Aldrig fucka upp

Jag tyckte nästan att det var lite pinsamt att köpa boken Aldrig fucka upp. Den är inte riktigt min stil och känns lite... olitterär. För att det inte skulle bli så uppenbart vilken bok jag skulle ha plockade jag med mig två pocketböcker till när jag ändå höll på.

Anledningen till att jag köpte den är att jag är med i en bokklubb. Vi ses ungefär en gång i månaden över en bit mat och värdinnan väljer bok. Den här gången blev det alltså Aldrig fucka upp. Jag erkänner att jag faktiskt läst Snabba Cash också. Efter att ha totalvägrat i ett par år, eftersom jag blev så trött på intervjuer där Jens Lapidus beskrev sin fascination för kriminella, hittade jag den i lägenheten vi lånade i Barcelona och läste den i brist på annat. Den var faktiskt bättre än jag trodde och nu börjar jag nästan tycka att hans nästa bok inte heller är så dum. Jag har inte bara varit motståndare till Jens Lapidus böcker utan även till att använda talböcker. Vad ska det vara bra för när det går så mycket fortare att läsa själv? Men jag bestämde mig för att prova eftersom mannen visade sig ha Aldrig fucka upp nedladdad. Pocketen är i princip oläst och nu har jag upptäckt tjusningen med att lyssna; man kan göra annat samtidigt. Lördagspromenaden gick fort med Jonas Malmsjös stötiga röst i hörlurarna. När jag kom hem och det visade sig att jag var utelåst (mannen ute på vift, nycklarna hemma) gick jag en sväng på stan i solen med berättelsen i öronen och nu, ett par dagar senare har jag hört på nästan hela boken.

Aldrig fucka upp handlar om en värld som jag inte alls känner till. Eller jo, på sätt och vi gör jag ju det eftersom den rent geografiskt utspelar sig i Stockholm och beskriver massor av platser där jag också brukar vara. Jag passerade till exempel Mariatorgets tunnelbanestation samtidigt som Niklas i boken också gjorde det.

En värld som faktiskt också förekommer i boken är barnlöshetsvärlden. Den amoraliske polisen Tomas kan inte få barn med sin fru Åsa. Lapidus skriver att Tomas älskar sin fru, men som läsare är det svårt att förstå varför eftersom Åsa, liksom alla andra kvinnor i boken, är så suddigt beskriven att jag inte får någon som helst bild av hur hon är eller ens hur hon ser ut. Det Lapidus däremot lyckas få till hyfsat är skildringen av deras relation som bara blir tommare och tommare i takt med att tiden går och inga barn kommer. Lapidus beskrivningar av kriminella och deras liv lär vara trovärdiga, men utöver relationsproblemen har han inte gjort något vidare bakgrundskoll om hur det går till rent praktiskt med läkarvård och adoptionsförberedelser. Tomas och Åsa får inte barn, tiden går och till slut gör de en insemination på Huddinge som leder till ett missfall fem månader senare. Sorgligt förstås, men i mina öron låter det som om deras chanser är goda. Graviditet efter en insemination! Här hade det inte skadat om han läst på lite bättre och fyllt på med några misslyckade IVF:er för att göra hela scenariot lite troligare.

Åsa vill adoptera, men Tomas är tveksam eftersom han  inte vill ha ett färgat barn. Rent praktiskt tycks det dock inte vara några problem, bara han går med på det så ska de bli föräldrar inom ett halvår. Efter ett tag startar adoptionsprocessen (jag antar att det hände så fort Tomas bestämde sig) med att två kvinnor från Adoptionscentrum kommer på hembesök. Det hade bara behövts en googling för att ta reda på att det är kommunerna/stadsdelarna som ansvarar för adoptionsutredningar, inte Adoptionscentrum.

Jag vet ju att polisens barnlöshet är en yttepytteliten detalj i en bok som har fokus på något helt annat, men missarna kring deras infertilitet gör att jag får svårt att lita på att allt annat är autentiskt. Klantigt av Lapidus tycker jag, det är ju så lätt att kolla upp! Antagligen mycket lättare än att hänga med "shunnar" i förorten och lära sig hur det går till att röka på, dra en lina, slå ner folk, jobba för "juggarna" och beskriva hur det känns att ha en pistol intryckt i munnen...