Pinsamt DN!

Ny dag, ny vecka som börjar med en rejäl käftsmäll från Dagens Nyheter. Dagens huvudledare "Barn är ingen rättighet" är oerhört dåligt skriven och går i princip ut på att alla som inte är heterosexuella, träffade den rätta tidigt och kan få barn på naturlig väg är pinsamt desperata och ligger skattebetalarna till last. Personen som skrivit texten är dåligt påläst och texten fullkomligt osar av förakt mot alla som avviker det allra minsta mot hans (?) idealbild av hur en kvinna ska vara.

Som tur är finns det vettiga människor som skriver kommentarer. Många går ut på att vården i så fall inte heller skulle subventionera så kallade välfärdssjukdomar, för att inte tala om Viagra...

Så här beskriver Wikipedia ordet "ledarsida"

"En ledarsida eller ledare är en sektion i en tidning där tidningens och redaktionens åsikter i politiska frågor uttrycks. Vanligen avgör ägarna tidningens allmänna politiska inriktning." 

"En ledare kan vara osignerad, i vilket fall den anses representerar hela tidningens hållning, eller signerad (till exempel i krönikeform), i vilket den ofta uppfattas som representativ främst för skribentens åsikter. Svenska ledarsidor har ofta minst en osignerad text varje dag, vilken brukar beskrivas som "huvudledaren".

Denna text beskriver alltså hela tidningens åsikt om ofrivillig barnlöshet. Ägarnas (Bonniers?) åsikt, redaktionens åsikt och den officiella hållning som tidningen har i barnlöshetsfrågor.

"En utveckling där förstföderskor är i medelåldern är sannerligen ingenting att sträva efter" skriver ledarskribenten. En utveckling där Sveriges största morgontidning, som citeras i all annan media, blir allt intolerantare mot de som inte passar in exakt i normen ser jag som en mycket mer oroande framtidsvision.

Det här med att kunna göra vad som helst

Ibland tänker jag att jag skulle kunna göra vad som helst för att få barn. Problemet är bara att det ofta stannar vid just den meningen, gärna kombinerat med dramatiska suckar och en teatralisk hand mot pannan (det sker liksom inombords, så ingen behöver se detta...). I nästa stund fastnar jag i hur jobbigt det är att inte få vara med om något som andra tar för självklart, att misslyckas med behandlingar och veta att vårdpersonalen haft full insyn (bokstavligt och bildligt) i min kropp medan utredare, stadsdelspolitiker och personal vid adoptionsorganisationer vet allt om mitt liv. Mest fastnar jag i det här med tiden. Hur mer än fyra år har gått och att jag kommer att vara över fyrtio när/om vår adoption blir av.

Men så tänker jag att det är dags att jag tar mig i kragen. Tänka att det är som att springa ett lopp. Fokusera på målet och sluta gnälla över skavsår, håll och att alla andra springer ikapp hela tiden. För om jag ideligen upprepar för mig själv att jag skulle kunna göra vad som helst så är det väl dags att göra just det. Handla och sluta ömka mig själv så himla mycket. Det finns länder som vi kan skicka ansökningar till nu direkt. Det kanske är det vi ska göra? Ta sikte på målet, springa, trots mjölksyra och ont i knäna, och sluta känna efter?

Olika sätt att säga liknande saker

Den 3/9 var det en "stor" nyhet, i alla fall i DN och på TV (SVT? Fyran?), att det säljs för många ägglossningstester i Sverige. En gynekolog som heter Kristina Gemzell Danielsson säger  "Att fokusera helt på barntillverkning är ingen bra idé, utan det bästa är att försöka må bra. Stress kan ha negativ påverkan. För de flesta är testen dyra och onödiga. Det är bättre att slappna av och inte tänka så mycket" (DN, 3/9). Samma dag hörde jag henne säga i TV att en god middag och en flaska vin är mer verkningsfullt än ägglossningstester eftersom stress påverkar fertiliteten.

Ungefär två veckor tidigare, den 20/8, skrev DN om den amerikanska republikanska politikern Todd Akin som hävdar att kvinnor som våldtagits inte blir gravida eftersom den kvinnliga kroppen har "sina egna sätt att förhindra graviditet" (DN, 20/8).

Svensk media suckar och skakar på huvudet åt den korkade amerikanen. Till och med inom de egna republikanska leden i USA vädjas det om avbön och ursäkter. Samtidigt står den svenska läkaren oemotsagd. Men. egentligen säger de ju samma sak. Att stress påverkar fertiliteten. Så vitt jag vet finns det inga bevis för att det är så (vilket iofs inte betyder att det är omöjligt). Det säger något om "vår" enorma tilltro till vetenskapen (läkare) och oerhörda skepsis mot religion (för just republikanerna framställs ofta som mer religiösa än politiska).

Självklart tycker jag att Todd Akin är en idiot och att det är sorgligt att sådana åsikter florerar. Jag vet också att jag raljerar när jag jämför stress (trauma) vid en våldtäkt med annan stress. Det märkliga är ändå att när Gemzell Danielssons uttalande tangerar hans tas det som en självklar sanning. För "alla" vet ju att stress gör att det inte blir barn. Alla utom vi som drabbas.

Det där Zimmergrenska sommarpratet...

Jag surfar runt bland bloggar av alla de slag, bläddrar i kvällstidningar och lite då och då händer det; jag läser om någon som berömmer Klara Zimmergrens sommarprat. De som skriver har inte samma erfarenheter, åtminstone två av de bloggerskor som blivit berörda av hennes ord blev gravida efter att ha känt sina män i ungefär en halvtimme. Jag har märkt det bland mina vänner också, de som lyssnade uppskattade verkligen sommarpratet även om de inte själva har erfarenhet av ämnet. Är inte det fantastiskt? Plötsligt lyckas någon nå ut till fler än bara oss som själva är drabbade. Kanske har Klara Zimmergren fått fler att uppmärksamma hur det kan kännas än vad förra höstens båda TV-program gjorde? Allt hon sa hade jag kunnat säga. Men förstås inte på samma kloka, välformulerade och ändå roliga sätt. Äntligen någon (utanför bloggvärlden) som lyckats förklara hur det känns att försöka, hoppas, vänta, söka hjälp, vända ut och in på sig själv under år efter år utan att ens vara säker på att det någonsin blir ett barn.

Söndagen den första juli sändes hennes sommarprat. För mig var det jobbigt mitt i igenkännandet. För andra kanske ett sätt att förstå sådana som är ofrivilligt barnlösa? Kanske till och med någon förstår mig lite bättre nu? Jag hoppas det.

Lika, men ändå olika

Det händer att jag undrar hur jag egentligen är som vän. Jag vill så gärna vara den vän som jag själv skulle vilja ha, men jag lyckas nog inte alltid. En av mina bästa vänner är barnlös, precis som jag. Efter sex IVF-försök är hon ganska uppgiven och ser adoption som nästa steg. Häromdagen diskuterade vi det här med att veta eller inte veta varför barnen uteblir. Hon skulle förstås gärna vilja veta varför det inte fungerat för dem, medan jag längtar tillbaka till tiden innan. Innan läkarna sa att jag var helt infertil, att det bara var att vänta in klimakteriet och att jag var för gammal. Innan jag stod inne i en liten skrubb till toalett och fick beskedet av av en disträ sköterska efter att hon tittat i några papper. Ett hopplöst lågt AMH, för lågt för att våga hoppas. Hur som helst - kanske låter det som om jag tävlar när jag pratar med min vän. Som om jag minsann vill övertyga henne om att jag har det svårare som 38-åring efter fyra år som ofrivilligt barnlös än vad hon har vid 35 det efter att ha varit försökt få barn i tre år. Jag funderar på att ringa henne och liksom försöka reda ut. Men ändå, jag kanske blir lite distanslös ibland, samtidigt som sorgen tar plats och faktiskt inte minskar med tiden. Eller så är det sommaren som gör att jag får tid att tänka och känna efter? Jag vet inte riktigt. Men jag minns hur vi fyra "partjejer" hade precis samma diskussion i höstas under föräldrautbildningen för adoption. Två av oss, vi med usla äggreserver, hävdade att det vore skönt att fortfarande ha en chans att lyckas med IVF. De andra två, som gjort flera IVF:er utan att veta varför det inte lyckades, sa att skulle vara en lättnad att få ett besked om vad som var fel. I sommar föds deras barn. Vi två som med lågt AMH är lika barnlösa som innan. Att de lyckades efter många IVF:er hjälper förstås inte min vän. Jag vet att hon har haft det jobbigt under behandlingarna och att ovisshet tär, men samtidigt kan jag inte hålla inne med min egen frustration. En orsak som går att åtgärda är en sak, men är det egentligen någon som på allvar vill höra av en läkare att det är för sent att skaffa barn? Många vill kanske ha ett avslut, en auktoritet som säger att nu får det räcka, men inte på ett sätt som gör att en börjar ifrågasätta hela sitt liv. Jag minns hur jag googlade på klimakteriet, letade tecken på benskörhet och trodde att jag fått vallningar för att jag sparkade av mig tjocksockorna medan jag sov. Om mensen inte kom på tisdagförmiddag som vanligt tog jag det som ett tecken på menopausens nära antågande, trots att jag vet att min mens varit i det närmaste onormalt punktlig hela mitt liv jämfört med mina vänners. För att återgå till dilemmat med vännen; jag ska försöka lyssna på hennes utan att flika in mitt eget elände. Hennes sorg är ju också stor.

Sån´t jag tänker på fast jag inte vill

Ibland tänker jag att jag att allt kommer att vara annorlunda när jag vaknar. När jag öppnar ögonen kommer jag att ha två barn precis som de flesta jag känner i min ålder. Kanske är det så att jag bara drömmer, en lång dröm om ett utdraget liv som "ung" vuxen utan barn. Min ett år yngre kusin suckar och pratar om åren som går, hur det märks på barnen som redan börjat skolan. Jag säger inget, men skulle så gärna byta. Han säger att han inte kommit så långt, han som har barn och hus, jämfört med mig som rest och jobbat utomlands. Jag vet att i andras ögon har han kommit längst av oss. Det är bilder på barnen och huset som är intressanta på återträffar med högstadieklassen, gymnasieklassen och kursarna, inte anekdoter om kineser som bjuder på dumplings under långa tågresor.

Den andra kusinens två barn visar allt de har i sina rum. De inleder varje mening med "ska jag berätta" och de gör just det hela tiden. Sexåringen visar alla saker han har i sin lilla skattkista med rosett på, han berättar att hans favoritfärg är rött, att han älskar blommor och att är duktig på att sjunga och dansa. Hans lillebror tycker om blått, berättar att han som bor med farmor heter farfar och att jag inte får hoppa i mammas och pappas säng för då kan jag få en likadan fläskläpp som han fick. "Alla barn gillar dig" säger mannen och jag vet att han har rätt.

Två timmar senare är vi tillbaka i vår lägenhet. Vår tysta, tomma lägenhet. Bland tidningshögen under brevinkastet ligger det ett brev från en av adoptionsorganisationerna, de skriver att vi har chans att få adoptera från några av "deras" länder. Om några år, kanske fem eller sex i ett länderna, antagligen snabbare i de andra. Jag borde bli glad och tacksam över att de hör av sig och det blir jag också. På ett plan, men på ett annat känns det hopplöst. Hopplöst att just vi ska behöva vänta så länge. Just jag. På kvarterskrogen stöter jag ihop med väninnan som i längtan efter ett andra barn gjort flera misslyckade IVF:er och som planerar att göra ytterligare en eller två försök. Hon är positiv som vanligt, medan jag påminns om hur dåligt det gick för oss. "Varför just vi?" säger jag till mannen som svarar att vi inte vet. Ingen vet och jag vet att jag inte drömmer. Det här är mitt liv ett bra tag till, mitt liv utan egna barn.

Adoptionsutredningen är klar

Adoptionsutredningen är klar och den kommer att gå upp i nämnden innan semestern. Allt borde vara frid och fröjd, och det var det också tills igår. När vi läst igenom utredningen frågade vi om det var möjligt att få ett syskonmedgivande. Vi har inte pratat om det tidigare, varken med varandra eller med vår utredare. Hon sa bestämt nej och förklarade att de aldrig gjorde så i vår stadsdel eftersom de har dåliga erfarenheter. Det äldre barnet har ofta stora problem och det händer att föräldrarna till och med ångrar adoptionen och kontaktar socialtjänsten igen.

När vi kom hem var mannen glad och ville fira, medan jag inte kunde släppa tanken på syskonmedgivandet som vi inte skulle få. När mannen var borta skrev jag ett mail till utredaren och undrade om det var helt omöjligt för oss att få medgivande om syskon. Igår ringde mannen mig på jobbet och sa att utredaren kontaktat honom och att han blivit helt ställd när hon börjat prata om att ändra vårt medgivande. Han kände sig irriterad och sviken över att jag inte berättat för honom om mailet. Visst, det förstår jag, men han kom hem sent och jag hann inte berätta. Jag fick tag på utredaren som sa att hon pratat med en kollega om oss och att hon skulle rekommendera oss för att få ett syskonmedgivande, men att det i så fall skulle innebära att utredningen förlängdes till i höst. Hon betonade att det är ett stort åtagande och att båda föräldrarna måste stanna hemma länge, men lovade att stötta oss om vi verkligen ville. Tyvärr vill inte mannen, han säger att han litar på det hon säger om att det äldre barnet kan ha stora problem, medan jag ser till fördelarna med biologiska syskon. Men. Vi är två och jag inser att båda måste vilja ta sig an ett syskonpar lika mycket. Dessutom vet jag hur min man fungerar vid det här laget, han behöver gott om tid på sig för att fatta stora beslut och ett dygn är absolut inte tillräckligt för honom. Eftersom vår korta betänketid gick ut idag ringde jag nyss till utredaren och sa att vi satsar på att få utredningen klar innan semestern istället för att dra ut på den. Inga syskon alltså. Konstigt det där, i andra stadsdelar kan man tydligen få syskonmedgivande utan att ens prata om det, medan det är en krånglig process i den som vi hör till.

Hur som helst - utredningen är klar och om två veckor är vi officiellt godkända som adoptivföräldrar. Det är det jag ska fokusera på nu. Att vi är färdiga och att allt har gått bra. För det har det verkligen gjort, för oss har adoptionsutredningen bara varit positiv och vår utredare har verkligen visat att hon tycker att vi är lämpliga på alla sätt. Vi är så gott som färdiga med den här etappen nu, ett steg närmare mot att bli en familj.