Det kan jag säga, även om ingen egentligen vill höra

Jag kan säga till kuratorn att jag tänker på att jag är barnlös hela tiden. Jag kan säga att jag tänker på det när jag ser gravida småbarnsmammor i affären, när jag säger nej till att träffa kompisar med småbarn, när kursare och kollegor pratar om sina barn och barnbarn, när jag följer min väns tredje IVF och räknar på när hennes barn kommer att födas, när jag direkt uppmärksammar hur gamla människor jag läser om i artiklar var när de fick barn, när jag funderar över de val jag gjort i livet och framför allt när jag tänker på framtiden. För så är det. Kanske inte med sorg hela tiden, utan mer som ett kyligt betraktande av att jag på sätt och vis är ett undantag - undantaget som bekräftar regeln om att alla få barn. Jag vet att det inte är helt kört ännu. Det finns chanser för oss att adoptera eller att lyckas med äggdonation. Men det känns inte så...