Heja Skåne!

Ersättningen till skånska äggdonatorer kommer att höjas från 3000 kr till 11 000 kr den första juni i år. Föredömligt av Region Skåne tycker jag! Äggdonatorerna ger av sin tid och av sig själva (framför allt!). De utsätter kroppen för en massa hormoner och ett smärtfullt äggplock och tar fysiska risker för att de vill hjälpa andra att få barn. Regionens "etiska råd" vill inte att ersättningen ska locka människor att donera ägg för pengarnas skull, så helt friktionsfritt att genomföra förändringen har det tydligen inte varit.

Heja Skåne! Det vore toppen om de andra landstingen i Sverige följde ert exempel!

Tänk, det blev ett inlägg den 29/2... Det lär nog dröja tills nästa gång. ;-)

De val som "verklighetens folk" gör

På väg hem lyser löpsedlarna emot mig; alliansen tycker att ensamstående kvinnor ska tillåtas insemination med hjälp av en spermadonator. Kristdemokraterna vill inte det, utan hävdar att barn har rätt till två föräldrar. Det är förstås inte särskilt förvånande att KD har den åsikten, de verkar ha någon slags 50-talsdröm om en käck kärnfamilj som norm, men lite konstigt är det allt att det står på löpsedlarna. KD balanserar ständigt på fyraprocentsgränsen, ändå sitter de i regeringen och gör utspel om hur andra människor vill leva titt som tätt. Vad KD inte tycks inse är att ensamstående kvinnor redan nu insemineras med donatorsperma. Antingen  åker de utomlands, ofta till Danmark, eller så löser de det "privat" med hjälp av vänner eller bekanta.

Här vill jag dra en parallell till aborter. Som bekant vill många inom KD begränsa den abortlagstiftning vi har idag. Jag skulle tro att många medlemmar säkert vill förbjuda aborter helt då de inte anser att det är förenligt med deras livsåskådning. Det handlar på sätt och vis om samma sak; oavsett vad en anser om aborter så kommer de att utföras i alla fall. Utomlands, som innan 1972 när många svenska kvinnor åkte till Polen för att göra abort, eller privat. Antingen för dyra pengar eller utfört av någon som inte har den kunskap som behövs.

Det är dags att Kristdemokraterna vaknar upp och inser att de liv som "verklighetens folk" lever kanske inte alltid ser ut som KD skulle önska. Den ena vill inte avstå från barn för att den stora kärleken inte dykt upp, medan den andra absolut inte kan tänka sig att bära, föda och ta hand om ett oönskat barn. Vi gör våra val oavsett vad KD och andra partier anser. Jag skulle önska att staten insåg det och gjorde vad de kunde för att ta hand om oss medborgare istället för att (indirekt) skicka oss till kliniker i andra länder eller hänvisa oss till billigare, men farligare lösningar på hemmaplan.

Till sist så vill jag påminna mig själv om att de övriga borgerliga partierna faktiskt vill ändra den lagstiftning vi har nu. Det verkar lovande, låt oss hoppas att de slipper kompromissa med KD, partiet som gång på gång hävdar att staten inte ska lägga sig i hur folk ska leva...

Jag såg förresten att kloka Cecilia skrivit om samma sak.

Familjen Osynlig

På Facebook idag var det minst två inlägg om TV-programmet "Familjen Annorlunda". Det handlar om en familj (eller flera familjer?) som har väldigt många barn. Jag har aldrig tittat på det, inte bara för att jag har svårt att relatera till enorma familjer utan även för att jag inte är något stort dokusåpafan. Men. Andra tittar och funderar över hur det skulle vara med ännu ett, två eller tre barn.

Vi som inte har barn och är i den ålder när det är norm att ha det tillhör snarare "Familjen Osynlig". Vi hoppas på och funderar över hur det skulle vara att välsignas med ett barn, men vågar inte för en sekund önska mer än så.

Nya skor och ett oväntat samtalsämne i skoaffären

En promenad med mannen på förmiddagen, varm choklad och bulle i solen. Eftermiddagen viktes för att leta skor. Ensam (alltså utan sällskap, ingen är ensam på stan en löningshelg) på stan i högt tempo. Jag shoppar i och för sig alltid snabbt i den bemärkelsen att jag springer in på så många affärer som möjligt. I slutändan kanske jag inte köper något i alla fall, men många butiker på kortast möjliga tid verkar vara mitt motto. I min elfte skoaffär, som jag bestämt skulle det bli den allra sista eftersom klockan började närma sig fyra, hittade jag äntligen skorna som jag letat efter. Ekologiska, svensktillverkade jodhpurs från Kavat (kvinnor utan barn får faktiskt också köpa kavat-skor), nedsatta med 70%. Vilken lycka. Äntligen.

Mitt under skoprovningen ringde en gammal kompis som jag inte pratat med på länge. Efter ett tag började hon prata om sin svägerska som jag känner väldigt väl. Hon, svägerskan alltså, är också ofrivilligt barnlös och harvar på i IVF-träsket. Min kompis berättade att hon inte vet vad hon ska säga, varpå jag svarade att det bästa nog är om hon inte säger så mycket utan försöker känna av sin svägerska och låter henne prata om hon vill det. Att det inte är nödvändigt att folk hela tiden frågar hur det går för att det då kan kännas som att en inte är intressant som person utan bara som blivande förälder. Kanske hade jag kunnat säga mycket mer om jag varit förberedd på frågan. Jag vet att min kompis kommer att fortsätta haspla ur sig ogenomtänkta kommentarer utan att mena något illa precis som så många andra, men jag hoppas att hon fick lite att fundera över i alla fall.

Det här med dialekter

Det finns mycket som stör mig med svenska filmer. Mikrofoner som syns i hörnen, folk som springer in i en tunnel och kommer ut ur en annan och så vidare. Det som retar mig mest just nu är det här med dialekter. Hur kan det komma sig att personerna en barnfamilj som bor i samma stad ibland låter som om hela Sverige är representerat?

Igår såg jag Simon och ekarna, en film jag velat se länge eftersom jag tyckte om boken som jag läste för sisådär femton år sedan. Filmen ska utspela sig i Göteborg, så dialektförvirringen är inte total eftersom skådespelarna "bara" pratar två olika dialekter; stockholmska och göteborgska. Isak, med tyskt påbrå, pratar göteborgska som barn och stockholmska som vuxen. Huvudpersonen, Simon, håller sig konsekvent till stockholmska liksom hans mamma, medan pappan pratar göteborgska. Simon och ekarna är en film som SF satsat massor med pengar på och som fått en del priser. Varför kunde inte regissören valt en dialekt? Antingen stockholmska (av bekvämlighet för Helen Sjöholm och resten av gänget) eller göteborgska (för autenticitetens skull).

Samma sak med Svinlängorna, en annan hyllad svensk film. Nu var det ett tag sedan jag såg denna sorgliga skildring av ett riktigt helvete till uppväxt, men ändå, blandat med tårar och medlidande irriterade jag mig på dialektblandningen. I Svinlalängorna talas det en blandning av stockholmska, skånska och svenska med finsk brytning. Det hade förstås varit helt okej om dialekterna tillhört "rätt" personer, men så var det förstås inte. Varför pratar flickan i en finsk familj som växer upp i Malmö stockholmska? Kunde filmteamet inte ha letat efter en barnskådis i Skåne? Om inte, varför inte försöka få till dialekterna hos alla skådespelare, vuxna såväl som barn?

För mig är det här en gåta. I alla fall när det handlar om påkostade filmer som förväntas dra stor publik. Är SF redan innan filmen släppts så säkra på att filmen mest kommer att visas utomlands så att ingen ändå kommer att märka att dialekterna inte stämmer? I så fall vore det ju rena idiotin, men eftersom det i Simon och ekarnas eftertexter står t.ex. "young Simon" istället för "unga Simon" / "Simon som barn" kanske de faktiskt tänker så?

Livet står stilla och jag gnäller lite om det

Jag tror att jag har vänt ut och in på barnlöshetsdilemmat här. Just nu känns det så i alla fall, men när jag minst anar kommer det förstås att dyka upp en artikel, en kommentar från en bekant eller något annat som får mig att vända på barnlösheten några gånger till. Idag har jag inte så mycket att tillföra i ämnet, men än att barnlösheten på något sätt tycks symbolisera livet i stort. Jag låg och låg, men inget hände. Efter ÄL-stickor, insemination, IVF:er och adoptionskurs har fortfarande ingenting hänt. Så kan det kännas med annat ibland också, hur mycket jag än gör så leder det liksom ingenstans. Jag funderar och funderar, vad kunde jag ha gjort annorlunda och vad borde jag göra härnäst? Andra verkar ju välja rätt hela tiden.

Nämen... en award

Jag fick en award av Allting går... för några dagar sedan. Tusen tack! Alla ni som tar er tid att läsa här får en award av mig!