Jag har aldrig...

Jag har aldrig vart på smällen,
aldrig sett ett litet plus - Halleluja!
Jag tog ingen spruta häromkvällen,
inga andras små ungar jag tar.

Jag har aldrig mutat nå´n på BB,
för att få ta hem ett litet nyfött barn.
Mitt hopp står till ett lyckat ÄP,
därmed undgår jag barnbidragets kval.


Idag är ingen bra dag så jag skrev om texten till en snapssång för att pigga upp mig själv, det gick väl sådär.

Förhinder

Imorgon skulle jag egentligen ha pratat med en kurator som kliniken tipsat om. Hon ringde och sa att hon fått förhinder, ny tid nästa vecka. På torsdag skulle vi egentligen ha träffat en adoptionshandläggare för att få information om hur adoption går till, hon ringde idag och gav oss en ny tid nästa vecka.

Vi väntar och väntar.

Välkomna!

Nu har jag tittat in hos Charlotte och lärt mig lite hyfs! Mina tre följare, ni är varmt välkomna hit allihop! Waterlily, min gamla kompis från FL, min nya vän den kloka och flitiga bloggaren Charlotte och Helen som jag faktiskt inte vet ett endaste dugg om. Snälla Helen, skriv en kommentar om du läser detta!

Kram till er allihop och om det dyker upp fler potentiella följare är ni förstås också hjärtligt välkomna!

En tom presentask

Min syster har haft problem med hälsan och som så många andra problem med vikten till och från. Hon säger att jag har en kropp att avundas, en kropp som många skulle önska. En komplimang förstås, men min kropp är inte den kropp jag vill ha. Min kropp är som en tom presentask. Ibland piffas den till med rosetter och annat men det spelar ingen roll, den fungerar tydligen inte som den ska i alla fall.

Ensamtid och opålitlig tid

Ibland blir jag galen på sambon, men nu när han är borta saknar jag honom verkligen. Märkligt det där. Jag känner ett underligt behov av att påpeka att tiderna på den här sidan inte stämmer, jag sitter alltså inte framför datorn runt fyra på natten som det ser ut... Fast jag är ganska säker på att ingen egentligen skulle bry sig om så vore.

Var är alla barnlösa män?

Var är alla barnlösa män? Det finns massor av kloka tjejer som bloggar och skriver foruminlägg, men jag kan inte påminna mig om att ha läst en enda mans blogg om detta (förutom Marcus Birro som slutade blogga 2009). Vad beror det på?

Här hos oss verkar det vara jag som sörjer mest. Kanske för att vi nu har fått veta att det är hos mig felet ligger, kanske för att jag sörjer öppet, kanske för att jag är mer angelägen om att få barn än vad sambon är.

Det känns ofta orättvist. Sedan jag fick höra att sambons spermier är tiptop medan mina ägg är få och av tveksam kvalitet har balansen rubbats en aning. I början av vår försöka- få-barn-resa var jag ibland helt övertygad om att felet inte låg hos mig. Nu vet jag att det gör det.

Det rätta här är förstås att intala sig att det är vårt problem, att det är vi som inte kan få barn. För mig känns det ändå mer som att det är mitt problem, min brist och mina tillkortakommanden. Det beror inte på sambon, det beror på mina tankar. Jag vet ju att han kan börja om, han kan hitta någon annan tjej, medan jag tycks ha lämnat mina fertila år bakom mig om de ens funnits.

Tillbaka till första stycket: Var är ni, alla män som lider av att barnet inte kommer? Om det finns någon eller några som bloggar anonymt kanske jag kan få lite mer förståelse för hur männen tänker kring detta. Visst kan jag prata med sambon, men jag behöver fler perspektiv precis som jag får flera aspekter än min egen när jag läser andra tjejers bloggar.

Bechdeltestet

Jag visste ju att det var något jag glömde skriva om! Jo, filmen klarade Bechdeltestet, d.v.s. den hade minst en dialog där två kvinnliga karaktärer pratade med varandra om något annan än om män.

Förvånansvärt många filmer i alla möjliga kategorier lever inte upp till detta, ta er i kragen i Hollywood och Trollywood!