Adoptionssammanfattning; våren 2011 - hösten 2013

Våren 2011 ställde vi oss i kö till två adoptionsorganisationer och bokade tid med en socialsekreterare i stadsdelen för att samtala om adoption. Under hösten samma år deltog vi, spända och förväntansfulla, i kommunens föräldrautbildning och under våren 2012 genomfördes vår medgivandeutredning som ledde till att vi blev godkända som adoptivföräldrar i juli. 

Hösten 2012 fick vi ett massutskick från vår organisation med rubriken "Snabba adoptioner från Ryssland". Hemma med barn inom 12 till 18 månader och det skulle vara möjligt att skicka handlingarna dit direkt. Vi hade inte funderat på Ryssland som adoptionsland över huvud taget, dessutom hade AC:s representant sagt att det var två års kö för att få skicka papper dit så sent som i augusti.

Vi ville att något skulle hända - snabbt - så den 17/12 2012 betalade vi den första fakturan. Därmed hade vi valt land och förbundit oss att adoptera från Ryssland. 

Det tog en månad innan vi hörde något. Visserligen kom storhelgerna emellan, men vi ville ha besked. Vi mailade utan att få svar, men när jag ringde upp i mitten på januari fick vi veta att vi blivit placerade i en region ganska nära Sverige. Vi pustade ut en smula, det var skönt att få besked. Efter en månad eller så stängde "vår" region för utlandsadoptioner. Vi visste inget om vårt ärende förrän i maj, när vi fick veta att våra papper hade skickats vidare till en ny region i Sibirien vilket innebar att vi skulle bli de första svenskarna där. 

Tiden gick och det började se allt mörkare på den ryska adoptionsfronten. Adoptionerna till USA stoppades och kort därefter avbröts adoptionerna till ensamstående. Vi oroade oss att något snart skulle ske som skulle göra att även våra planer skulle gå om intet. 

Så kom då det stora bakslaget. Ryska adoptioner till länder som tillåter samkönade äktenskap, däribland Sverige, stoppades under hösten. I samma veva lades vår "reservorganisation" ned och vår köplats där försvann. 

Tillbaka på ruta ett... Vi försökte ta nya tag och funderade på andra lösningar. Efter några veckor meddelade vår organisation att vi, de drygt 30 svenska familjer med pågående ärenden i Ryssland som inte fått barnbesked, skulle kunna skicka papper till ytterligare ett land parallellt. Orken tröt och allt kändes tungt, trots att vi erbjudits en slags öppning. Ett barn från Kinas SN-kö kanske? Jag läste bloggar av Kinaföräldrar, läste på om diagnoser och pratade med organisationens landansvarige. Det kanske vore något? Dessvärre har jag en gång varit kvar längre än mitt visum tillät i Kina, vilket kanske skulle bli ett hinder... Nigeria då? Vi funderade och funderade. 

Vi ville tänka ordentligt på Nigeria och kolla upp hur allt skulle gå till, så vårt beslut dröjde. Än hade vi inte släppt Ryssland, även om medias bild av politiken där gjorde att vi ofta kände oss uppgivna.

Så en dag i mitten av november hände något som vi faktiskt inte ens kunnat 
föreställa oss. Telefonen ringde på jobbet och organisationens representant undrade om jag hade tid att prata. Jag hann inte riktigt reagera på hur underligt det var att hon ringt och svarade "jo, det kan jag, men bara i fem minuter". Det samtalet, utomhus i november och avslutat i all hast, kom att bli början på det som skulle göra att vår tur vände...

Från och med nu!

Det är nu det börjar! Idag blev vi föräldrar efter sex års försök. Vårt barn föddes nästan samtidigt som den här bloggen och nu, äntligen, får vi varandra!

Adoptionsstoppet i media

Nu har nyheten om de stoppade ryska adoptionerna till Sverige nått DN och SVT. 

Mina tankar om adoption förr och nu

Så länge jag kan minnas har jag velat adoptera. Det beror säkert på flera saker, men startade nog med de söta grannbarnen från Latinamerika när jag var liten. I 20-årsåldern var jag en sådan där jobbig typ som sa "man kan ju alltid adoptera", utan att fatta hur naiv jag var och hur irriterande sådana kommentarer kan vara. Med det menade jag i och för sig att jag alltid skulle kunna adoptera, det var inte något jag försökte övertala andra. 

I samband med att mitt förra långa förhållande tog slut för tolv år sedan började jag fundera över barn. Inte så att jag fruktade avtagande fertilitet eller var arg för att chansen till befruktning försvunnit, utan det var mer så att jag började längta efter att vara en del av en barnfamilj. Singelåren passerade och jag var fortfarande övertygad om att det där med barn nog skulle lösa sig tids nog, antagligen på "den naturliga vägen" eller genom adoption. Jag pratade fortfarande om adoption som ett alternativ, särskilt om jag skulle förbli ensamstående. Jag pratade och pratade, men kollade inte upp hur det skulle gå till att adoptera utan betedde mig som om jag hade all tid i världen. Nu låter det här så dumt. Varför gjorde jag inte mer? Å andra sidan visste jag ju inte då att min fertilitet skulle vara i det närmaste obefintlig i 34-årsåldern eller att det skulle komma att bli långt svårare att adoptera på bara några år och i princip omöjligt för ensamstående. Många i vår bekantskapskrets har fått såväl ett som två och till och med tre barn under de dryga fem år som vi försökt få barn, vi kunde ju ha varit en av dem. Vad adoption beträffar så kunde jag aldrig föreställa mig att vårt ärende skulle ta den här vändningen för fyra år sedan när min singelkompis adopterade ett friskt spädbarn från Vietnam. 

Jag, som i flera år berättade för alla att adoption minsann skulle kunna vara mitt förstahandsval har blivit alltmer fundersam med åren i takt med att situationen förändrats för oss. Jag är fortfarande säker på att barn har det bättre i en familj än i ett barnhem, men det som känns tveksamt är att vi förväntas vara lojala mot adoptionslandet åtminstone tills barnet blir myndigt (om vår adoption blir av, vill säga). Samtidigt vill vi förstås inte krångla, särskilt inte som vår eventuella adoption hänger på en så skör tråd i alla fall. "Beggers can't be chosers"...

Vi hoppas och håller tummarna hårt nu. För vi vill ju trots allt hellre vara föräldrar på obekväma villkor än inte alls...

Det ser mörkt ut

Vi har fått två tråkiga besked den senaste veckan. I Ryssland kommer domstolarna inte att besluta om adoption till länder som tillåter samkönade äktenskap och den andra organisationen som vi är medlemmar i utöver Adoptionscentrum, FFIA kommer att lägga ned. 

Om det skiter sig med Ryssland har vi alltså ingen reservplan. Om, mot förmodan som det ser ut nu, vår adoption blir av så har vi ingen kötid någon annanstans och därmed ingen chans att adoptera ett syskon.

Alla beslut vi tagit på vägen har blivit fel. Mer än fem års försök. Snart är orken slut och hoppet borta.

Ja, vi är barnfria ikväll (och alla andra kvällar...)

"Så ni är barnlösa ikväll?" Servitören tittar på oss som om han förväntar sig beröm för att han är så förstående. "Jaa... " säger vi båda samtidigt. För vi är ju barnlösa. Den här kvällen och alla andra kvällar. Dessutom vill vi inte göra servitören ledsen, han ser ju så nöjd ut nu när han lyckats placera in oss i rätt fack. "Det gäller att passa på, för snart ska ni ju hem till..." fortsätter han. Vi nickar, ler och ber om notan.

"Har du barn i skolan här?" vi kände varandra när vi var sju-åtta år och nu visar det sig att vi bor i samma område. "Inga barn"svarar jag snabbt och vi fortsätter kallprata. Han trivs bra i området säger han, läget, naturen och att det finns så många barn. Jag håller med och sneglar mot hans ungar; två och sex år ungefär. "Kul att ses" säger jag och fortsätter min raska promenad med en klump i halsen. Klart att han förutsätter att jag har barn, jag är ju snart 40. Jag inser att han faktiskt inte ens fick sina särskilt tidigt, det är jag som är sen. Senare än nästan alla andra jag känner.

Varje gång det händer skäms jag. Över att inte vara som inte andra, över att jag på något sätt missat "barntåget" och står vid sidan av. Jag hade inte räknat med utanförskapet, ensamheten och skammen. Vi blir inte bjudna till vänner som umgås familjevis, kanske logiskt eftersom en familj vanligtvis innehåller fler än två personer och vi inte kan erbjuda några lekkamrater till vännernas barn. Ibland får vi vara med i andra sammanhang, på fester när andra har barnvakt eller på tjejfester och herrmiddagar. Då kan vi för en stund låtsas att vi är som de, ända till någon frågar om våra barn. Jag svarar vanligtvis snabbt att vi inte har barn och frågar om deras istället. Namn, ålder och intressen. Kanske glömmer de då för en stund att jag är udda? De glömmer och jag stänger av, för jag orkar inte gå på fest för att lyssna på bekantas anekdoter och livspusselsproblematik trots att jag verkligen försöker.

Tjejer, det är så härligt att ses

- Jo, jag tänker ibland på att alla andra i min ålder har barn.

- Nej, det är inte riktigt samma sak att låna dina barn när de är besvärliga.

- Ja, vi har funderat på att adoptera (eeeeh, tack för tipset). De flesta som inte kan få barn funderar på det. (..och på alla andra alternativ. Provar allt. Funderar på allt. Hela tiden.)

- Ja, vi har kommit igång med adoptionen.

-Nej, vi valde inte Ryssland för att få ett barn som liknar oss. Vi trodde att det skulle gå fort. Men det gör det inte eftersom vårt ärende stannat upp. (De arton månaderna började inte ticka i februari som vi trodde, utan nedräkningen börjar i mitten av maj. Kanske.)

Vi delar en flaska vin till mellan oss fem. Jag säger att det är jobbigt att prata om och ordningen är återställd. Mobilerna cirkulerar och vi visar bilder och filmsnuttar på barnen. Ja, alltså inte jag då förstås, jag har ju inga, men jag tittar på deras, säger att ungarna är söta och bekräftar dem som föräldrar. För det är ju så vi gör. I morgon är det dags för nästa tjejträff, jag förväntar mig förlossningserfarenheter istället för skolprat eftersom två är höggravida. Jag har bestämt mig för att bita ihop och sluta känna efter. Äta, dricka och skratta på rätt ställen. Bita ihop för att fortfarande bli tillfrågad. I alla fall ibland.