Adoptionssammanfattning; våren 2011 - hösten 2013

Våren 2011 ställde vi oss i kö till två adoptionsorganisationer och bokade tid med en socialsekreterare i stadsdelen för att samtala om adoption. Under hösten samma år deltog vi, spända och förväntansfulla, i kommunens föräldrautbildning och under våren 2012 genomfördes vår medgivandeutredning som ledde till att vi blev godkända som adoptivföräldrar i juli. 

Hösten 2012 fick vi ett massutskick från vår organisation med rubriken "Snabba adoptioner från Ryssland". Hemma med barn inom 12 till 18 månader och det skulle vara möjligt att skicka handlingarna dit direkt. Vi hade inte funderat på Ryssland som adoptionsland över huvud taget, dessutom hade AC:s representant sagt att det var två års kö för att få skicka papper dit så sent som i augusti.

Vi ville att något skulle hända - snabbt - så den 17/12 2012 betalade vi den första fakturan. Därmed hade vi valt land och förbundit oss att adoptera från Ryssland. 

Det tog en månad innan vi hörde något. Visserligen kom storhelgerna emellan, men vi ville ha besked. Vi mailade utan att få svar, men när jag ringde upp i mitten på januari fick vi veta att vi blivit placerade i en region ganska nära Sverige. Vi pustade ut en smula, det var skönt att få besked. Efter en månad eller så stängde "vår" region för utlandsadoptioner. Vi visste inget om vårt ärende förrän i maj, när vi fick veta att våra papper hade skickats vidare till en ny region i Sibirien vilket innebar att vi skulle bli de första svenskarna där. 

Tiden gick och det började se allt mörkare på den ryska adoptionsfronten. Adoptionerna till USA stoppades och kort därefter avbröts adoptionerna till ensamstående. Vi oroade oss att något snart skulle ske som skulle göra att även våra planer skulle gå om intet. 

Så kom då det stora bakslaget. Ryska adoptioner till länder som tillåter samkönade äktenskap, däribland Sverige, stoppades under hösten. I samma veva lades vår "reservorganisation" ned och vår köplats där försvann. 

Tillbaka på ruta ett... Vi försökte ta nya tag och funderade på andra lösningar. Efter några veckor meddelade vår organisation att vi, de drygt 30 svenska familjer med pågående ärenden i Ryssland som inte fått barnbesked, skulle kunna skicka papper till ytterligare ett land parallellt. Orken tröt och allt kändes tungt, trots att vi erbjudits en slags öppning. Ett barn från Kinas SN-kö kanske? Jag läste bloggar av Kinaföräldrar, läste på om diagnoser och pratade med organisationens landansvarige. Det kanske vore något? Dessvärre har jag en gång varit kvar längre än mitt visum tillät i Kina, vilket kanske skulle bli ett hinder... Nigeria då? Vi funderade och funderade. 

Vi ville tänka ordentligt på Nigeria och kolla upp hur allt skulle gå till, så vårt beslut dröjde. Än hade vi inte släppt Ryssland, även om medias bild av politiken där gjorde att vi ofta kände oss uppgivna.

Så en dag i mitten av november hände något som vi faktiskt inte ens kunnat 
föreställa oss. Telefonen ringde på jobbet och organisationens representant undrade om jag hade tid att prata. Jag hann inte riktigt reagera på hur underligt det var att hon ringt och svarade "jo, det kan jag, men bara i fem minuter". Det samtalet, utomhus i november och avslutat i all hast, kom att bli början på det som skulle göra att vår tur vände...