi inga riktiga "medelsvenssons" eftersom vi inte har 1,7 barn eller 2,5 eller ens ett enda barn. DN riktar som vanligt in sig på den stockholmska välanpassade medelklassen som passar in alla mallar...
För ett tag sedan valde de att ägna sin söndagsbilaga åt övre medelklassfamiljers problem med att få ihop "livspusslet" med barnens alla aktiviteter, skola och umgänge. Är det en viktig fråga? En orättvisa att granska?
En annan artikel belyste för ett par veckor sedan dilemmat för alla stackars familjer i slutet av vårterminen när skolorna"kräver" så mycket. Föräldramöten, utvecklingssamtal, skolavslutningar och barnens uppträdanden. Jag förstår att enskilda familjer kan känna så, men förundras över att DN alltid vinklar kärnfamiljen som så drabbad av orättvisa.
Jag tror ju inte att det kommer att fungera eftersom allt tyder på det, samtidigt funderar jag på hur jag ska göra för att förbättra chanserna. Styrketräning, rosenrot och bidrottninggelé lutar det åt nu, kan det vara något? Akupunkturen gav ju sämre resultat, så det känns som ett avslutat kapitel nu. Nämnde naturmedelsplanerna för sambon som svarade att vi inte skulle tänka på det utan njuta av sommaren istället. Blev förbannad, om jag inte minns alldeles fel så var det så vi tillbringade de första 36 månaderna sedan vi började försöka få barn. Ja, vi njöt väl inte direkt av sommaren eller något annat hela tiden, men några aktiva försök gjorde vi inte heller förutom de "vanliga" varje månad.
Systerns båda döttrar är adopterade från Vietnam. Inte för att hon eller hennes man inte kan få barn utan för att hon inte ville bära på ett barn. Det har visserligen sorgliga orsaker, men görs inte alls till någon tragedi. Visst är det ganska ovanligt med adoptivfamiljer i spelfilmer? Just nu kan jag nog inte erinra mig en enda, åtminstone inte någon där inte själva hemligheten kring vem som är biologisk förälder varit en stor del av handlingen, t.ex. "Efter bröllopet". 
