Jag frågade min pappa om han och mamma verkligen börja försöka få barn direkt efter deras giftermål. Ha sa att det var så. (Kanske t.o.m innan de gifte sig, men det glömde jag att fråga om.) "Hoppet fanns ju kvar", sa han "om att det skulle gå till slut".
I en annan tid och på en annan plats fanns mina föräldrar och längtade efter barn. Till slut gick det, efter nio år. Nu delar vi den erfarenheten, men vi är fortfarande kvar där de var i slutet av 60-talet och i början av 70-talet.
När jag var liten visste jag att jag och min syster varit väldigt efterlängtade och önskade. Det var inget som det någonsin pratades om, men det fanns där. Jag funderade på vem jag hade varit om jag hade fötts nästan tio år tidigare; hur hade det varit att sukta efter Puss & kram- och Gul & blå-jeans istället för Levis´s, Tacano och Ball-tröjor? Mittbenna istället för spretlugg och permanent? Vi läste begagnade Starlet från 1972 och jag undrade hur det hade känts att läsa dem när de var nya. Mjöl som torrshampo och "allt utom Abba och Baccara" (som det stod i brevvänsannonserna) istället för massor med spray, Alphaville, Culture Club och tyska "one hit wonders".
Ibland tänkte jag att jag lika gärna hade kunnat se koreansk ut istället. Då hade jag minsann varit söt och speciell och kunnat gå på maskerad trovärdigt utklädd till Geisha! De utlandsadopterade när jag var liten var nog inte så många i den stad jag kommer ifrån, men som jag minns det hade de ganska hög status.
Men det är klart, ingen av dem, varken mitt "född-på-60-talet-jag" eller mitt "adopterade jag" hade ju varit jag. Det som skulle bli jag fanns i just det ägg och i just den spermie som hittade ägget när jag blev till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar