Sån´t jag tänker på fast jag inte vill

Ibland tänker jag att jag att allt kommer att vara annorlunda när jag vaknar. När jag öppnar ögonen kommer jag att ha två barn precis som de flesta jag känner i min ålder. Kanske är det så att jag bara drömmer, en lång dröm om ett utdraget liv som "ung" vuxen utan barn. Min ett år yngre kusin suckar och pratar om åren som går, hur det märks på barnen som redan börjat skolan. Jag säger inget, men skulle så gärna byta. Han säger att han inte kommit så långt, han som har barn och hus, jämfört med mig som rest och jobbat utomlands. Jag vet att i andras ögon har han kommit längst av oss. Det är bilder på barnen och huset som är intressanta på återträffar med högstadieklassen, gymnasieklassen och kursarna, inte anekdoter om kineser som bjuder på dumplings under långa tågresor.

Den andra kusinens två barn visar allt de har i sina rum. De inleder varje mening med "ska jag berätta" och de gör just det hela tiden. Sexåringen visar alla saker han har i sin lilla skattkista med rosett på, han berättar att hans favoritfärg är rött, att han älskar blommor och att är duktig på att sjunga och dansa. Hans lillebror tycker om blått, berättar att han som bor med farmor heter farfar och att jag inte får hoppa i mammas och pappas säng för då kan jag få en likadan fläskläpp som han fick. "Alla barn gillar dig" säger mannen och jag vet att han har rätt.

Två timmar senare är vi tillbaka i vår lägenhet. Vår tysta, tomma lägenhet. Bland tidningshögen under brevinkastet ligger det ett brev från en av adoptionsorganisationerna, de skriver att vi har chans att få adoptera från några av "deras" länder. Om några år, kanske fem eller sex i ett länderna, antagligen snabbare i de andra. Jag borde bli glad och tacksam över att de hör av sig och det blir jag också. På ett plan, men på ett annat känns det hopplöst. Hopplöst att just vi ska behöva vänta så länge. Just jag. På kvarterskrogen stöter jag ihop med väninnan som i längtan efter ett andra barn gjort flera misslyckade IVF:er och som planerar att göra ytterligare en eller två försök. Hon är positiv som vanligt, medan jag påminns om hur dåligt det gick för oss. "Varför just vi?" säger jag till mannen som svarar att vi inte vet. Ingen vet och jag vet att jag inte drömmer. Det här är mitt liv ett bra tag till, mitt liv utan egna barn.