Det här med dialekter

Det finns mycket som stör mig med svenska filmer. Mikrofoner som syns i hörnen, folk som springer in i en tunnel och kommer ut ur en annan och så vidare. Det som retar mig mest just nu är det här med dialekter. Hur kan det komma sig att personerna en barnfamilj som bor i samma stad ibland låter som om hela Sverige är representerat?

Igår såg jag Simon och ekarna, en film jag velat se länge eftersom jag tyckte om boken som jag läste för sisådär femton år sedan. Filmen ska utspela sig i Göteborg, så dialektförvirringen är inte total eftersom skådespelarna "bara" pratar två olika dialekter; stockholmska och göteborgska. Isak, med tyskt påbrå, pratar göteborgska som barn och stockholmska som vuxen. Huvudpersonen, Simon, håller sig konsekvent till stockholmska liksom hans mamma, medan pappan pratar göteborgska. Simon och ekarna är en film som SF satsat massor med pengar på och som fått en del priser. Varför kunde inte regissören valt en dialekt? Antingen stockholmska (av bekvämlighet för Helen Sjöholm och resten av gänget) eller göteborgska (för autenticitetens skull).

Samma sak med Svinlängorna, en annan hyllad svensk film. Nu var det ett tag sedan jag såg denna sorgliga skildring av ett riktigt helvete till uppväxt, men ändå, blandat med tårar och medlidande irriterade jag mig på dialektblandningen. I Svinlalängorna talas det en blandning av stockholmska, skånska och svenska med finsk brytning. Det hade förstås varit helt okej om dialekterna tillhört "rätt" personer, men så var det förstås inte. Varför pratar flickan i en finsk familj som växer upp i Malmö stockholmska? Kunde filmteamet inte ha letat efter en barnskådis i Skåne? Om inte, varför inte försöka få till dialekterna hos alla skådespelare, vuxna såväl som barn?

För mig är det här en gåta. I alla fall när det handlar om påkostade filmer som förväntas dra stor publik. Är SF redan innan filmen släppts så säkra på att filmen mest kommer att visas utomlands så att ingen ändå kommer att märka att dialekterna inte stämmer? I så fall vore det ju rena idiotin, men eftersom det i Simon och ekarnas eftertexter står t.ex. "young Simon" istället för "unga Simon" / "Simon som barn" kanske de faktiskt tänker så?

Har ni prövat att ligga?

"Ja, vad vet vi egentligen, det kanske finns några oskulder här inne? Somliga har ju inte barn, det kanske beror på det? He he." Tänk så roligt en 44-årig tvåbarnsmamma kan ha på andras bekostnad. En grabbig jargong kan ju pigga upp de tristaste av sammankomster (inte...) Jag noterar att det är plumpt och okänsligt, men berörs inte på djupet av "skämtet" just därför. Nu funderar jag på om jag varit för öppen om vår barnlöshet? Kanske borde jag inte ha pratat om adoptionskursen och antytt att vi gått igenom jobbiga behandlingar? Men om jag inte hade pratat om det hade jag kanske tagit åt mig mer? Nu faller hon på eget grepp eftersom hon inte hanterar mitt förtroende bättre än så här.

Egoism

Många kopplar ihop barnlängtan med egoism. I alla fall den sorts barnlängtan som drar ut på tiden, som fortsätter i år efter år sedan det visat sig att det inte blir barn på "naturlig" väg. När jag tänker efter är det väldigt mycket kring detta som anses vara egoistiskt och kvinnor är det allra mest.  

Kvinnor som skyddar sig för att de vill vänta med barn är egoistiska. Herregud, alla vet väl att det är svårt efter 30? Inte nog med att hon ville roa sig, hon är lite korkad också.

Kvinnor som inte skyddar sig för att de vill ha barn är egoistiska, för visst har vi hört många historier om män som "lurats" att bli pappor när de haft ett "one-night-stand"? Män som inte själva kan trä på en kondom och sätter barn till världen som de sedan inte vill kännas vid är alltså inte egoistiska, utan förda bakom ljuset.

Kvinnor som vill ha barn på egen hand är egoistiska. Jaså, det passar inte leta efter en karl först? Stackars barn som tvingas växa upp utan en manlig förebild!

De som gör IVF är egoistiska. Slösa på landstingets resurser! Det är kanske inte meningen att alla ska ha barn? För att inte tala om äggdonation och spermiedonation! Hur kan man bara ta något sådant för givet?

De som vill adoptera är egoistiska. Rycka upp ett barn med rötterna bara för att man själv vill ha barn! Hu så hemskt!

Vid närmare eftertanke så är det egoistiskt att ha bara ett barn också. Stackare, de får ju inga syskon att leka med. För att inte tala om hur egoistiskt det är att ha för många barn! De ryms ju inte i volvon!

Eftersom detta är skrift vill jag betona att jag är ironisk... Ju mer jag funderar desto bisarrare tycker jag det är att barnlängtan så ofta kopplas ihop med egoism. Hur kan en längtan efter att älska, vårda och följa en människas utveckling anses vara egoistisk? Det är kanske detta som gör att vi som drabbas av ofrivillig barnlöshet inte pratar om det "offentligt"? Ingen vill väl anses vara självisk i andras ögon? Jag, som inte heller var purung när vi började försöka, vill inte heller utsättas för åsikter om att jag minsann borde ha förstått att det skulle bli svårt eftersom jag fyllt 30 (och 31, 32, 33 och 34...).

Vad gör vi egentligen av helt altruistiska skäl? Jag jobbar med människor, men i slutändan gör jag det ändå för att få pengar. Enligt egoism-resonemanget gör jag kanske ett bättre jobb utan lön? Jag tränar för att själv må bra och äter gott ibland av samma skäl. Är det fel? Jag funderar ofta på att göra insatser i samhället (men har svårt för att komma till skott...), men även där finns det en idé om att jag själv skulle må bättre av att bidra.

Det är möjligt att jag överdriver en smula. Kanske finns det en större förståelse än vad jag ibland stöter på. Jag hoppas det.