Det fanns ett barn till oss! Jag förstod ingenting. Den i vanliga fall så bistra handläggaren lät glad, hon till och med skrattade. "Ni får förstås tacka nej", sa hon. "Ni kanske hellre vill adoptera från ett annat land? Vi har kollat med U.D. och Myndigheten för internationell adoption, men vi kan inte garantera något”. Tankarna gick runt, runt och jag visste inte hur jag skulle reagera. Barnbesked nu? Vi som trott att det var kört och helt gett upp drömmen om att adoptera från Ryssland. Ja, för det var ett barnbesked om ett ryskt barn vi fått. Mitt under stoppet, under de många månader när situationen för dem med påbörjade ärenden såg som allra mörkast ut. Vi fick ett namn och information om att vi fått foton och läkarutlåtanden via mail. Jag förstod att jag borde låta glad, skrattade till och sa något i stil med att det hela var fantastiskt och att jag skulle återkomma när jag pratat med mannen.
Efter mötet tittade jag på mailet märkt "barnbesked" i mobilen samtidigt som jag promenerade tillbaka till jobbet. Ett barn! Söt som en docka med stora ögon, runda kinder och en smilgrop i ena kinden. Kunde det verkligen vara möjligt? Vad var det som hänt egentligen? "Håll i dig nu", sa jag till mannen, "för du kommer inte att tro mig, vi har fått barnbesked!". Det var som att vinna på ett lotteri.
Beslutet var enkelt. Hur skulle vi kunna tacka nej till detta? Vi förstod ju direkt att det här var vår unge.
