Om hopp

Hopp kan vara fantastiskt. Hopp kan ge kraft och ork att kämpa vidare. Men hopp kan vara helt värdelöst också. Efter att ha försökt få barn i tre och ett halvt år, gjort kapitalt misslyckade IVF-försök och få ett infertilitetsbesked hoppas jag fortfarande på att mensen inte ska dyka upp... Varje månad. Månad efter månad efter månad. Åtminstone 45 gånger har jag haft en gnutta hopp  att den här gången, den här gången har det gått. Det händer ju faktiskt. Läkaren vi träffade sist berättade om sin gamla moster som försökte få barn i sexton och till slut blev gravid som 48-åring. Hon tyckte inte att mina föräldrars historia var så mycket att komma med i sammanhanget. Det händer, men det är otroligt ovanligt. Grundat på den minimala chansen tycks det ju vara fullkomligt idiotiskt att hoppas. Men ändå gör jag det. Jag hoppas lite varje månad, fast det är dumt och ologiskt. Jag hoppas, men jag önskar att jag kunde låta bli.

Inte den här gången heller. Inte någon gång.

För drygt ett år sedan var min mens sex dagar sen. Det brukar inte hända och jag började tro på allvar att jag faktiskt blivit gravid. Då var vi utomlands så jag köpte ingen graviditetstest. Nu har jag varit med om det igen, även den här gången var mensen sex dagar sen. Jag hoppades den här gången också. Förnuftet sa nej, men ändå hann hoppet utvecklas ganska mycket under veckan som varit. Igår höll jag till och med i en graviditetstest på apoteket. Men jag köpte ingen, mest för att jag alltid känner mig som en idiot i efterhand för att jag trott mig ha en liten chans.

Varför jävlas kroppen med mig? Varför kan jag inte fungera som andra när allt verkat så "normalt" tidigare?

Den här veckan har inte fört så mycket positivt med sig. Livlinan har ryckts undan också, så nu famlar jag mig fram i barnlöshetsträsket.

En fertilitetsmyt II

Jag fick mens när jag var tolv år. Det innebär att jag har haft mens i 25 år nu. Anta att jag kommer att fortsätta menstruera i tio år till. Då kommer det att ha pågått var fjärde vecka i 35 år, alltså nästan nio år av mitt liv. Nio år med PMS, magont, dubbla mensskydd och blodbrist (jo då, här förloras det mer än måttliga mängder varje månad), till vilken nytta? De sista tre åren har menscykeln även inneburit ett svajigt temperament; hopp i två veckor och psykisk smärta ovanpå den vanliga fysiska varje månad.

Jag har skrivit om detta tidigare, men jag undrar fortfarande. Sedan skolsköterskan gick igenom menstruationens mysterier i sexan har jag trott att regelbunden mens och fertilitet hör ihop, men min kropp bevisar ju att så inte är fallet.

Om män hade haft mens skulle forskarna ha hittat ett "botemedel" för länge sedan, det är jag övertygad om.