Tredje gången gillt??

Vårt hem är en röra av saker som ska strykas, packas och sorteras samtidigt som vi städar och fixar eftersom lägenheten ska lånas ut åt en barnfamilj medan vi är i Frankrike. Vi har lånat en barnstol och en barnsäng, "det närmaste vi har kommit att få barn" sa sambon när sängen bars in.

Tillsammans med flip flop, pocketböcker, badkläder, shorts och somriga klänningar ska nässprayen Synarela ligga. Det är en spray som jag ska ta i ungefär två veckor för att nedreglera min naturliga hormoncykel för att på så sätt hamna i ett konstgjort klimakterium. Det här är inte nytt för mig, den nittonde januari i år började jag spraya med en liknande spray, Suprecur. Jag skötte sprayandet exemplariskt, ställde klockan och sprutade in nässpray var åttonde timme. När jag skulle börja med sprutorna började krånglet, läkaren hade skrivit ut för lite Gonal F, jag missade en dos och bröt ihop. Andra försöket blev en kort variant, det var över på lite drygt en vecka. Båda försöken misslyckades kapitalt, jag som trott att det jobbigaste med att gå igenom en IVF var att "ruva", d.v.s. vänta på att få göra ett förhoppningsvis positivt graviditetstest i två veckor. Så långt har jag aldrig kommit.

Men - nu är vi där igen. Nässpray ska tas, sprutor så småningom och sedan ultraljud med en läkare som suckar och jag som får ångest... Kanske en tur till sjukhuset i bil tillsammans med sambon och en liten burk spermier, ett äggplock med få små ägg, en ängslig väntan på ett "nej, det blev ingenting den här gången heller", telefonsamtalet och tårarna som alltid följer.

Eller kanske, kanske, kanske blir det inget telefonsamtal utan ett återbesök. Ägg som sätts in och en orolig väntan på att få göra ett graviditetstest. Jag hoppas det. Jag vill "ruva", även om det inte leder till något. Iså fall kanske jag är aningens mindre infertil än vad det har verkat som hittills.

Inför de här tre försöken har det känts olika varje gång. Från hopp till förtvivlan till längtan, hopp och ännu djupare förtvivlan. Nu känns det inte lika starkt. Ännu.

Bara kvinnans ansvar?

I skolan fick vi lära oss att det är två som behövs för att det ska bli ett barn. Där fick vi också lära oss att skydda oss. Dagens nyhet i DN och på TV är att ungas sexvanor gör att de får svårare att få barn senare i livet. Många struntar tydligen i kondom och drar på sig könssjukdomar vilket kan påverka fertiliteten längre fram. Allt detta stämmer säkert, men det som provocerar mig är att "unga" tydligen bara betyder unga kvinnor. Det är kvinnor som frågas ut i tidningen och kvinnor som intervjuas på TV. En läkare uttalar sig och säger att det är dags att unga kvinnor börjar förstå att de inte kan vänta med att skaffa barn tills det är för sent och att de har en övertro på att sjukvårdens insatser.

Varför låter det så ofta som att det är kvinnans ansvar båda att skydda sig mot graviditet och sjukdomar och kvinnans ansvar att se till att bli gravid i en lagom ålder? Varför kan inte killarna dra på sig en kondom? Jag har kompisar som väntat länge på att deras karlar ska bli tillräckligt "mogna" för att planera barn, varför kan inte de se till att "mogna" lite tidigare?

Det retar mig otroligt mycket att media ofta resonerar så här.

Den här artikeln som skrevs i december är däremot desto trevligare att läsa: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/lakaren-aven-kvinnor-over-40-ar-borde-fa-chansen-att-fa-barn. Jag länkar hellre till den än till dagens tramsiga inlägg.

Barnlös i glasbur

Kronprinsessan Victoria är 34 år och nyblivna furstinnan Charlene i Monaco 33. Bådas allra viktigaste uppdrag är att föda tronarvingar. Det är mycket som är märkligt med monarkin, men detta kan vara det allra konstigaste.

Vad händer om det inte blir ett endaste litet biologiskt barn? Tänk om även dessa kvinnor också har en äggreserv som är på upphällningen? Adoption lär väl inte bli aktuellt eftersom hela idén handlar om genetik, men äggdonation då? Ett ägg från Madeleine borde väl vara lika kungligt som Victorias? Det skulle säkert gå att genomföra utan att vi skattebetalare/undersåtar/folket fick veta något. De allra bästa läkarna lär väl finnas till hands, men jag antar att det inte alltid hjälper.

Om några år kanske det är vanligt att frysa in sina ägg när man är riktigt ung, bara ifall att...

Det går säkert vägen för dem båda. Men om inte lär de få ett helsicke. Vi som är barnlösa fast vi inte vill vet att det räcker med att några få bekanta kommenterar barnlösheten, att ha miljontals människor som undrar lär göra det ännu värre.

AMH-värdet åter igen

Läkaren tyckte att jag skulle ta ett nytt AMH-test v. 26 eller 27. Under förra veckan var vi bortresta, så nu återstår bara måndag och tisdag innan vi åker bort igen. Vi fick med oss en lista över vilka vårdcentraler som är anknutna till KS, men den är nu spårlöst försvunnen.

Jag förstår inte varför jag ska ta det igen, hittills har det inte kommit något gott av att veta att det är lågt. Jag trodde ju det, att vi skulle få mer hjälp sedan de hittat en anledning men istället blev det tvärtom. Om nu värdet skulle vara ännu sämre, kan de stoppa behandlingen då? Visst borde jag vara tacksam över att landstinget gör kostnadsfria IVF-er, men efter den här våren är mitt förtroende för vården så lågt att jag nästan tror att det är en fälla. Lågt värde = få försök, antagligen inga fler efter detta, ännu lägre värde = inget försök alls?

Förresten jag vet ju, det togs för nära inpå det första IVF-försöket förra gången så värdet kan vara fel. Hur som helst - jag ser ingen poäng med att göra det igen, det går ju ändå inte att förbättra.

Den försvunna listan och tankarna på det hopplösa värdet gjorde att jag deppade ihop fullständigt. Jag har ändå känt mig ganska balanserad ett tag, men det är tydligen bara ett tunt ytskikt av stabilitet... Det känns extra trist när jag tänker på att kuratorn som jag bara hann träffa en gång är sjukskriven på obestämd framtid.

Äh, jag tror jag skiter i att ta ett nytt AMH-test.

Nobody puts baby in a corner...

Kvällens bakgrundsfilm: Dirty Dancing. Filmen får mig att tänka på:

att jag kan replikerna...

hur vi recenserade den i gymnasiet och kom fram till att det var märkligt att en ung kvinnas frigörelse i filmer ofta går genom förhållandet till en man till skillnad från när det handlar om unga män. Vi jämförde då med Unga poeters sällskap där utvecklingen främst sker genom litteratur, en stark ledare och gemenskap med andra grabbar.

att jag tyckte att Jennifer Grey hade så fin, fluffig frisyr och snygga kläder och att Patrick Swayze var så snygg (om än lite för gammal).

att tiden går. Det är 25 år sedan filmen gjorde och det känns ju inte så. Alls.

att det är en övertydlig, ibland lite "cheesy" film, men att det ändå är så välgjord. Den fångar Babys karaktär och den sommar som förändrar henne på ett fint sätt.

Dirty Dancing är inte en film som jag kan se utan att tänka på allt det här, kanske för att jag såg den första gången som tonåring. Om den gjordes idag är det inte ens säkert att jag hade sett den och jag hade definitivt upplevt den på ett annorlunda sätt.

Påminnelser

Telefonen var med förstås. Två samtal blev det som påminde om barnlösheten. Jag ringde till Huddinge och berättade att mensen kommit (på midsommarafton...) vilket betyder att det är dags att börja spraya i mitten av juli.De ringde även från kursen som vi ska gå för att få adoptera. I augusti börjar den!

Jag ser inte fram emot att börja med en IVF-behandling igen. Eftersom våra två tidigare försök gått så extremt dåligt ser oddsen inte så lovande ut. Med ett tredje försök som inte leder till införing är det slut för oss och jag har svårt att tro att vi ska lyckas bättre den här gången. Så det blev... efter första försöket räknade jag ner; månader, veckor och dagar, men nu känns det mest jobbigt att behöva ha ont i huvudet i flera veckor för att, troligen, misslyckas igen.

Föräldrakursen ser jag fram emot. Den börjar i samma veva som det är dags för äggplock, märkligt... Det blir väl bara att gå dit och se glad ut antar jag.

Hemma igen

Det var fantastiskt. Att inte ha tillgång till dator och leva lite isolerat ett tag var bra för mig. Konstigt nog gjorde det att jag inte funderade lika mycket som annars. kanske berodde det också på avsaknaden av barnfamiljer och barnprat?