En tydlig och pedagogisk ambassadör för adoption. Det är vad jag ska bli. En person som inte förvånas över okunskap utan lugnt och metodiskt förklarar hur det går till. Japp, så får det bli. När jag orkar alltså. Ibland vill jag bara vara en av alla andra.
lördag 23 mars 2013
Nästa gång ska jag ta allt från början. Eller inte.
"Hur går det med adoptionen?" undrar en man i bekantskapskretsen. "Jodå", svarar jag, "vi har inte hört något på ett tag men de första räkningarna är betalda." "Konstigt att det ska kosta så mycket", säger han, "men det behövs väl för att rensa bort de som inte passar". Någonstans där börjar jag förstå att han inte riktigt har klart för sig hur en adoptionsprocess går till. Jag känner att jag borde ha lagt upp samtalet annorlunda och börjar berätta om kurser, utredningar och kösystem, för jag vill ju inte att han ska tro att adoption är jämförbart med att köpa en kattunge på annons. Pengarna är ju den sista gallringen efter en noggrann koll av allt som rör oss. Det sista (?) hindret efter att vår relation, vår bakgrund och våra tankar om allt möjligt granskats under lupp. Jag vet inte riktigt om han förstod i slutändan, men samtalet lämnade mig med en känsla av förvåning över hur lite han egentligen visste (han och hans sambo har följt oss och vårt kämpande i några år), samtidigt som jag kände att jag borde ha varit mer pedagogisk.
måndag 4 mars 2013
De där datumen
Datumen för våra första kontakter med vården dokumenterades, här och i olika tabeller och dokument. Jag trodde att det kanske skulle bli intressant i framtiden, för oss och för vårt framtida barn. I takt med att våra chanser att lyckas började se allt sämre ut och de behandlingar vi erbjöds blev av ett annat slag minskade min lust att skriva ner alla datum. Till vilken nytta liksom? Minnet av de sista fem behandlingarna är som en dimma. Det började kännas likgiltigt, våra insättningar skedde som i slentrian och jag fick behärska mig för att inte hånflina åt sjuksköterskorna när de pratade om att undvika rökning och alkohol, kostråd, graviditetstester och vad som är viktigt NÄR jag blir gravid. Som att jag skulle få för mig att börja röka nu, när jag aldrig gjort det förr? Eller pimpla i mig rödvin under de dryga två veckorna fram till negativt test och mens? Knappast. OM jag blir gravid, ville jag skrika åt dem. OM. För mig handlade deras NÄR inte om positivt tänkande utan det provocerade mig, fick mig att känna att de trodde att käcka tillrop och ett glatt humör skulle göra mig gravid (och att min brist på detta minskade chanserna).
Men jag minns att vi var hoppfulla i början. Mannen hade alltid känt starkare för ÄD än jag, men jag drogs med av hans förväntan och av den snälla sköterskans omtanke. Jag släppte inte mobilen med blicken när jag satt på föreläsningar, kliniken kunde ringa när som helst och det gällde att vara redo. Jag kommer ihåg resan till Köpenhamn när jag drack alkoholfri öl och sa att jag inte ville åka karusell på tivoli. Allt krångel med vagitorier, alarmet som gick igång tre gånger om dagen och att jag alltid försökte hitta på lama förklaringar till varför min mobil väsnades varje dag klockan tre.
De olika stegen i vår adoptionsprocess har varit lättare att minnas; första samtalet med socialsekreteraren skedde på våren 2011, köandet i två organisationer började under sommaren 2011 och samma höst gick vi föräldrautbildningen. vi utreddes under våren 2012 och fick ett medgivande i juni. En del av det har jag skrivit om här. Allt som har med adoptionen att göra har varit lättare att sätta på pränt än behandlingarna som bara fått mig att känna mig eländig.
Under hösten valde vi land. Eller som det är för så många andra - landet valde oss. Vi, som är ostraffade, skuldfria, inte varit sjukskrivna, har hyfsad ekonomi och stor erfarenhet av barn passar ändå inte in på alla länders krav. Adoptionsländer som söker familjer som är aktivt troende gick bort, liksom de länder som vill ha par som varit gifta länge eller är under 35. I mitten av december betalade vi den första fakturan och en månad senare fick vi instruktioner om hur vi skulle gå vidare. Det är ingen billig resa att adoptera; vi har hittills betalat drygt 100 000 kr. Jag vet förstås att det kommer att vara värt det i slutändan (det känns liksom inte politiskt korrekt att klaga över kostnaden att adoptera), men ändå.
Vi vet inte säkert om detta verkligen kommer att leda till ett barn. Nu hoppas vi bara att allt ska gå vägen.
Men jag minns att vi var hoppfulla i början. Mannen hade alltid känt starkare för ÄD än jag, men jag drogs med av hans förväntan och av den snälla sköterskans omtanke. Jag släppte inte mobilen med blicken när jag satt på föreläsningar, kliniken kunde ringa när som helst och det gällde att vara redo. Jag kommer ihåg resan till Köpenhamn när jag drack alkoholfri öl och sa att jag inte ville åka karusell på tivoli. Allt krångel med vagitorier, alarmet som gick igång tre gånger om dagen och att jag alltid försökte hitta på lama förklaringar till varför min mobil väsnades varje dag klockan tre.
De olika stegen i vår adoptionsprocess har varit lättare att minnas; första samtalet med socialsekreteraren skedde på våren 2011, köandet i två organisationer började under sommaren 2011 och samma höst gick vi föräldrautbildningen. vi utreddes under våren 2012 och fick ett medgivande i juni. En del av det har jag skrivit om här. Allt som har med adoptionen att göra har varit lättare att sätta på pränt än behandlingarna som bara fått mig att känna mig eländig.
Under hösten valde vi land. Eller som det är för så många andra - landet valde oss. Vi, som är ostraffade, skuldfria, inte varit sjukskrivna, har hyfsad ekonomi och stor erfarenhet av barn passar ändå inte in på alla länders krav. Adoptionsländer som söker familjer som är aktivt troende gick bort, liksom de länder som vill ha par som varit gifta länge eller är under 35. I mitten av december betalade vi den första fakturan och en månad senare fick vi instruktioner om hur vi skulle gå vidare. Det är ingen billig resa att adoptera; vi har hittills betalat drygt 100 000 kr. Jag vet förstås att det kommer att vara värt det i slutändan (det känns liksom inte politiskt korrekt att klaga över kostnaden att adoptera), men ändå.
Vi vet inte säkert om detta verkligen kommer att leda till ett barn. Nu hoppas vi bara att allt ska gå vägen.
söndag 3 mars 2013
Här eller någon annanstans kommer jag att skriva om vår adoption
För snart ett halvår sedan skrev jag mitt senaste inlägg här. Eller i alla fall det senast publicerade inlägget, det har blivit några texter under tiden som jag inte lagt ut på nätet. Jag saknar att blogga, det sätter ord på mina tankar och får mig att se lite klarare, samtidigt som det hugger till i magen varje gång jag loggar in här. För vi är ju ett av de par som ännu inte lyckats bli föräldrar. Efter snart fem år av försök står vi fortfarande och stampar. Vi har gjort allt. Sammanlagt nio behandlingar av olika slag - från en insemination för några år sedan, via tre påbörjade IVF-er utan resultat till fem misslyckade äggdonationsbehandlingar. Under tiden har vi ställt oss i kö till två adoptionsorganisationer, gått föräldrautbildning för att få adoptera, utretts av kommunen, fått ett medgivande och nu - till sist skickat papper till det land vi valt.
Jag funderar på att börja skriva igen, men nu som en renodlad adoptionsblogg. Kanske här i den här bloggen, kanske i en ny, fräsch adoptionsblogg? En blogg utan vår historia och mina bittra funderingar kring hur det är att vara ofrivilligt barnlös? Få se hur det blir. Trots att jag är skeptisk mot sociala medier i allmänhet (och Facebook i synnerhet...) gav det mig tröst att skriva. Bloggen var ett forum för mina tankar samtidigt som jag dokumenterade datum och annat som kändes betydelsefullt då.
På återhörande!
Jag funderar på att börja skriva igen, men nu som en renodlad adoptionsblogg. Kanske här i den här bloggen, kanske i en ny, fräsch adoptionsblogg? En blogg utan vår historia och mina bittra funderingar kring hur det är att vara ofrivilligt barnlös? Få se hur det blir. Trots att jag är skeptisk mot sociala medier i allmänhet (och Facebook i synnerhet...) gav det mig tröst att skriva. Bloggen var ett forum för mina tankar samtidigt som jag dokumenterade datum och annat som kändes betydelsefullt då.
På återhörande!
måndag 17 september 2012
Pinsamt DN!
Ny dag, ny vecka som börjar med en rejäl käftsmäll från Dagens Nyheter. Dagens huvudledare "Barn är ingen rättighet" är oerhört dåligt skriven och går i princip ut på att alla som inte är heterosexuella, träffade den rätta tidigt och kan få barn på naturlig väg är pinsamt desperata och ligger skattebetalarna till last. Personen som skrivit texten är dåligt påläst och texten fullkomligt osar av förakt mot alla som avviker det allra minsta mot hans (?) idealbild av hur en kvinna ska vara.
Som tur är finns det vettiga människor som skriver kommentarer. Många går ut på att vården i så fall inte heller skulle subventionera så kallade välfärdssjukdomar, för att inte tala om Viagra...
Så här beskriver Wikipedia ordet "ledarsida"
"En ledarsida eller ledare är en sektion i en tidning där tidningens och redaktionens åsikter i politiska frågor uttrycks. Vanligen avgör ägarna tidningens allmänna politiska inriktning."
Så här beskriver Wikipedia ordet "ledarsida"
"En ledarsida eller ledare är en sektion i en tidning där tidningens och redaktionens åsikter i politiska frågor uttrycks. Vanligen avgör ägarna tidningens allmänna politiska inriktning."
"En ledare kan vara osignerad, i vilket fall den anses representerar hela tidningens hållning, eller signerad (till exempel i krönikeform), i vilket den ofta uppfattas som representativ främst för skribentens åsikter. Svenska ledarsidor har ofta minst en osignerad text varje dag, vilken brukar beskrivas som "huvudledaren".
Denna text beskriver alltså hela tidningens åsikt om ofrivillig barnlöshet. Ägarnas (Bonniers?) åsikt, redaktionens åsikt och den officiella hållning som tidningen har i barnlöshetsfrågor.
"En utveckling där förstföderskor är i medelåldern är sannerligen ingenting att sträva efter" skriver ledarskribenten. En utveckling där Sveriges största morgontidning, som citeras i all annan media, blir allt intolerantare mot de som inte passar in exakt i normen ser jag som en mycket mer oroande framtidsvision.
måndag 10 september 2012
Det här med att kunna göra vad som helst
Ibland tänker jag att jag skulle kunna göra vad som helst för att få barn. Problemet är bara att det ofta stannar vid just den meningen, gärna kombinerat med dramatiska suckar och en teatralisk hand mot pannan (det sker liksom inombords, så ingen behöver se detta...). I nästa stund fastnar jag i hur jobbigt det är att inte få vara med om något som andra tar för självklart, att misslyckas med behandlingar och veta att vårdpersonalen haft full insyn (bokstavligt och bildligt) i min kropp medan utredare, stadsdelspolitiker och personal vid adoptionsorganisationer vet allt om mitt liv. Mest fastnar jag i det här med tiden. Hur mer än fyra år har gått och att jag kommer att vara över fyrtio när/om vår adoption blir av.
Men så tänker jag att det är dags att jag tar mig i kragen. Tänka att det är som att springa ett lopp. Fokusera på målet och sluta gnälla över skavsår, håll och att alla andra springer ikapp hela tiden. För om jag ideligen upprepar för mig själv att jag skulle kunna göra vad som helst så är det väl dags att göra just det. Handla och sluta ömka mig själv så himla mycket. Det finns länder som vi kan skicka ansökningar till nu direkt. Det kanske är det vi ska göra? Ta sikte på målet, springa, trots mjölksyra och ont i knäna, och sluta känna efter?
Men så tänker jag att det är dags att jag tar mig i kragen. Tänka att det är som att springa ett lopp. Fokusera på målet och sluta gnälla över skavsår, håll och att alla andra springer ikapp hela tiden. För om jag ideligen upprepar för mig själv att jag skulle kunna göra vad som helst så är det väl dags att göra just det. Handla och sluta ömka mig själv så himla mycket. Det finns länder som vi kan skicka ansökningar till nu direkt. Det kanske är det vi ska göra? Ta sikte på målet, springa, trots mjölksyra och ont i knäna, och sluta känna efter?
söndag 9 september 2012
Olika sätt att säga liknande saker
Den 3/9 var det en "stor" nyhet, i alla fall i DN och på TV (SVT? Fyran?), att det säljs för många ägglossningstester i Sverige. En gynekolog som heter Kristina Gemzell Danielsson säger "Att fokusera helt på barntillverkning är ingen bra idé, utan det bästa är att försöka må bra. Stress kan ha negativ påverkan. För de flesta är testen dyra och onödiga. Det är bättre att slappna av och inte tänka så mycket" (DN, 3/9). Samma dag hörde jag henne säga i TV att en god middag och en flaska vin är mer verkningsfullt än ägglossningstester eftersom stress påverkar fertiliteten.
Ungefär två veckor tidigare, den 20/8, skrev DN om den amerikanska republikanska politikern Todd Akin som hävdar att kvinnor som våldtagits inte blir gravida eftersom den kvinnliga kroppen har "sina egna sätt att förhindra graviditet" (DN, 20/8).
Svensk media suckar och skakar på huvudet åt den korkade amerikanen. Till och med inom de egna republikanska leden i USA vädjas det om avbön och ursäkter. Samtidigt står den svenska läkaren oemotsagd. Men. egentligen säger de ju samma sak. Att stress påverkar fertiliteten. Så vitt jag vet finns det inga bevis för att det är så (vilket iofs inte betyder att det är omöjligt). Det säger något om "vår" enorma tilltro till vetenskapen (läkare) och oerhörda skepsis mot religion (för just republikanerna framställs ofta som mer religiösa än politiska).
Självklart tycker jag att Todd Akin är en idiot och att det är sorgligt att sådana åsikter florerar. Jag vet också att jag raljerar när jag jämför stress (trauma) vid en våldtäkt med annan stress. Det märkliga är ändå att när Gemzell Danielssons uttalande tangerar hans tas det som en självklar sanning. För "alla" vet ju att stress gör att det inte blir barn. Alla utom vi som drabbas.
Ungefär två veckor tidigare, den 20/8, skrev DN om den amerikanska republikanska politikern Todd Akin som hävdar att kvinnor som våldtagits inte blir gravida eftersom den kvinnliga kroppen har "sina egna sätt att förhindra graviditet" (DN, 20/8).
Svensk media suckar och skakar på huvudet åt den korkade amerikanen. Till och med inom de egna republikanska leden i USA vädjas det om avbön och ursäkter. Samtidigt står den svenska läkaren oemotsagd. Men. egentligen säger de ju samma sak. Att stress påverkar fertiliteten. Så vitt jag vet finns det inga bevis för att det är så (vilket iofs inte betyder att det är omöjligt). Det säger något om "vår" enorma tilltro till vetenskapen (läkare) och oerhörda skepsis mot religion (för just republikanerna framställs ofta som mer religiösa än politiska).
Självklart tycker jag att Todd Akin är en idiot och att det är sorgligt att sådana åsikter florerar. Jag vet också att jag raljerar när jag jämför stress (trauma) vid en våldtäkt med annan stress. Det märkliga är ändå att när Gemzell Danielssons uttalande tangerar hans tas det som en självklar sanning. För "alla" vet ju att stress gör att det inte blir barn. Alla utom vi som drabbas.
tisdag 14 augusti 2012
Det där Zimmergrenska sommarpratet...
Jag surfar runt bland bloggar av alla de slag, bläddrar i kvällstidningar och lite då och då händer det; jag läser om någon som berömmer Klara Zimmergrens sommarprat. De som skriver har inte samma erfarenheter, åtminstone två av de bloggerskor som blivit berörda av hennes ord blev gravida efter att ha känt sina män i ungefär en halvtimme. Jag har märkt det bland mina vänner också, de som lyssnade uppskattade verkligen sommarpratet även om de inte själva har erfarenhet av ämnet. Är inte det fantastiskt? Plötsligt lyckas någon nå ut till fler än bara oss som själva är drabbade. Kanske har Klara Zimmergren fått fler att uppmärksamma hur det kan kännas än vad förra höstens båda TV-program gjorde? Allt hon sa hade jag kunnat säga. Men förstås inte på samma kloka, välformulerade och ändå roliga sätt. Äntligen någon (utanför bloggvärlden) som lyckats förklara hur det känns att försöka, hoppas, vänta, söka hjälp, vända ut och in på sig själv under år efter år utan att ens vara säker på att det någonsin blir ett barn.
Söndagen den första juli sändes hennes sommarprat. För mig var det jobbigt mitt i igenkännandet. För andra kanske ett sätt att förstå sådana som är ofrivilligt barnlösa? Kanske till och med någon förstår mig lite bättre nu? Jag hoppas det.
Söndagen den första juli sändes hennes sommarprat. För mig var det jobbigt mitt i igenkännandet. För andra kanske ett sätt att förstå sådana som är ofrivilligt barnlösa? Kanske till och med någon förstår mig lite bättre nu? Jag hoppas det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)