Tiden går så sakta, så sakta. Jag har räknat ned till nästa försök i slutet av maj sedan vi vi fick veta att vi misslyckades med vårt första IVF i mitten av februari. Innan dess väntade vi i sju veckor för att komma igång efter första samtalet med läkaren i december som vi väntat på sedan remissen skickats drygt ett år tidigare. Remissen skrevs ett halvår efter att jag ringt för att få en tid för en fertilitetsutredning efter att vi försökt få barn i ett år.
Nu har halva tiden gått sedan barnmorskan sa att vi skulle få vänta i tolv veckor, sex veckor kvar. Jag är mer orolig än förväntansfull, orolig över att det ska bli likadant igen och över att det kanske aldrig kommer att fungera. Sambon tycker att jag är onödigt pessimistisk, men jag blir ledsen av att tänka på att uppleva läkarmissar igen och samtal från läkaren om att mina ägg ser "onormala" ut. Jag vill inte bryta ihop inför en barnmorska igen eller gå igenom en behandling som inte ens leder till ET en gång till.
Jag räknar ned till helgerna, men då känns det nästan värre än annars eftersom jag har tid att fundera.
Jag är också orolig inför nästa gång, vi får peppa varandra. Kram
SvaraRadera