Åh, om jag ändå vore Maria Sveland!

För ett tag sedan läste vi Bitterfittan av Maria Sveland i min bokklubb. Jag är intresserad av könsroller och genusfrågor och hade nog läst den tidigare om jag också varit en person som grubblat över hur jag ska få ihop "livspusslet" med barn och jobb, men eftersom barnen lyser med sin frånvaro i det här hushållet har jag unvikit den tills nu.

Bokens huvudperson Sara är en 30-årig journalist som är gift sedan sju år och har ett barn. Strax efter att barnet fötts får hon mjölkstockning och skyhög feber och måste ligga inlagd på sjukhus. Dessutom har hennes frilansande man fått ett jobb i en stad långt bort under veckorna, så Sara är ensam med barnet. Detta får henne att fundera över att de flesta faller in i traditionella könsmönster när barnen kommer.

Jag tror att Sveland har rätt, absolut. Det behövde jag i och för inte läsa hennes bok för att räkna ut, boken är inte alls så kontroversiell som media har gett intryck av. Det är mina tankar. Känslorna som väcks är annorlunda; jag vill vara bokens Sara/Maria Sveland därför att: 1) hon har barn, 2) hon är journalist och når ut med sina åsikter, 3) hon har gett ut en bok och 4) hon är bara 30 år i boken (född -74 på riktigt).

Så här konstigt kan det kännas för mig ibland. Jag jämför mig obarmhärtigt med andra, speciellt jämnåriga med barn.