Kollegan pratar om sin bekant som är intersexuell, alltså har både kvinnliga och manliga könsdelar. En annan kollega blir nyfiken, undrar om hon (hen) kan få barn. Jag, som sitter med, undrar vad jag är då, jag som inte kan få barn trots att jag ser kvinnlig ut och allt (typ menscykel och ägglossning) ser ut att fungera. Slutade jag att vara kvinna när äggen började sina? Har jag någonsin varit fertil = "en riktig kvinna"? Är jag kvinna i kollegans ögon, hon som alltid pratar om att hon har så fullt upp med de tre barnen men att det ändå skulle vara mysigt med ett fjärde? Antagligen är jag det, men jag stör mig på mig själv som ens funderar i de här banorna. Tankarna kommer visserligen sekundsnabbt och försvinner lika fort, men de dras lätt igång.
Med detta sagt så är jag en ändå en person som tycker att "hen" är ett helt okej uttryck och att vi lägger alldeles för stor vikt vid kön. Men ändå, jag ifrågasätte aldrig min egen "kvinnlighet" innan beskedet om AMH-värdet kom...
Klart du är kvinnlig även om äggen inte är på topp! Tanken har slått mig ibland med, men så fort de kommer så hör jag hur fånigt det låter och slår bort den tanken direkt. Klart vi är kvinnliga! Jag tror varken du eller jag upplevs som varken manlig eller intersexuell. Bort med dessa tankar!
SvaraRaderaKram
Jo, klart är det är så! Ironiskt samtidigt eftersom jag ville vara mer som en "pojkflicka" när jag var liten (som min syster) istället för en ritande, läsande dock- och utklädningsfantast (fast inte så gärna att jag på allvar försökte bli mer "grabbig"...)
SvaraRaderaPå något sätt är det ändå intressant att fundera på det här utifrån något slags genusperspektiv. Vad är egenligen kvinnligt och manligt? De som, underligt nog, kan verka störda över att jag inte har barn (vid min ålder) kanske upplever det som avvikande från normen om hur en kvinna "ska vara"?
Jag har nog aldrig tänkt i sådana banor ens som yngre, tror att två barnlösa kvinnliga kusiner som var ungefär femton år äldre gjorde att jag inte tog familjelivet för givet kombinerat med vetskapen om att det tagit tid för mina föräldrar att få barn. Nu börjar jag dock inse att många andra tycker att moderskapet är essensen av kvinnlighet...
jag tror inte dina funderingar är "orsak" utan snarare "symptom", dvs pekar på en kollektiv samhällelig fixering (om än inte alltid direkt artikulerad) som sammanlänkar genus, kön och fertilitet, som du (vare sig du vill det eller ej) måste förhålla dig till. ofta är det ju först i och med "avvikandet" som normen synliggörs. tror säkert att det omvända (eller snarare, motsvarande!) också sker, att manlig infertilitet får män att ifrågasätta sin manlighet. men så tror jag också att det finns en större förväntan på kvinnor att vilja ha barn, som ett led i sitt förverkligande som människa/kvinna eller liknande. det var väl typ genusanalys 1A (och säkerligen med uppenbara brister ur ett mer medvetet och genomtänkt genusperspektiv) men som lekman tycker jag likväl det är förbannat intressanta och viktiga (och ibland skrämmande) frågor.
SvaraRaderaJapp, ett mindre slarvigt, skriva-för-att-slippa-plugga-inlägg hade kanske närmat sig din kloka analys. För visst är det så, normen finns där vare sig vi vill det eller ej. Det trista är ju att rollerna är betydligt färre för kvinnor än för män.
Raderahmm, det var min analys jag dissade, inte din... ;) (vill jag bara förtydliga!) idag överhörde (svenskt ord?) jag ofrivilligt några tjejer som pratade om nationalitet och identitet. misstänker att mekanismerna är lite liknande, det är först när man inser att man på något sätt avviker - att det som är självklart för andra inte är självklart för en själv - som man inser hur djupt ingrodda vissa normer är.
SvaraRaderaDet förstod jag. Blev bara lite skamsen över mitt hafsiga inlägg, klart jag fattar att inte andra tycker att jag är manlig eller androgyn, men jag formulerde mig nog lite slarvigt. Du har rätt i att vi nog behöver uppleva hur det är att vara avvikande för att förstå, även om vi tycker oss vara aldrig så öppna mot andra. Tänkte på det i Indien, där jag så uppenbart var "vit" (pink...). Då blev det tydligt att hudfärg faktiskt är något som folk noterar och funderar över.
SvaraRaderaja jag fick mig en tankeställare vid tjuvlyssnandet, tänker alltid att (min) nationalitet inte spelar (mig) någon roll men så började jag fundera över vad som skulle hända om jag inte längre var SWE i passet - och misstänker att det är en större del av identiteten än vad jag tror/vill erkänna för mig själv. och vad gäller hudvärg - personligen är jag trött på alla som tjatar om att resa i exotiska länder för att "finna sig själv" och få en massa "genuina upplevelser"; som ljushyad i sådana sammanhang är man i princip alltid priveligierad, hur mycket man än vill få det att framstå som om man är där på samma villkor som lokalbefolkningen etc ((hälsar hon som tog sig igenom sydostasien som en uttittad rosa elefant...).
SvaraRaderaoch - för att återgå till dina ursprungsfunderingar - jag tror att det förrädiska är att nyanserna är mer subtila är kvinnlig-manlig-androgyn. att det liksom underförstått också sker underkategoriseringar där man exv. är kvinnlig på olika villkor. och DÄR tror jag ofta att fertiliteten tyvärr är central.
som av en händelse förresten - idag skriver dn kultur om två kvinnor som (såvitt jag vet) inte har barn - camilla thulin och ulrika knutson. jag skäms oerhört att jag ens noterar sånt (det KAN ju också vara så att ev. barn inte nämns för att de helt enkelt inte är relevanta i sammanhanget) men det får mig samtidigt att fundera. bägge beskrivs som feminister, om än på olika grunder, och thulin är väl dessutom kvinnlighetens (stilmässiga) förkämpe här i sverige. undrar om de - förutsatt att de alltså är infertils/ofrivilligt barnlösa - också har brottats med dessa frågor?