Idag hörde jag en berättelse. Den handlade om att planera en semester till Italien, efter att ha längtat dit hela livet. Om att planera, köpa guideböcker, lära sig italienska fraser, längta efter att se Florens, Venedig, Rom och Milano. Uppleva historia, romantik och fantastisk mat. Efter flera månaders planering är det dags att packa och bege sig flygplatsen bara för att landa i Holland. Holland? Men vi skulle ju till Italien!?? Det är inget fel på Holland egentligen, det är bara annorlunda. Du köper nya guideböcker, lär dig några ord. Det är ny plats. Inte så tjusig med ett långsammare tempo. Efter ett tag märker du att Holland har väderkvarnar och tulpaner och annat du börjar uppskatta mer och mer.
Men alla andra du känner är upptagna med att resa till och från Italien och om att prata om hur fantastiskt det är där. Under resten av ditt liv kommer du att säga att du också hade planerat att åka dit, att det var din plan också. "Den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att försvinna, därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust." Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av Holland.
(Fritt efter Välkommen till Holland av Emily Pearl Kingsby)
Den här berättelsen skrevs för att beskriva hur det kan vara att få ett handikappat barn och om hur livet då inte blir som man har tänkt sig. Jag förstår verkligen, på alla sätt, att det måste vara svårt till en början att anpassa sig till den vändning som livet tog. Kanske går det här även att applicera på hur det blir när barnet dröjer och kommer till sin familj på ett annat sätt än vad vi trott från början? Kanske, men min första association när jag hörde den var att det inte är så roligt när planet aldrig lyfter heller. När det inte blir någon resa alls och allt bara ser ut att stå stilla.
Det kan vara jag som är otacksam, vi har trots allt fortfarande möjlighet att bli föräldrar genom adoption eller äggdonation. Men än kan jag inte identifiera mig med blivande föräldrar, än känns det allt för osäkert att någonsin lyckas med barnprojektet. Vilket barn som helst skulle vara mer än välkommet, det vet jag. Men ändå, ibland känns det sorgset att inget av mig kommer att föras vidare. Ingen kommer att ärva min vänsterhänthet, min tankspriddhet eller mina korta tår. Det är bara så det är, någon Italienresa blir det inte. Inte heller kommer vi att kunna ge barnet, om det blir något, ett syskon. Allt det där självklara kommer inte att bli. Nu gäller det att hålla hoppet uppe om att det blir någon slags resa till slut, en enda åtminstone, någonstans. Att planera, vänta och längta på den där resan som aldrig blir av är jag innerligt trött på.
Kloka tankar!
SvaraRaderaKram
känner igen tankarna, och känslan! det är som om man hela tiden sänker ribban för vad man kan hoppas på, drömma om, osv, väl medveten om att kanske inte ens den mest ödmjuka förhoppning kommer att bli verklighet. du är inte otacksam, inte det minsta faktiskt. är glad att ni påbörjat adoptionsprocessen på allvar nu, men antar att det också kan sätta igång en del såna tankar.
SvaraRaderadet är förresten ett privilegium att såhär på avstånd få följa dig på resan, också nu när det "bara" är på planeringsstadiet. det KOMMER att bära av nånstans för er! kram.
Känner också igen det. När det känns som om det aldrig kommer ske. Så kändes det för mig ända tills nu ungefär.... :-P Det man kan komma ihåg är att det ju faktiskt är en känsla och inte en förutsägelse om framtiden. Visst, de genetiska banden får vi aldrig, men något annat kommer istället. Även för dig. :)
SvaraRaderaJag är övertygad om att planet kommer lyfta för er!
SvaraRaderaHåll ut! Och jag hoppas att det där med att föra vidare sina gener kommer kännas mindre viktigt för dig. Det tror jag det kommer göra med tiden!
Ibland undrar jag hur jag egentligen formulerar mig. Jag har egentligen aldrig fantiserat om att föra mina gener vidare ( annat än i den mån jag tagit det för givet), däremot pratade jag redan som barn om att jag ville adoptera när jag blev stor. Antagligen eftersom vi hade grannbarn som var adopterade från Sydamerika, men ändå. Nej, problemet är inte generna, det jobbiga är tiden och att vi vet att det antagligen bara kommer att bli ett barn för oss. Det känns också trist att få ett infertilitetsbesked som beror på avtagande äggreserv för att det på sätt och vis innebär ett för tidigt åldrande som jag inte är beredd att möta redan nu.
SvaraRadera... och angående liknelsen med resan, jag skulle gärna åka till Holland. Eller var som helst egentligen, det tråkiga är att inte få åka någonstans alls när alla runtomkring har fullt upp med Italienresor.
SvaraRaderaFörstår att det är jobbigt att vänta! Men nu är ni på G, även om det kanske är lång tid kvar...
SvaraRaderaVilket/vilka länder funderar ni på?