Tillbakablick: Oro

Som alla andra som väntar på att få adoptera hade vi länge sett fram emot och fantiserat om barnbeskedet. Jag hade, efter år av samtal från kliniken, kommunen och organisationen blivit van vid att alltid ha mobilen nära till hands. Otaliga gånger hade telefonen ringt vid olämpliga tillfällen och jag hade tvingats springa iväg in på toaletter eller gömt mig på andra ställen för att kunna prata något så när ostört. Många milstolpar som passerats under alla "försöka-få-barn-år" hade skett över telefon. De olika läkarna och sköterskorna som rapporterat om ägg som inte blivit befruktade, infertilitetsbeskedet, information om donatorer och uppmaningar om att börja med medicin och komma på ultraljud, kallelsen till föräldrautbildningen och adoptionsutredningen och mycket annat som gjort att jag lärt mig att ständigt bevaka mobilen. Vi hade också lärt oss att såväl kliniken som adoptionsorganisationen alltid ringde mig i första hand, aldrig mannen. Ett enda samtal hade gått till honom (men jag tror nog att min telefon var avstängd då). När det handlar om barn är det tydligen alltid kvinnan som är förstahandsvalet. Märkligt ändå.

Vi hade räknat med ett glädjebesked. En bild eller två, några rader text och en försäkran om att allt skulle gå vägen. En känsla av att nästan vara i mål. Efter barnbeskedet skulle ju allt vara i princip klart, även i en omständlig rysk adoptionsprocess med flera resor. Vi skulle kunna andas ut, släppa ned axlarna och börja fokusera på och förbereda oss inför att bli föräldrar till just vårt barn.

Riktigt så blev det inte. Med barnbeskedet följde flera månaders oro som inte har släppt än. Organisationens  representanter påpekade gång på gång att vi 
tackat ja "på egen risk" och att de inte kunde lova något. Genom ett par Facebookgrupper följde jag med spänning de andra ryska adoptanterna. Jag skev brev till politiker gång på gång där jag vädjade om stöd till oss och de andra drabbade. Vi upplevde att vi inte prioriterades eftersom vi tackat ja trots att situationen varit så osäker. Det kändes ofta som att vi utsatts för något sorts spratt; barnbesked från ett land som var stängt för adoption? Hur hade det gått till egentligen? Ingen svensk familj hade fått hem sina barn sedan i somras, så hur stor chans var det att just vår adoptionsprocess skulle leda till ett barn?

Tiden fram till resan fylldes trots allt inte bara med oro, utan även med förväntan och hopp. 40-årsdagen i december kändes inte riktigt lika ångestfylld, för kanske skulle jag kunna säga att jag på sätt och vis blivit mamma innan 40 i framtiden? Tiden gick sakta, vi bokade biljetter, fixade med visum och köpte presenter till vårt barn inför resan.

När andra förberedde sig inför julen packade vi väskorna inför det som skulle komma att bli en av våra livs största resor. Hur skulle det bli? Tänk om den ryska politiken skulle göra att vi tvingades åka hem utan att ha fått träffa längtansbarnet? Allt kan hända i en adoptionsprocess, så inget kändes självklart.

Några dagar innan jul var det dags. Med väskorna fullproppade med varma 
kläder åkte vi till Arlandas utrikesterminal för att resa till ett iskallt Sibirien.