AMH-värdet steg från 0,2 till 0,5 på två dagar. Jag fattar ingenting....

Den 19/9 låg mitt AMH-värde på 0,2 (remiss från landstinget). Två dagar senare, den 21/9 (privatkliniks remiss), låg det på 0,5 (och i februari på 0,3). De flesta läkare anser att det bara kan bli sämre, men så är det tydligen inte. "Labbtekniskt" sa läkaren på privatkliniken. Men skillnaden är ju stor tänkte jag, 0,5 ligger ju nära 0,7 som anses vara "normalt".


Hur som helst - det blir inget behandling på den privata kliniken för oss eftersom de tidigare IVF-försöken gått så dåligt. Läkaren var ärlig med vad han ansåg och det är väl bra antar jag... Han menade att våra chanser att lyckas med provrörsbefruktning inte är bättre än chanserna att lyckas på egen hand.

Inte den här gången heller. Inte någon gång.

För drygt ett år sedan var min mens sex dagar sen. Det brukar inte hända och jag började tro på allvar att jag faktiskt blivit gravid. Då var vi utomlands så jag köpte ingen graviditetstest. Nu har jag varit med om det igen, även den här gången var mensen sex dagar sen. Jag hoppades den här gången också. Förnuftet sa nej, men ändå hann hoppet utvecklas ganska mycket under veckan som varit. Igår höll jag till och med i en graviditetstest på apoteket. Men jag köpte ingen, mest för att jag alltid känner mig som en idiot i efterhand för att jag trott mig ha en liten chans.

Varför jävlas kroppen med mig? Varför kan jag inte fungera som andra när allt verkat så "normalt" tidigare?

Den här veckan har inte fört så mycket positivt med sig. Livlinan har ryckts undan också, så nu famlar jag mig fram i barnlöshetsträsket.

Ett ännu sämre AMH-värde

Kl. 21.18 ikväll fick jag ett mail från enhetschefen på kliniken. Mitt redan usla AMH-värde har sjunkit från 0,3 till 0,2. Jag skulle egentligen ha tagit ett nytt test i somras, men hann/orkade/ville inte, så jag gjorde det förra veckan istället. När jag skrev och frågade i eftermiddags om de fått resultatet ännu fantiserade jag om att värdet kanske hade blivit bättre. Att det kanske hade blivit "normalt". Jag har ju läst om de som fått bättre värden, kanske skulle jag också ha tur?

Jag tog det igen för att jag trodde att jag skulle kunna ta ett negativt besked nu eftersom jag känner mig hyfsat stabil och inte gråter varje kväll längre. Nu vet jag att jag tydligen inte kunde det.

Har du bestämt dig?

De på TV har bestämt sig för vilken väg de ska gå. De är barnlösa fast de inte vill och deltar i Barn till varje pris på SVT (och ja, titeln provocerar mig fortfarande). Singeltjejen vill göra IVF med ett befruktat embryo, paret där mannen inte har spermier vill fortsätta göra IVF:er med donationssperma, singelkillen vill träffa en tjej och de homosexuella killarna väntar på att en surrogatmamma i Indien ska föda deras barn. Åtminstone är det vad vi får se.

För mig har allt snurrat runt; adoption, äggdonation, fosterbarn, tjata till sig fler IVF och så vidare. Allt på en gång. Förr trodde jag nog att det var ungefär som på TV. Man valde mellan ett stort utbud och till slut fick alla som ville barn på ett eller annat sätt. Så är det inte har jag lärt mig. Vi får vara tacksamma om vi blir godkända för adoption och räkna med 3-4 års väntetid på ett barn som antagligen har speciella behov. Om landstinget hör av sig angående äggdonation inom de närmaste två åren skulle det nog vara svårt att tacka nej, även om det känns som ett andrahandsalternativ jämfört med adoption.

Jag hoppas att det går vägen på ena eller andra sättet och om det gör det kommer jag att vara tacksam, det lovar jag! (Om nu gud skulle få för sig att läsa detta...)

Kanske är det lätt att glömma?

För några år sedan var hon nygift och jag ganska nybliven singel. Hon och maken hade köpt hus en bit från stan och allt verkade som upplagt för barn. Men då ville inte han. Hennes man ville kanske göra något annat med sitt liv, kanske resa, kanske byta jobb eller flytta utomlands. Efter flera år ändrade han sig, men då var det inte så lätt. Två missfall senare och efter 13 år som par föddes så deras första barn som följdes av tvåan i somras. Då fick jag ett SMS med en bebisbild, fast jag hade inte haft en aning om att det var barn på gång. Jag blev besviken för att hon inget berättat och också för att hon visste att vi var var mitt uppe i IVF-karusellen men inte hört av sig för att fråga hur jag mådde.

Igår så ringde min tidigare ganska nära vän upp. Hon sa att hon inte haft tid att ringa under våren (eeeh...), men passade på nu när hon var ute med barnvagnen. Jag var stressad och på väg ut, men häpnade ändå över vad hon hade att säga om min situation. "Ja, vi blir ju inte yngre direkt". "Du ska se att du snart får ett litet barn." Jaså, inte så litet om ni får adoptera, skönt att slippa graviditet, småbarnsår, amning och mjölkstockning." "Det är ju ganska vanligt, ungefär som mjölkstockning...." Varför inte bara fråga hur jag mår och hur det känns? Hon längtade ju själv efter barn i flera år, så detta är ju en person som borde ha en aning om hur det känns för mig. Jag fattar ingenting. Fast å andra sidan sa hon "ryck upp dig" samma dag som jag var med om ett dödsfall, så empatin finns kanske inte där, eller så uttrycks den väldigt osmidigt.

Men kärlek är tjockare än blod.

Så slutar Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten. Hon är adopterad från Korea och skriver om sina intryck som ensamresenär i Seoul och i Pusan där hon föddes.

Det har gått åtminstone tio år sedan jag läste boken för första gången, jag hittade den i bokhyllan häromdagen efter att vi pratat om skönlitteratur med adoptionstema i adoptionskursen. Mycket känner jag igen; dels att resa på egen hand i ett land där man inte kan språket och allt är annorlunda och dels funderingarna kring identitet.

Blod är tjockare än vatten är lättläst och läsvärd. Främst för att alla perspektiv på adoption är intressanta, särskilt från ett söka-sina-rötter-som-vuxen-perspektiv.

Tack för musiken

Nämen... Niklas Strömstedt väljer samma låtar som jag skulle ha gjort. Jag har tittat på Tack för musiken fyra gånger nu (de andra avsnitten ska jag se på svtplay), och minst två av mina svenska favoritlåtar har valts ut; Elegi med Lars Winnerbäck och Är du fortfarande arg med Annika Norlin.

Niklas Strömstedt, det märks att dina föräldrar, din fru och åtminstone två av dina tidigare flickvänner har varit journalister. Du är bra som programledare och har fantastisk smak! (Och ja, jag är fullt på det klara med att du/han inte läser här.)

Lite från adoptionskursen...

På adoptionskursen fick vi se en film om hur barn har det på barnhem. Den var filmad i Latinamerika och i Afrika, men utan berättarröst eller information om vilka länder det rörde sig om. Kameran var ofta låg och fotografen zoomade in några av barnen lite extra.

Jag tror att vi som satt där utan problem hade kunnat dra iväg till något av barnhemmen på studs. Vi vill ju inget hellre än att ha ett barn. Men istället vet vi att vi måste utredas först, hoppas att det går vägen och sedan vänta och vänta lite till. Samtidigt får vi hoppas att vi inte blir blir sjuka, är med i någon olycka, blir för tjocka eller för gamla under tiden.

Möte med en läkare angående brevet till kliniken

För exakt tre veckor sedan skickade jag ett brev till fertilitetskliniken med synpunkter på hur vi blivit bemötta under behandlingarna. I måndags tyckte jag att vi väntat tillräckligt länge på svar, så jag bifogade brevet i ett mail till enhetschefen. Efter bara en timme svarade han på mailet och efter ytterligare en timme ringde en sköterska upp och gav oss en läkartid idag, onsdag.

Han hade läst våra synpunkter och  bad om ursäkt för som blivit fel och  som kliniken skött illa. Vi fick se statistik på vilken medicin som är bäst för sådana som mig (med lågt AMH-värde) och han sa att de inte kunde göra mer för oss. Visst kan vi be om en "second opinion" hos en privat klinik sa han, men de lurar oss om de säger att de kan hjälpa mig att bli gravid.

För första gången kände jag att en läkare verkligen lyssnade på mig/oss. Jag tror att det var tack vare att han läst igenom brevet i förväg som han verkade ta till sig det vi sa.

Utanför mitt hörn i soffan

Jag står med benen i två olika världar. I den ena, den som är utanför mitt lilla hörn i soffan, blir barn till utan problem, föds på löpande band, växer upp, börjar skolan och flyttar hemifrån. I den andra, där jag och alla som bloggar om barnlängtan finns, tar det många år av tårar och kämpande innan barn eventuellt kommer, varje graviditet är fylld av oro och adoptionsprocesser (om de förekommer) har föregåtts av en lång tids grubblerier.

Det föds relativt många barn i Sverige och väldigt få barn dör under graviditeten. Trots det är jag på den här sidan, här där "undantaget blivit normalt" som Hedda skrev för ett tag sedan.

Hur blir det nu?

Hur gör man för att hålla igång ett förhållande efter att ha försökt få barn i flera år? Hur gör man för att orka fortsätta när det visat sig vara i princip omöjligt att få genetiska barn eftersom det faktiskt finns ett biologiskt fel - på mig? Hur gör man när sambon är sammanbiten, men säger att han är ledsen? Hur lyckas man låta bli att relatera till ett tidigare förhållande som tog slut? Hur gör man för att inte fundera på om det kanske till slut blir en adoption som ensamstående - med mycket sämre chanser att bli förälder?

I skogen

Idag åkte vi iväg på kantarelljakt (måhända inspirerade av Underbara Clara?..;) Svårt det där med svamp, i alla fall för oss som är nybörjare. Härligt att lämna sta´n för en stund var det i alla fall!

Om flugsvampar gick att äta hade vi haft hela korgen full. Vackra är är de i alla fall.

Det går lika bra med selleri.... eller?

"...istället för att använda dyr grädde tillsatte jag lite bröstmjölk." Så går det till när Underbara Clara gör kantarellsoppa. Så mycket jag inte visste, så mycket jag inte provat, så mycket jag aldrig hört talas om förut.

Påhittighet i alla ära, men visst är det skönt att mataffären bara ligger några minuter bort... Så känns det i alla fall för mig. ;-)

Nu får jag skämmas ordentligt över min bristande läsförståelse... "Läs hela inlägget", kommenterade Fia och i slutet stod det så här: "*Korna bröstmjölk alltså. Vad TRODDE NI egentligen?" Bokstavstroende. Det är jag det.

Kuratorbesök

Idag har jag träffat klinikens kurator för andra gången. Förra gången kom jag nästan för sent, något jag aldrig brukar göra, för att undvika onödig tid i väntrummet. Att vara där drar igång en massa känslor och jag minns tidigare besök där när vi fortfarande hoppades.

Hon tar det för självklart att enhetschefen kommer att svara på mitt brev. Kuratorn menar att det är viktigt för mig/oss att få en avslutning på tiden där och svar på våra frågor. Jag fick med mig foldrar från Socialstyrelsen innan jag åkte, de handlar om hur man ska gå tillväga för att få "upprättelse" om man känner sig illa behandlad av vården. Jag kommer antagligen inte att göra en anmälan, men det kändes skönt att hon tog mig på allvar.

Bilden har inget med texten att göra, men visst är den fin?
Den tog jag förra helgen och nu har vi tryckt i oss två äppelpajer.

Jag pratade om min barnlängtan, känslan av att vara annorlunda eftersom "alla andra" har barn, om min ålder och läkarnas klimakterieprat, min känsla av att vara osynlig i vårdkarusellen och om mitt förhållande där sambon nu också börjar inse att det inte kommer att bli genetiska barn. Bland annat. Vilket jobb ändå, att sitta och lyssna och lägga fram pappersnäsdukar...
Enligt henne reagerar jag normalt utifrån den situation jag befinner mig i. Det kändes skönt att vara "normal"...

Om tro

När jag växte upp hade jag någon slags gudstro. Den kom inte från mina föräldrar utan från vänner och fritidsaktiviteter som körsång och hobbyverksamhet. Tron tunnades ut rejält när jag var femton år och min mamma dog, för var var gud då? Inte räckte mina böner för att bota hennes sjukdom. Några år senare dog en nära vän i en olycka och då blev tron på en gud ännu mer obefintlig. Under senare år har den glimtat till ibland, men nu när det visat sig att jag inte kan få genetiska barn är den gnutta gudstro jag hade kvar helt försvunnen. Den enda mening jag kan se med detta är att familj inte tycks vara för mig, att jag varken ska få ha eller vara en mamma.

Om några år, när jag förhoppningsvis är adoptivförälder om allt går vägen, kanske jag känner en större acceptans över hur mitt liv blev. Just nu känns det inte så. Jag sörjer, krisar och känner mig skyldig över att min kropps svek drabbar sambon också.

Prat om barn

På mitt jobb pratas det faktiskt inte så mycket om kollegornas barn. Nu är jag student under en termin, och oj, vad det har pratats om "våran äldsta", "11-åringen", "5-åringen", "tjejerna", "All inclusive"-resor med barn, förskolor, barnkalas osv... Jag är alldeles matt. Alla är trevliga och uppsatsskrivandet har flytit på bra, men jag hänger inte riktigt med i allt familjeprat. Jag skulle tro att det blir så här för att barnen förenar. Föräldrar har alltid sitt föräldraskap gemensamt, därför blir det lätt att prata om det.

Brevet?

Fortfarande inget svar på brevet jag skrev till kliniken. Nu har det gått snart två veckor och vi har inte hört ett ljud. Det känns trist att våra känslor och tankar tydligen inte tas på allvar. Ett kort brev med artiga fraser hade räckt: "Vi har tagit emot ditt brev, tack för era synpunkter. Vi uppskattar att få veta hur våra patienter upplever behandlingarna." I eftermiddag ska jag maila det också, få se om det gör någon skillnad.

Oro?

Ett av dagens ämnen på adoptionskursen var; vad är vi oroliga för när det gäller adoptivbarns speciella behov? De flesta sa att sådant som svensk vård kan korrigera är okej, medan livslånga handikapp och HIV känns svårare.

Allt detta känns sekundärt för mig just nu. Jag är mer orolig över att det kanske inte blir av över huvud taget och att det tar så lång tid. Visst ska vi som blivande (förhoppningsvis) adoptivföräldrar vara mer förberedda än andra, men inte är det eventuella sjukdomar man tänker på när man planerar genetiska barn. Även då kan ju barn få autism, ADHD, diabetes och värre sjukdomar som cancer. Mina gener är då inte fria från sjukdomsanlag, det vet jag.

Dårskaper

Som så många gånger tidigare googlar jag på AMH-värde. Jag hamnar här. I min egen blogg. Mina frågor har blivit svar som andra letar efter och som jag själv hittar. Märkligt.

I texter som översätts från engelskan står det "dårskaper", antar att det ska vara folliklar. Också märkligt. I IVF-världen samlas dårskaperna.

En annan dårskap är att jag ringt och bokat tid för samtal med en privatklinik. Hoppet finns ändå kvar, även om det fått sig rejäla törnar.

Hoppet fanns ju kvar

Jag frågade min pappa om han och mamma verkligen börja försöka få barn direkt efter deras giftermål. Ha sa att det var så. (Kanske t.o.m innan de gifte sig, men det glömde jag att fråga om.) "Hoppet fanns ju kvar", sa han "om att det skulle gå till slut".

I en annan tid och på en annan plats fanns mina föräldrar och längtade efter barn. Till slut gick det, efter nio år. Nu delar vi den erfarenheten, men vi är fortfarande kvar där de var i slutet av 60-talet och i början av 70-talet.

När jag var liten visste jag att jag och min syster varit väldigt efterlängtade och önskade. Det var inget som det någonsin pratades om, men det fanns där. Jag funderade på vem jag hade varit om jag hade fötts nästan tio år tidigare; hur hade det varit att sukta efter Puss & kram- och Gul & blå-jeans istället för Levis´s, Tacano och Ball-tröjor? Mittbenna istället för spretlugg och permanent? Vi läste begagnade Starlet från 1972 och jag undrade hur det hade känts att läsa dem när de var nya. Mjöl som torrshampo och "allt utom Abba och Baccara" (som det stod i brevvänsannonserna) istället för massor med spray, Alphaville, Culture Club och tyska "one hit wonders".

Ibland tänkte jag att jag lika gärna hade kunnat se koreansk ut istället. Då hade jag minsann varit söt och speciell och kunnat gå på maskerad trovärdigt utklädd till Geisha! De utlandsadopterade när jag var liten var nog inte så många i den stad jag kommer ifrån, men som jag minns det hade de ganska hög status.

Men det är klart, ingen av dem, varken mitt "född-på-60-talet-jag" eller mitt "adopterade jag" hade ju varit jag. Det som skulle bli jag fanns i just det ägg och i just den spermie som hittade ägget när jag blev till.

Egentid

"Lycko dig", säger kompisen, "som har så mycket egentid". Jag behöver inte amma, vaka, leka, passa, hämta, lämna, skjutsa, trösta, plåstra, krama, natta, tjata och pyssla med "livspusslets" alla delar. Dessutom kan jag sova länge på morgnarna och åka till New York när jag vill (eller skulle kunna med mer pengar).

Varför finns det då så många barnfamiljer om egentid är det bästa?

Annorlundaskap

Jag känner mig ofta lite annorlunda av olika anledningar, just nu handlar det mest om att "alla andra" i min ålder har barn men inte jag. Att närma sig 38 och vara barnlös (och infertil, dessutom) är utanför normen. Det, i kombination med mitt yrke och min utbildning, gör att jag ofta funderar över vad utanförskap innebär. Alla har vi ju något som gör oss avvikande från normen, det kan vara till exempel fysiska handikapp, annan etnisk bakgrund, annan sexuell läggning än den normativa heterosexualiteten, kroniska sjukdomar, familjeförhållande som på något sätt avviker från vad andra tror och förväntar sig, diagnoser som ADHD och liknande, förståndshandikapp (är det ett begrepp som är okej?), psyisk sjukdom osv.

Utanförskap beror förstås först och främst på sammanhanget. De tysktalande i Danmark är en minoritet, medan de tysktalande i Europa i stort är i majoritet. Att vara barnlös bland barndomsvänner är avvikande, medan det är normalt i föräldrautbildningen för adoption...

Vad som betraktas som avvikande förändras ju också över tid, för femtio år sedan var det till exempel högst olämpligt att vara vänsterhänt, medan det idag inte ses som något konstigt alls.

Vart vill jag komma med det här? Tja, kanske att allt är relativt. Jag trivs inte alls med att vara barnlös, men det gör att jag tänker på andra som av olika anledningar inte heller lever som statistiska medelsvenssons lite mer. Det kanske är bra? Kanske vidgas mina perspektiv en smula och kanske finns det andra "avvikande" människor som av samma anledning ägnar oss ofrivilligt barnlösa en tanke?

Nya människor

Den här hösten bjuder på många nya bekantskaper. För första gången på evigheter studerar jag på heltid under en termin, vilket verkligen är annorlunda mot min vanliga inrutade tillvaro. En stor ny grupp, men även en liten studiegrupp som jag lärt känna lite bättre idag. Frågan kom förstås, den om jag har barn. Eller egentligen; hur många barn och hur gamla är de? Så gammal är jag nu att det inte längre handlar om huruvida jag har barn eller ej eller när det i så fall är dags, utom om hur stor barnaskara jag har. "Nej, det har vi inte, sa jag, men vi går en adoptionskurs så det ser ut att bli på den vägen vi får barn." Reaktioner på den: "Hur gammal är du? Jag vet en som var 41 när hon adopterade." "Visst matchar de barnets ålder med föräldrarnas?" "Måste man gå kurs? Tänk så många undersökningar man måste gå igenom." "Det är i alla fall inga läkare inblandade längre, det känns skönt i alla fall", sa jag och smet iväg för att hämta mer att dricka. Var det klokt att berätta om det här för människor jag inte känner? Det vet jag inte, men jag är less på att jag alltid skäms över att vara barnlös när frågan kommer. Många i min ålder är ju småbarnsföräldrar och det hade jag också varit om naturen hade visat sig lite mer samarbetsvillig. Jag borde alltså inte ha något att skämmas över. Så. Det. Så.

Andra nya bekantskaper är alla i adoptionskursen. Jag trivs verkligen där och det känns så skönt att vi är i ungefär samma sits. Hur blir det när den är slut? Kommer det fortfarande att kännas som om vi är på väg mot adoption då, eller blir det mer abstrakt?

Att ha en blogg

Ibland tycker jag att det är lite mysigt att ha en blogg. Att jag har en egen sida liksom. Att jag har fått nya vänner, som jag visserligen inte träffat, men i alla fall.

Men så kommer jag på varför jag bloggar och då känns det inte lika trevligt längre. Efter tre års försök känner jag fortfarande att jag har slungats in i barnlösheten utan att kunna värja mig. Bloggen har gått från att vara en "så-kom-vi-till-slut-igång-med-IVF:andet-blogg" till att bli en "jag-är-verkligen-infertil-blogg"... Adoptionsblogg, ja visst, men i flera år till?

I ett parallellt liv kanske jag också bloggar, om något helt annat. För i ett parallellt liv har jag förstås planerat mitt liv noggrant och "skaffat" mig biologiska eller adopterade barn för länge sedan.

Olika landsting, olika regler

Om vi hade bott i något av norrlandslänen hade vi bara fått en landstingsfinansierat IVF-behandling innan jag fyllt 38 år. Nu bor vi i Stockholms län, vilket innebär att vi hade rätt till tre landstingsfinansierade behandlingar innan min 40-årsdag. För att en behandling ska "räknas" ska den leda till insättning av ett befruktat ägg, men så blev det aldrig för oss.

Summa summarum är att utfallet blev detsamma; egenligen ingen genomförd behandling innan min 38-årsdag. Men kanske hade ett annat landsting släppt taget om oss ännu tidigare? Svårt att veta. Kanske var löftet om tre behandlingar till och med en nackdel för oss mentalt, eftersom vi trodde att de skulle ge resultat och gjorde att vi väntade i kön i ett och halvt år? (Ty detta utspelade sig på den tid då vårdgarantin ännu inte börjat gälla).

Hur som helst - så här blev det för oss. Det är ändå sorgligt att det inte är samma regler i hela landet. Fram för tre behandlingar innan 40 i hela Sverige, med start tre månader efter utredningen.