Datumen för våra första kontakter med vården dokumenterades, här och i olika tabeller och dokument. Jag trodde att det kanske skulle bli intressant i framtiden, för oss och för vårt framtida barn. I takt med att våra chanser att lyckas började se allt sämre ut och de behandlingar vi erbjöds blev av ett annat slag minskade min lust att skriva ner alla datum. Till vilken nytta liksom? Minnet av de sista fem behandlingarna är som en dimma. Det började kännas likgiltigt, våra insättningar skedde som i slentrian och jag fick behärska mig för att inte hånflina åt sjuksköterskorna när de pratade om att undvika rökning och alkohol, kostråd, graviditetstester och vad som är viktigt NÄR jag blir gravid. Som att jag skulle få för mig att börja röka nu, när jag aldrig gjort det förr? Eller pimpla i mig rödvin under de dryga två veckorna fram till negativt test och mens? Knappast. OM jag blir gravid, ville jag skrika åt dem. OM. För mig handlade deras NÄR inte om positivt tänkande utan det provocerade mig, fick mig att känna att de trodde att käcka tillrop och ett glatt humör skulle göra mig gravid (och att min brist på detta minskade chanserna).
Men jag minns att vi var hoppfulla i början. Mannen hade alltid känt starkare för ÄD än jag, men jag drogs med av hans förväntan och av den snälla sköterskans omtanke. Jag släppte inte mobilen med blicken när jag satt på föreläsningar, kliniken kunde ringa när som helst och det gällde att vara redo. Jag kommer ihåg resan till Köpenhamn när jag drack alkoholfri öl och sa att jag inte ville åka karusell på tivoli. Allt krångel med vagitorier, alarmet som gick igång tre gånger om dagen och att jag alltid försökte hitta på lama förklaringar till varför min mobil väsnades varje dag klockan tre.
De olika stegen i vår adoptionsprocess har varit lättare att minnas; första samtalet med socialsekreteraren skedde på våren 2011, köandet i två organisationer började under sommaren 2011 och samma höst gick vi föräldrautbildningen. vi utreddes under våren 2012 och fick ett medgivande i juni. En del av det har jag skrivit om här. Allt som har med adoptionen att göra har varit lättare att sätta på pränt än behandlingarna som bara fått mig att känna mig eländig.
Under hösten valde vi land. Eller som det är för så många andra - landet valde oss. Vi, som är ostraffade, skuldfria, inte varit sjukskrivna, har hyfsad ekonomi och stor erfarenhet av barn passar ändå inte in på alla länders krav. Adoptionsländer som söker familjer som är aktivt troende gick bort, liksom de länder som vill ha par som varit gifta länge eller är under 35. I mitten av december betalade vi den första fakturan och en månad senare fick vi instruktioner om hur vi skulle gå vidare. Det är ingen billig resa att adoptera; vi har hittills betalat drygt 100 000 kr. Jag vet förstås att det kommer att vara värt det i slutändan (det känns liksom inte politiskt korrekt att klaga över kostnaden att adoptera), men ändå.
Vi vet inte säkert om detta verkligen kommer att leda till ett barn. Nu hoppas vi bara att allt ska gå vägen.
På nåt sätt är det ändå mer hoppfullt att notera datum och steg i adoptionsprocessen. Så kände jag. Även om också adoption känns osäkert om det verkligen ska leda till barn, så är sannolikheten så väldigt mycket större än vid fertilitetsbehandling. Jag vågade inte fullt ut tro att vi skulle få barn förrän på planet ner.
SvaraRaderaDet är svårt att våga tro. Varför ska detta funka liksom, när inget annat funkar. Så tänkte jag lite. Men där är man nog så färgad av besvikelser att man inte riktigt ser att varje faktura verkligen leder till barnet. Men hur lång väntan blir, det vet man inte och det är också tufft.
Jag tror det blir barn för er också. Om det blev för oss, så måste det bli för er! :) Jag som hade sjukskrivning, skilsmässa etc i bagaget. Det gick ändå!
Kram
Ja, det är väldigt svårt att lita på att detta ska leda till barn... Det krånglar i området som vi skulle adoptera från dessutom, alla utlandsadoptioner är stoppade just nu :-(
SvaraRaderaAdoptionsbyrån tror att det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt ändå, vi får hoppas att de har rätt.
jag är likadan. har gjort ÄD nu och innan det 7 IVF:er, på tre olika kliniker. Känner att jag inte orkar få infon varje gång om att man ska vara noga med progesteronet och visst kan man träna men man behöver ju kanske inte ta i extremt och rök inte och man bör inte dricka och bla bla. Jag kan detta nu! Jag har för fan mer erfarenhet av IVF än du!, har jag ibland velat säga till sköterskorna. Fast de är ju snälla, så det gör man inte.
SvaraRaderaJag känner en ångest för att dokumentera vår adoptionsprocess. För att jag vet att jag kommer få den där stresskänslan. När jag, om säg tre år, kollar på att ja våren 2013, då gick vi föräldrautbildning, och vi fortfarande sitter där utan barn (för så lär det ju vara, realistiskt sett) och tre år har gått och knappt nåt har hänt. Ologiskt, men det känns jobbigt.
Vi står bara i kö hos AC. Alltså, är det smart att stå i en org. till? Men man kan ju ändå bara skicka papper till ett land..? Hur ska man tänka? Har du några tips, du som varit med lite längre än vi... Maja
Hej Maja!
RaderaJa, jag känner igen det där. Visst minns jag några adoptionsdatum på ett ungefär men vi har inte skrivit ner dem, varken här eller någon annanstans. Vi får väl ta ett steg i taget antar jag, även om det låter klyschigt... Tiden går ju hur vi än gör, så om tre år kan vi åtminstone tänka att vi gjort vad vi kan för att få barn både du och jag.
Bra att ni har tagit tag i adoptionsprocessen, just för att allt tar så lång tid. Jag tre definitivt att det är klokt att stå i två eller flera adoptionsorganisationer. Det kommer till och försvinner adoptionsländer hela tiden och regler ändras, så det är lika bra att gardera sig. Dessutom kan det vara bra om ni vill adoptera syskon i framtiden. Kostnaden är ju relativt låg i långa loppet, så det är nog värt det. Vi är med i två organisationer nu, men jag ångrar att vi inte gick med i BFA också eftersom de verkar ha många länder.
Lycka till i fortsättningen!