Lika, men ändå olika

Det händer att jag undrar hur jag egentligen är som vän. Jag vill så gärna vara den vän som jag själv skulle vilja ha, men jag lyckas nog inte alltid. En av mina bästa vänner är barnlös, precis som jag. Efter sex IVF-försök är hon ganska uppgiven och ser adoption som nästa steg. Häromdagen diskuterade vi det här med att veta eller inte veta varför barnen uteblir. Hon skulle förstås gärna vilja veta varför det inte fungerat för dem, medan jag längtar tillbaka till tiden innan. Innan läkarna sa att jag var helt infertil, att det bara var att vänta in klimakteriet och att jag var för gammal. Innan jag stod inne i en liten skrubb till toalett och fick beskedet av av en disträ sköterska efter att hon tittat i några papper. Ett hopplöst lågt AMH, för lågt för att våga hoppas. Hur som helst - kanske låter det som om jag tävlar när jag pratar med min vän. Som om jag minsann vill övertyga henne om att jag har det svårare som 38-åring efter fyra år som ofrivilligt barnlös än vad hon har vid 35 det efter att ha varit försökt få barn i tre år. Jag funderar på att ringa henne och liksom försöka reda ut. Men ändå, jag kanske blir lite distanslös ibland, samtidigt som sorgen tar plats och faktiskt inte minskar med tiden. Eller så är det sommaren som gör att jag får tid att tänka och känna efter? Jag vet inte riktigt. Men jag minns hur vi fyra "partjejer" hade precis samma diskussion i höstas under föräldrautbildningen för adoption. Två av oss, vi med usla äggreserver, hävdade att det vore skönt att fortfarande ha en chans att lyckas med IVF. De andra två, som gjort flera IVF:er utan att veta varför det inte lyckades, sa att skulle vara en lättnad att få ett besked om vad som var fel. I sommar föds deras barn. Vi två som med lågt AMH är lika barnlösa som innan. Att de lyckades efter många IVF:er hjälper förstås inte min vän. Jag vet att hon har haft det jobbigt under behandlingarna och att ovisshet tär, men samtidigt kan jag inte hålla inne med min egen frustration. En orsak som går att åtgärda är en sak, men är det egentligen någon som på allvar vill höra av en läkare att det är för sent att skaffa barn? Många vill kanske ha ett avslut, en auktoritet som säger att nu får det räcka, men inte på ett sätt som gör att en börjar ifrågasätta hela sitt liv. Jag minns hur jag googlade på klimakteriet, letade tecken på benskörhet och trodde att jag fått vallningar för att jag sparkade av mig tjocksockorna medan jag sov. Om mensen inte kom på tisdagförmiddag som vanligt tog jag det som ett tecken på menopausens nära antågande, trots att jag vet att min mens varit i det närmaste onormalt punktlig hela mitt liv jämfört med mina vänners. För att återgå till dilemmat med vännen; jag ska försöka lyssna på hennes utan att flika in mitt eget elände. Hennes sorg är ju också stor.