Många har svårt att förstå, även de som inte är programledare :-)

Ett samtal på tunnelbanan idag mellan mig och min kursare.

K: "Visst var hans fru väldigt gammal när hon fick barn? 35!"

Jag: "Och det säger du till mig som inte har några barn."

K: "Ja, men 35? Jag tyckte att jag var gammal, jag var 31!"

Jag: "Jag hade varit jätteglad om jag fått barn när jag var 35. När jag var 31 var jag singel. Jag hade kanske kunnat fått barn i alla fall. Eller inte, jag kanske aldrig kunnat få barn..."

K: "Det blir ju mycket svårare efter 35!"

Jag: "Nähä? Det hade jag ingen aaaaning om. Sån´t vet jag ingenting om."

K: "Alltså, jag förstår ju de som har svårigheter, men annars...."

Där var jag tvungen att gå av och samtalet tog slut. Tillsammans med oss satt ytterligare en tjej, snart 32 och singel. Det är som sagt, inte så lätt för andra att förstå. Notera att jag ifrågasatte hennes påståenden, om än med ett sarkastiskt tonfall...

Jag gillar henne, tjejen som sa så här. Även om det här samtalet i vanlig ordning ledde till att jag började fundera över varför just jag faller utanför normen.

Oförklarligt barnlös?

Ibland klickar jag mig vidare till barnlöshetsbloggar jag inte läst tidigare. Många är oförklarligt barnlösa, precis som vi ansågs vara i i två och ett halvt år. Inga fel på honom, inga fel på mig. Goda chanser att lyckas med IVF, lika bra att vänta i landstingskön för att spara in de stora summor som behövs för att göra provrörsbehandlingar privat.

När vi äntligen kom fram i kön visade det sig vara fel på mig. En låg äggreserv gjorde att jag bara kunde plockas på 2-3 ägg  som inte befruktades eller delade sig på fel sätt. Ett blodprov för att ta reda på mitt AMH-värde togs och plötsligt flyttades vi ner från laget med de "felfria" till loserlaget. Värdet är lågt och går inte att förbättra. Vi kom i "skarven" på sätt och vis. Jag fick en diagnos, men inget botemedel. För några år sedan hade de få äggen inte gått att förklara, men om ytterligare några år kanske det finns bättre behandlingar för sådana som mig som gör att vi kan bli gravida med egna ägg? Nu är det visserligen inte helt kört, vi kan lyckas på egen hand även om chanserna är minimala.

Jag tror att det kan vara så här med andra "åkommor" också som gör att människor inte blir gravida. Kanske ser testerna ut att vara tiptop, men det blir ändå inga barn. I framtiden kommer läkarna säkert att ha fler förklaringar och fler diagnoser. Hoppas bara att de erbjuder bot också. Jag är tacksam över att bo i Sverige och för att vi fått vård, men jag undrar ibland var Sveriges alla "Dr House" finns? Frågetecknen verkar vara så många och de tycks inte rätas ut i första taget.

Nu är det advent igen!

Första advent i regn och åtta plusgrader. Mysigt härinne med tända ljus och julmusik på (redan...) Ännu en jul utan barn. Det känns okej. Kanske för att jag inte vågade drömma om att lyckas med de kommande behandlingarna förra julen. Jag ska försöka behålla den känslan. Det är okej, men inte bra. Det är okej, men inte därför att jag var dum som för ett ögonblick trodde att det skulle fungera. Det är okej för att jag gillar den här tiden och för att det känns som om advent och jul faktiskt kan lysa upp det sista av eländesåret 2011.

Att ändra sig

För en hel evighet sedan, när jag gick min grundutbildning, skulle vi i klassen skriva käcka positiva omdömen om varandra. En tjej i klassen som jag inte umgick med eller kände särskilt väl skrev då på mitt papper: "har tydliga åsikter samtidigt som du respekterar andras". Jag var kanske 22 när det här hände och just då var jag inte så nöjd med det som skrivits om mig. Inte så nöjd eftersom jag jämförde mig med de (den kanske...) som fått ett sprängfullt papper fullt med beröm och glada tillrop.

Nu tycker jag att just den kommentaren var fin, särskilt från någon som också var ganska ung och inte kände mig. Det där med åsikterna har följt mig genom livet. Jag säger ofta vad jag tycker om allt möjligt, ofta mer som en reflektion än som ett bestämt påstående. Så låter det i alla fall i mina öron, men kanske inte i andras... Eftersom jag inte riktigt vet hur jag uppfattas blir jag ibland orolig för att vara obekväm och prata för mycket. Ibland är det kanske så också, medan det i andra sammanhang ses som positivt. Svårt att veta.

Ibland har jag funderat över det när jag skrivit här också, eller när jag kommenterat på andras bloggar. Nu vet jag att jag inte är världens mest kontroversiella, men i alla fall. För mig har skrivandet varit ett sätt att bearbeta barnlösheten och alla svåra besked som vi har fått av vården. Utan ett forum för mina tankar vet jag inte hur jag hade mått idag. När jag tittar tillbaka märker jag att jag ändrar mig hela tiden. Att hamna i en kris, vad den än rör sig om, gör att vi omvärderar mycket och formulerar om tankar och åsikter hela tiden. Om du råkat hamna här och undrar varför jag har knepiga åsikter, kom tillbaka om en månad eller två, kanske tycker jag annorlunda då?

Det är nog många som inte vet så mycket, även programledare....

Vi som är ofrivilligt barnlösa kan ibland få kommentarer av omgivningen som gör att vi känner oss missförstådda, ledsna och irriterade. Jag börjar mer och mer förstå att det ofta handlar om okunskap. Att många aldrig reflekterat över att det inte är självklart att kunna få barn och att de helt enkelt inte vet så mycket om vad det innebär.

När jag ser Renée Nyberg i treans Drömmen om ett barn blir detta extra tydligt. Renée verkar inte särskilt insatt i barnlöshetsproblematiken, utan säger de märkligaste saker trots att hon följer paren och singeltjejen i ett helt år. Jag vill betona att jag verkligen beundrar alla som är med Drömmen om ett barn (och i Barn till varje pris) och jag har förstått av deras bloggar att både Anna och Anders och Emilie och Anders är nöjda med hur de framställts i TV. Men. Jag tycker ändå att det är konstigt att hon säger till ett par som ska adoptera att "adoption är den absolut sista utvägen" (eller något liknande, förra avsnittet) och att hon sitter med för att se resultatet av ett nytaget graviditetstest för att sedan krama om dem när det inte gick vägen. "Ni ska se att det lyckas nästa gång" lät klichéartat i mina öron och inte särskilt empatiskt (för vi vet ju faktiskt aldrig om det kommer att gå).

Renée Nyberg, som säkert är en sympatisk person på många sätt, visar att det nog inte är så lätt att bemöta människor i kris, i alla fall inte inte med barnlöshetsproblematik. Något att tänka på när jag får osmidiga kommentarer nästa gång. Pia Johansson i SVT:s Barn till varje pris var ett bättre programledarval, kanske för att hon faktiskt vet vad hon pratar om?

Det här med förkortningar...

Jag cyklade hem från universitet en dag och funderade ganska mycket på det här med "SNL-barn" under tiden. När jag var nästan hemma kom jag på att jag lagt dit en bokstav för mycket. "SN-barn" kallas det ju, som i "Special Needs"... (alltså adoptivbarn med särskilda behov, läpp- och gomspalt t.ex.) SNL är en helt annan förkortning, nämligen "Saturday Night Live". Jag hann tänka en stund på att det faktiskt finns en massa "SaturdayNightLive-barn" också, barn som kommit till lite hipp som happ på en lördagkväll.

Idag hade jag behövt se lite SNL. Igår var det sååå roligt. Annat som piggar upp är http://katastrofalaomslag.blogspot.com/. För att skingra tankar utan skratt finns Wordfeud...

Tankarna vilar aldrig

Imorgon är det dags för ett nytt möte med kuratorn. Jag har skrivit en lång lista idag, en lista med rubriken "När jag tänker på att jag inte har barn". Ingen särskilt upplyftande läsning för någon, därför besparar jag er den, dessutom har jag slängt in en förkortad version tidigare. Kontentan är att är tankarna finns där nästan hela tiden, vad jag än gör. Jag tänkte ta med mig den och kanske läsa innantill, eftersom jag fick intrycket av att hon inte tyckte att jag pratade tillräckligt mycket om min barnlöshet när jag träffade henne sist.

Nu är jag ledsen. En deppig söndag helt enkelt.