Ibland tänker jag att jag skulle kunna göra vad som helst för att få barn. Problemet är bara att det ofta stannar vid just den meningen, gärna kombinerat med dramatiska suckar och en teatralisk hand mot pannan (det sker liksom inombords, så ingen behöver se detta...). I nästa stund fastnar jag i hur jobbigt det är att inte få vara med om något som andra tar för självklart, att misslyckas med behandlingar och veta att vårdpersonalen haft full insyn (bokstavligt och bildligt) i min kropp medan utredare, stadsdelspolitiker och personal vid adoptionsorganisationer vet allt om mitt liv. Mest fastnar jag i det här med tiden. Hur mer än fyra år har gått och att jag kommer att vara över fyrtio när/om vår adoption blir av.
Men så tänker jag att det är dags att jag tar mig i kragen. Tänka att det är som att springa ett lopp. Fokusera på målet och sluta gnälla över skavsår, håll och att alla andra springer ikapp hela tiden. För om jag ideligen upprepar för mig själv att jag skulle kunna göra vad som helst så är det väl dags att göra just det. Handla och sluta ömka mig själv så himla mycket. Det finns länder som vi kan skicka ansökningar till nu direkt. Det kanske är det vi ska göra? Ta sikte på målet, springa, trots mjölksyra och ont i knäna, och sluta känna efter?
Ja kanske det. Lite äldre barn är också barn, lika underbara och roliga och jobbiga som yngre barn. Det har jag själv erfarit. Barnen med särskilda behov kan jag ingenting om, men jag kan inte tänka mig annat än att samma gäller dem. Go for it! Heja! Kanske får ni er älskade unge snabbare än vad ni tror :-)
SvaraRaderaJa, det är många förluster att bearbeta under loppets gång. Förhoppningar som inte infrias och försök att ta nya tag. Det gör ju liksom att måltiden måste skrivas om gång på gång. Det är flera sorger att bearbeta. Jag känner att jag barmhärtigt nog har glömt en del av hur det var. Men när jag ibland läser t ex bloggar så kommer det där hugget igen, av hur ont det gjorde, hur hopplöst det kändes. Om du tror att ni vill och får skicka papper nu, så varför inte? Även om ni inte känner er hundra procent färdiga med andra förhoppningar, så kanske det ändras när ni väl börjar fokusera på det här praktiska att fixa med en ansökan till ett land? Bara en tanke här.
SvaraRaderaSkickar dig många kramar! (från mig o dottern)
Ja, det är många sorger att bearbeta... Fler än jag någonsin trodde efter att i hela mitt liv sagt att "man kan ju alltid adoptera". Skönt ändå att du inte lever med alla de känslorna längre, ungefär som att vi inte minns exakt hur kallt det är på vintern mitt i sommaren... ;-)
RaderaVisst är det viktigt att sörja och bearbeta. Det ska du inte bara stöta ifrån. Men som du skriver kanske det också kan vara dags att göra nåt åt saken om det går.
SvaraRaderaVilka länder är ni intresserade av?