Adoptionsutredningen är klar och den kommer att gå upp i nämnden innan semestern. Allt borde vara frid och fröjd, och det var det också tills igår. När vi läst igenom utredningen frågade vi om det var möjligt att få ett syskonmedgivande. Vi har inte pratat om det tidigare, varken med varandra eller med vår utredare. Hon sa bestämt nej och förklarade att de aldrig gjorde så i vår stadsdel eftersom de har dåliga erfarenheter. Det äldre barnet har ofta stora problem och det händer att föräldrarna till och med ångrar adoptionen och kontaktar socialtjänsten igen.
När vi kom hem var mannen glad och ville fira, medan jag inte kunde släppa tanken på syskonmedgivandet som vi inte skulle få. När mannen var borta skrev jag ett mail till utredaren och undrade om det var helt omöjligt för oss att få medgivande om syskon. Igår ringde mannen mig på jobbet och sa att utredaren kontaktat honom och att han blivit helt ställd när hon börjat prata om att ändra vårt medgivande. Han kände sig irriterad och sviken över att jag inte berättat för honom om mailet. Visst, det förstår jag, men han kom hem sent och jag hann inte berätta. Jag fick tag på utredaren som sa att hon pratat med en kollega om oss och att hon skulle rekommendera oss för att få ett syskonmedgivande, men att det i så fall skulle innebära att utredningen förlängdes till i höst. Hon betonade att det är ett stort åtagande och att båda föräldrarna måste stanna hemma länge, men lovade att stötta oss om vi verkligen ville. Tyvärr vill inte mannen, han säger att han litar på det hon säger om att det äldre barnet kan ha stora problem, medan jag ser till fördelarna med biologiska syskon. Men. Vi är två och jag inser att båda måste vilja ta sig an ett syskonpar lika mycket. Dessutom vet jag hur min man fungerar vid det här laget, han behöver gott om tid på sig för att fatta stora beslut och ett dygn är absolut inte tillräckligt för honom. Eftersom vår korta betänketid gick ut idag ringde jag nyss till utredaren och sa att vi satsar på att få utredningen klar innan semestern istället för att dra ut på den. Inga syskon alltså. Konstigt det där, i andra stadsdelar kan man tydligen få syskonmedgivande utan att ens prata om det, medan det är en krånglig process i den som vi hör till.
Hur som helst - utredningen är klar och om två veckor är vi officiellt godkända som adoptivföräldrar. Det är det jag ska fokusera på nu. Att vi är färdiga och att allt har gått bra. För det har det verkligen gjort, för oss har adoptionsutredningen bara varit positiv och vår utredare har verkligen visat att hon tycker att vi är lämpliga på alla sätt. Vi är så gott som färdiga med den här etappen nu, ett steg närmare mot att bli en familj.
