Varje gång jag tittar in så minns jag bara det roliga vi haft tillsammans. Hur jag längtat efter att ses och hur mycket det betydde för mig att ha den här relationen. Ändå trodde jag ju att jag hade valt att göra slut. Att det fick räcka med ältandet som vi så ofta ägnat oss åt och att det skulle vara skönt att få en paus och ägna mig åt mer konstruktiva saker.
Jag har fått behärska mig för att inte skriva om Carolas barnbesked, om jämnåriga kollegan som väntar sitt femte barn och om skrikande barn i mataffären och på Ikea. Det blir kanske inte så ofta och jag kommer nog även i fortsättningen att få en klump i halsen av att jämföra mig med de som bloggar och har en chans att lyckas med IVF. Men ändå. Det blir nog inte ett definitivt avsked trots allt.
tisdag 10 april 2012
onsdag 4 april 2012
Kanske har jag skrivit färdigt nu. Kanske inte.
En dag i mars 2011 började jag blogga. Efter tre år av ofrivillig barnlöshet, misslyckade IVF-försök och ett "du-är-i-princip-totalt-steril"-besked behövde jag ventilera mina känslor inför allt som hände. Och som jag ventilerade! Det fanns dagar när jag skrev tre-fyra inlägg efter varandra och jag blev så glad, så glad när någon skrev kommentarer till mina inlägg.
Bloggandet hjälpte mig att sätta ord på mina känslor och gjorde att alla tankar och känslor slutade snurra runt för en stund. Nu har det gått drygt ett år. Planet lyfter inte, helikoptern har precis kraschat och livet som föräldrar ser ut att ligga långt, långt fram i tiden. Just nu känns det som om jag inte kommer att skriva något som jag inte redan nämnt. Allt såg bra ut, men det visade sig att jag var infertil. Adoption är en lång och kostsam process och det finns risk att vi faller på målsnöret. ÄD är ingen garanti. Inte alls. Dörrarna stängs en efter en och jag har svårt att vara annat än cynisk. Jag har skrivit om det här, gång på gång. Tankarna är tänkta, känslorna formulerade, men ingenting händer. Reflekterandet för mig inte närmare föräldraskapet och jag tycks inte ha något nytt att skriva om. Livet som det blev. Jag ska öva på att inte jämföra mig med andra och på att inse att det inte finns någon slags "rättvisa" som till slut skulle fördelas över mig med. Så får det bli.
Kanske skriver jag snart igen. Redan imorgon dyker det kanske upp en anledning. Men just nu känns det som om jag kommer att ta en paus.
Jag är tacksam för allt stöd jag fått här, rörd och en smula stolt över att det faktiskt funnits de som läst det jag skrivit.
Kram.
Bloggandet hjälpte mig att sätta ord på mina känslor och gjorde att alla tankar och känslor slutade snurra runt för en stund. Nu har det gått drygt ett år. Planet lyfter inte, helikoptern har precis kraschat och livet som föräldrar ser ut att ligga långt, långt fram i tiden. Just nu känns det som om jag inte kommer att skriva något som jag inte redan nämnt. Allt såg bra ut, men det visade sig att jag var infertil. Adoption är en lång och kostsam process och det finns risk att vi faller på målsnöret. ÄD är ingen garanti. Inte alls. Dörrarna stängs en efter en och jag har svårt att vara annat än cynisk. Jag har skrivit om det här, gång på gång. Tankarna är tänkta, känslorna formulerade, men ingenting händer. Reflekterandet för mig inte närmare föräldraskapet och jag tycks inte ha något nytt att skriva om. Livet som det blev. Jag ska öva på att inte jämföra mig med andra och på att inse att det inte finns någon slags "rättvisa" som till slut skulle fördelas över mig med. Så får det bli.
Kanske skriver jag snart igen. Redan imorgon dyker det kanske upp en anledning. Men just nu känns det som om jag kommer att ta en paus.
Jag är tacksam för allt stöd jag fått här, rörd och en smula stolt över att det faktiskt funnits de som läst det jag skrivit.
Kram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)